Arms And The Girl (1950), 134 föreställningar
Musik: Morton Gould
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: Herbert Fields, Dorothy Fields & Rouben Mamoulian baserad på pjäsen The Pursuit of Happiness (1933) av Lawrence Langner och Armina Marshall
Under det amerikanska revolutionskriget mot England så blir en käck och eldig amerikansk flicka förälskad i en Hessisk soldat (anlitad som legosoldat av engelsmännen men som deserterar) samtidigt som hon försöker rädda den amerikanska armén från en engelsk spion…
Ännu en av alla dessa Broadwayshower som inte var en framgång men kanske inte en total flopp heller för den delen. Jag menar 134 föreställningar är inte katastrofalt dåligt även om det betydde att den aldrig spelade in sina kostnader.
Musiken är en blandning av operett (för den manliga huvudrollen), typisk musikal (för den kvinnliga huvudrollen) och skön kabaré-aktig rökig jazz (för den största kvinnliga birollen). Lägg till det att allt utspelade sig under det sena 1700-talet och en lätt schizofren känsla infinner sig.
Här finns dock en hel del att glädja sig åt även om det också finns små pinsamheter som A Cow, a Plough and a Frau – jo den heter faktiskt så och den sjöngs av den Hessiska soldaten och var väl det närmaste en hit som den här musikalen gav upphov till.
De bästa bitarna är de jazziga och mer Broadwayaktiga sångerna. De är riktigt bra till och med. Operett bitarna känns mossiga och lämnar mig helt oberörd. Men den här plattan är värd att lyssna på för Pearl Bailys och Nanette Fabreys skull för de är inte bara bra utan till och med superba i sina insatser.
Favvisar:
There Must Be Somethin’ Better Than Love, That’s My Fella, A Girl With A Flame, Nothin’ For Nothin’
Kuriosa:
Fortfarande 1950 så kunde man sjunga saker på scen som inte gick för sig att spela in och ge ut på skiva. Därför så censurerade man följande strof i sången There Must Be Somethin’ Better Than Love:
Oh ho, your knittin’ and your cat
You know what you can do with that!
Pressklipp:
You can stash Arms and the Girl somewhere between the bottom of the top drawer and the top of the second. It misses being real class of the ever-memorable kind because of the corrugated aspect of its fun. When it is good, it is rip-roaring musical comedy. Such as when Nanette Fabray does a Colonial strip, or Georges Guétary holds a high note like nothing heard since Friml used to get such sounds out of tenors, or when Pearl Bailey just opens her mouth. Between stuff like this and the pretty wonderful dances there are moments that just plain thud.
– William Hawkins, World Telegram & Sun
Musikalipedia - musikalblogg 