Dag 252: Chu Chem

Chu Chem (1966) premiär i Philadelphia, där den också las ned.
Fick sin Broadway premiär 1989, 68 föreställningar.
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Jim Haines & Jack Wohl
Libretto: Ted Allen

A Zen Buddhist-Hebrew musical comedy.

Handling: En lärd judisk man åker till Kaifeng Fu i Kina på 1300-talet tillsammans med sin fru Rose och dotter Lotte. Han vill ta reda på vad som hände med de 1000 judiska invandrare som anlände till Kina 300 år tidigare, plus att han samtidigt vill hitta en man till Lotte.
Prins Eagle blir förälskad i Lotte och vill att hon ska ingå i hans harem. Bara tanken på att det finns harem gör den emanciperade Lotte upprörd, hon tänker inte bli nåns konkubin. Dessutom upprörs hon av traditionen att binda kvinnors fötter och att föräldrar fortfarande arrangerar äktenskap för sina barn av ekonomiska eller politiska skäl och inte av kärlek. Sånt vill inte en ”modern” 1300-tals kvinna höra talas om.
I slutändan så vinner dock kärleken mellan Lotte och prinsen och han abdikerar från tronen så att han kan släppa traditionen med harem och tvångsäktenskap och kan gifta sig med henne av kärlek.
Får man reda på vad som hade hänt med de 1000 judiska invandrarna?
Jodå, för under finalens bröllop så ska kineserna sjunga en gammal sång som deras förfäder lärde dem och som bara får sjungas när man har nåt stort att glädjas åt och det visar sig att sången är på hebreiska! Så judarna som anlände 300 år tidigare blev för en gång skull inte förföljda utan blev istället fullständigt assimilerade av det kinesiska samhället.

Det här är en riktigt intressant liten musikal att lyssna på: Broadway blandat med lite lounge jazz, ”kinesiska”- och klezmer toner och allt framfört, till största delen, på syntar. Känns bitvis väldigt Jean Michel Jarre  eller Walter Carlos 70-talsaktigt.  Jag kan lugnt påstå att det inte liknar nån annan musikal jag nånsin lyssnat på. Men är det bra? Nja…
Jag blir i alla fall väldigt ofta överraskad av det musikaliska innehållet, för jag vet aldrig från en låt till en annan vilken stil nästa sång kommer att gå i.
Här finns några halvkul bitar men mest känns det som en samling av de sånger som inte ansågs tillräckligt bra för Man Of La Mancha (som var den musikal Mitch Leigh skrev innan denna), för bitvis påminner denna shows musik otroligt mycket om den. Men som sagt som en sämre version. Detsamma gäller sångtexterna som hör till kategorin som får mig att småfnittra mest hela tiden och inte för att de är så kvicka.
Men bara det att man gjort en inspelning av musikalen är häftigt, även om resultatet känns lite halvamatöraktigt och mer intressant som kuriosa än som musikdramatiskt verk.

Favvisar:
Orient Yourself, What Happened What?, Shame on You, Our Kind of War

Kuriosa:
Librettisten Ted Allen blev inspirerad till att skriva manuset till Chu Chem efter ett besök i Kaifeng Fu i Kina. Där fick han reda på att det kommit judiska immigranter dit på 1000-talet.
Han sammanförde några av de ansvariga för succémusikalen Man Of La Mancha (som haft sin premiär året innan) –  jag pratar om producenterna, kompositören, regissören och koreografen – för att skapa en ny framgångsrik föreställning.
Huvudrollerna gav man till några av de mesta älskade artisterna från New Yorks jiddische teatervärld, bland annat den enormt älskade skådespelerskan Molly Picon.
Musikalen framförs med en föreställning i föreställningen i vilken ett antal västerländska skådespelare möter en grupp med kinesiska artister och tillsammans så berättar de historien i en slags PekingOperastil, med blixtsnabba klädbyten och fantastiska teaterillusioner.
För att se till att den ”kinesiska” stämningen skulle bibehållas under hela kvällen så framträdde Sumobrottare på scenen under hela pausen – fast mig veterligen är väl det en japansk sport, men varför haka upp sig på såna små detaljer…
Under hela repperioden i Philladelphia så bearbetades manus och sånger ströks och las till från dag till dag och detta fortsatte även under de öppna publikrepen. Detta ledde till att vid ett tillfälle så satte orkester igång och började spela introt till en sång men de avbröts snabbt av huvudrollsinnehavaren som påminde dem om att sången strukits tidigare på dagen. Sen riktade han sig till publiken och la till: ”fast den var hemskt dålig så ni missar inget!”
Molly Picon som spelade den kvinnliga huvudrollen blev förbannad när hennes roll krympte mer och mer under repetitionstiden. Till sist så hoppade hon av föreställningen. Producenterna lyckades övertala henne att komma tillbaka, hon var ju trots allt det stora affischnamnet. Men hon var fortfarande missnöjd med sin roll. När de fortsatte att stryka i hennes material så slutade det till sist med att hon hoppade av för gott och det mitt under premiären, så hennes understudy fick hoppa in i rollen efter paus.
Philladelphiakritikerna var inte nådiga i sin kritik, de sågade showen jäms med fotknölarna. En recensent tyckte att showen var som en blandning av ”blintzes and soy sauce” och tyckte att den borde döpas om till The King And Oy.
Producenterna insåg att med usla recensioner och utan Molly så hade de inget som kunde sälja in showen till en publik så de lade ner den.
Vi hoppar nu drygt 20 i tiden.
1988 beslutar sig Leigh för att ge showen en andra chans. Han tog bort ramberättelsen och gjorde showen till en mer intim produktion och lät den få sin New York premiär på The Jewish Repertory Theatre.
En av The New York Times mindre ansedda teaterkritiker gav showen en bra recension och det fick Leigh att bestämma sig för att flytta showen till Broadway. Där fick den premiär den 17:e mars 1989.
Föreställningen sågadea av kritikerna.
Publiken svek.
Men producenterna hoppades på att få en Tony nominering eller två. Just det här året så var nämligen utbudet av nya musikaler inte bara extremt litet utan de som kom var dessutom av usel kvalitet (bl a hittar vi Legs Diamond, se Dag 13, där). Trots det så fick Chu Chem inte en endaste liten nominering och man lade ner showen.