Jennie (1963), 82 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Howard Dietz
Libretto: Arnold Schulman, mycket löst baserad på biografin Laurette som handlar om aktrisen Laurette Taylors (1883-1946) liv, skriven av hennes dotter Marguerite Courtney
Jennie är en skådespelerska som turnerar över hela USA tillsammans med sin man i tidstypiska melodramatiska spektakel.
Så småningom så lämnar hon honom.
En engelsk författare av s k ”drawing-room plays” ger henne jobb och hon inleder ett förhållande med honom.
Ja, mycket mer än så här verkar inte showen har haft som intrig.
Det här är en gammaldags musikal.
Jag menar riktigt gammaldags.
Jag trodde nämligen att det var en 40-tals musikal jag satt på när jag började lyssna på den. För den låter som det. Men icke, den är från 60-talet.
Nu gör det inte mig nått.
Det viktigaste är ju att musiken är bra och det är den här.
Härliga melodier, hyfsade texter och bra sånginsatser.
En glad överraskning för mig som definitivt inte förväntat mig nått speciellt.
Med ett bättre manus så hade det här nog kunnat bli en semi-klassiker i alla fall.
Definitivt värd att leta upp!
Favvisar:
Waitin’ for the Evening Train, When You’re Far Away from New York Town, Sauce Diable, High Is Better Than Low , Lonely Nights
Kuriosa:
Det showen levde på var dels stjärnan, Mary Martin (South Pacific, Sound Of Music m m), dels storslagna pastischer på den tidens melodramer med titlar som The Mountie Gets His Man, or Chang Lu, King of the White Slaver eller The Sultan’s 50th Bride plus att den har en behaglig samling sånger.
Men det räckte inte så långt.
Faktum är att inte stjärnan själv ens trodde på showen. Hon och hennes man, som stod för halva produktionskostnaderna, ville lägga ner den redan under try out perioden.
Men nu var det så att Mary’s namn hade gjort att förhandsbokningen hade gått väldigt bra. Det hade beställts biljetter för närmare $1 350 000, så upphovsmännen krävde att showen skulle få sin Broadwaypremiär, för i annat fall så hotade de att stämma Mary och hennes man på samma belopp.
Så showen kom till New York men stämningen var inte den bästa bland de medverkande. Faktum är att Mary och hennes man vägrade att ens gå på premiärfesten.
Mary Martin var erbjuden både rollen som Dolly Levy i Hello, Dolly och Fanny Brice i Funny Girl men tackade nej till bägge för att göra denna show…
Mary var en ganska så pryd dam – officiellt i alla fall. Hon vägrade att sjunga textraden:
Before I go to meet my maker
I want to use the salt left in the shaker
Eftersom hon ansåg att den var snuskig.
Musikalen var från början tänkt att vara baserad på skådespelerskans Laurette Taylors liv så som den beskrivits av hennes dotter i en biografi.
Men efter ett första försök så bestämde man sig för att istället basera pjäsen på Laurettes son Dwights biografi över sin far och tanken var att Mary skulle spela alla de olika kvinnorna i hans liv.
Även det manuset övergavs och till sist så skrev man en påhittade historia med påhittade personer som inte hade allt för mycket att göra med det ursprungliga materialet. Därav att musikalen fick titeln Jennie istället för Laurette som det var tänkt från början.
En annan titel man lekte med var: Blood and Thunder.
Pressklipp:
Imagine having Mary Martin play an entire show with the corners of her mouth down! It’s like using the moon not to make love by. Poor brave Mary. She is brave in and out of character. In character, as a young mother roaming the tank-towns at the turn of the century in the claptrap melodramas dear to the period, she is to be seen suffering nightly, suffering from White Slavers, suffering from roaring waterfalls, suffering from great grizzly bears. The last time we observed her being tied to the scenery she is a prisoner of The Sultan, who has strapped her fair form to a kind of revolving weenie-roast, with cobras streaking their tongues at her each time she goes by.
…
She won’t tell the sultan what he wants to know, and, steadfast girl that she is, she’ll probably never tell the rest of us why she did Jennie, either. (For Jennie is a woeful tale of some woeful people told in a woeful way)
…
Miss Martin forever, but not as Jennie
.
– Walter Kerr, Herald Tribune
For more years than a gentleman should mention my heart has belonged to Mary Martin. But Jennie does not make it easy to remain faithful.
– Howard Taubman, Times
Laurette Taylor 1914
Musikalipedia - musikalblogg 