Dag 165: Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk

Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk (1996), 1135 föreställningar
Musik: Daryl Waters, Zane Mark & Ann Duquesnay
Sångtexter: Reg E. Gaines, George C. Wolfe & Ann Duquesnay
Libretto: Reg E. Gaines

Det här är en revy som berättar, genom steppdans, de svarta amerikanernas historia från slaveriets tid till nutid. Förutom musiknummer och dans så använder man sig av video- och bildprojicering och projicerar även delar av sångtexterna. Genomgående är också att man använder sig av kommentatorer som hela tiden kommer med inlägg, historiska fakta etc.
George C. Wolfe tog Re E. Gaines rap dikter och förvandlade dem till tap/rap.

Ohohohoooooh yeah ahaaaah yeah yeah *steppeli steppeli steppeli stepp* mmm aahha yeah oooooh mmm yeaheeee *steppeli steppeli steppeli stepp* osv osv…
Det här är en av de mer bisarre lyssnarupplevelser jag haft under den tid jag hållit på med denna blogg.
Här har vi en platta med mycket funk, groove, improvisatorisk jazz, fusion, blues, rap, poetry jams, speakerröster som berättar om historiska tilldragelser och massor av olika rytmer, och konstant med ljudet av otroliga fantastiskt steppande fötter i bakgrunden. Och allt är inspelat live så med jämna mellanrum så hör man publiken jubla, skrika, tjoa och applådera vilt.
Kan inte påstå att det är direkt njutbart att lyssna på. Känns lite som att få lyssna på en fest man själv inte får vara med på.
Jag är övertygad om att det här var en fantastisk föreställning att titta på och videoklippen nedan tyder verkligen på det men som castplatta…
Varje låt innehåller låååånga steppnummer där vi bara får höra ljudet av de steppande fötterna och publikens begeistring över det de fått se…
Tror att det här är ett praktexempel på en souvenierplatta, nått man absolut vill äga efter att ha sett showen men om man inte sett den så känns den helt värdelös.
Och eftersom jag inte sett showen så kan jag bara säga att det här ger mig ingenting, allt jag blir är uttråkad och frustrerad för jag vill ju också få se vad dessa steppare gör…

Favvisar:
Det går inte att plocka ut nått då det mesta är för fragmenterat för att ens kallas för en sång. Det närmaste är tre nummer The Uncle Huck-A-Buck Song, The Lynching Blues och Where’s the Beat?

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1996: Bästa kvinnliga biroll, bästa regi, bästa koreografi och bästa ljusdesign.
Den vann också Drama Desk Awards för bästa koreografi och ljusdesign.

Savion Glover som både var stjärnan och koreograf i denna show, var biträdande koreograf för den tecknade filmen Happy Feet (2006). Det var även hans rörelseschema som kopierades till pingvinen Mumble som filmen handlade om.

Pressklipp:
Tracing an African-American art form from the early days of slavery to the present, Mr. Wolfe, the show’s director, and Mr. Glover, its choreographer and lead dancer, have located a visceral eloquence miles away from the mechanically cheerful tapping of mainstream musicals. Rather, tap is convincingly presented as a worthy peer and ancestor of such forms as blues, jazz and gospel.
…
In finding a resonant individuality in each number, peculiar both to its historical origins and to the dancers performing it, the show restores emotional content to show-biz choreography in ways currently unmatched on Broadway stages.
…
Reg E. Gaines, known for his recorded poetry, has provided a continuing lyric commentary filled with original, evocative images. But too often his words are simply inaudible amid the fusillade of taps and the original music by Ann Duquesnay, Zane Mark and Daryl Waters. Moreover, Mr. Gaines, who delivers his own text in a casual, almost dismissive style, lacks a real theatrical presence. And any time he appears on stage, one’s urge is to wave him away, as though he were a mosquito at a picnic.
…
In Mr. Wolfe’s Colored Museum, a character reflects on American slaves who were forced to give up their drums, then realizes ”We still got ‘em.” She goes on to say, ”They’re here in my speech, my walk, my hair, my God, my style, my smile and my eyes.”
For all its imperfections, Bring in da Noise more than fulfills the promise in those words. Its rhythms will continue to pulse in your bloodstream long after the show is over.
– Ben Brantley, The New York Times

Director George C. Wolfe and Savion Glover, Bring in ‘da Noise, Bring in ‘da Funk’s 22-year-old choreographer-star, reclaim tap as a black art form in an explosive and bravely literal-minded chronicle of the genre’s history from slavery to the present. The music is beautiful and the dancing exuberant, but Funk is serious business, with vicious, funny send-ups of Uncle Tomism in Hollywood.
– Jess Cagle, Entertainment Weekly

Videosar:
At the Tony Awards
Savion Glover stepp solo
Intervju med Savion om skapandet av showen
Boogie Wonderland – Happy Feet