Dag 339: Promises, Promises

22 Nov

71KaKD+dBhL
Promises, Promises (1968)
, 1282 föreställningar
Har lyssnat på inspelningen av 2010 års Broadwayrevival
Musik: Burt Bacharach
Sångtexter: Hal David
Libretto: Neil Simon baserad på filmen The Apartment (1960), med ett manus av Billy Wilder & I.A.L. Diamond

Chuck Baxter är en ungkarl och mellanchef på ett stort försäkringsbolag.
För att försäkra sig om att snabbt kunna avancera inom företaget så lånar han ut sin lägenhet som ett kärleksnäste för cheferna över honom och deras älskarinnor. I utbyte ska de rekommendera honom för avancemang.
Chuck får så många rekommendationer att företagets högsta chef, J. D. Sheldrake, lägger märke till honom. Sheldrake förstår snabbt varför Chuck är så uppskattad av de andra cheferna och han befordrar Chuck i utbyte mot exklusiv tillgång till lägenheten.
Chuck har samtidigt blivit förälskad i Fran som jobbar i företagskafeterian och han bjuder ut henne på en date. Hon säger ja till date-en men måste först bara ta en drink och göra slut med sin nuvarande älskare. Hennes älskare visar sig vara Sheldrake som övertalar henne till att strunta i sin date och istället tillbringa natten med honom – vilket hon gör.
Dagen efter så är det julfest på företaget och där får Fran reda på att hon bara är ännu en i den långa raden av Sheldrakes älskarinnor och Chuck i sin tur får reda på vem det är Sheldrake älskat med i hans lägenhet.
En knäckt Chuck går till en bar för att dränka sina sorger samtidigt som Fran, i hans lägenhet, konfronterar Sheldrake om alla hans älskarinnor. Sheldrake säger att han älskar Fran men måste åka hem för att fira jul med sin familj. Efter att han åkt så sväljer hon en hel burk med sömntabletter. Gudskelov så kommer Chuck hem i tid för att rädda henne.
Han inser att hans beteende med att låna ut sin lägenhet bara lett till elände och efter ett antal olika intrigvändningar så inser Fran att Chuck är mannen i hennes liv och showen slutar hoppfyllt för dem bägge.

Bacharachs musik är fortfarande grymt bra. Vilka låtar det finns i denna show! Det här är bra och plattan kännsnästan mer som en ren popplatta än en musikalcastplatta.
Musiken är otroligt typisk Bacharach-sk och sextiotalssvängig och jag gillar det. Mycket!
Själva intrigen i showen har åldrats rejält och en så passiv kvinnlig huvudperson som Fran skulle knappast gå att skriva idag. Men vad spelar det för roll när musiken fortfarande känns så fräsch och är så läcker.
Man har behållit ”soundet” från originalet i denna version och det tackar vi för. Sen har de lagt till ett par Bacharach hits (I Say A Little Prayer och A House Is Not A Home) bara för att ge Kristin Chenoweth lite mer att sjunga (Fran medverkar bara i 4 sånger i originalet).
Sean Hayes (Jack i komediserien Will & Grace) är en habil Chuck med en ok röst (fast ganska så opersonlig) men jag kan sakna Jerry Orbach som sjöng samma roll i originaluppsättningen, det var en man som verkligen kunde leverera en sång.
Men som helhet så är det här en härlig platta som får det att spritta i benen och med flera ”hits” som man glatt kan sjunga med i.

Favvisar:
I’ll Never Fall In Love Again, You’ll Think of Someone, Knowing When to Leave, Where Can You Take a Girl?, Wanting Things, A Fact Can Be a Beautiful Thing, A Young Pretty Girl Like You

Kuriosa:
Detta var den första musikalen där både skådespelarna och hela orkestern var förstärkta med mikrofoner. Man ville få fram ett ljud från scen som motsvarade en studioinspelning så man jobbade enormt hårt med att hitta balansen mellan scen och orkester och rätt mängd av förstärkning. För att verkligen få en studiokänsla så använde man sig också av 4 bakgrundssångerskor som aldrig syntes på scen utan satt i orkesterdiket under hela föreställningen. Detta var ett krav från Bacharach för att han skulle kunna få det sound han var ute efter.

Dionne Warwick fick en stor hit med låten I’ll Never Fall In Love Again som var föreställningens stora romantiska ballad. Man släppte den som singel innan showen hade haft sin premiär.
Flera andra sånger från showen blev också framgångsrika på hitlistorna.

Originaluppsättningen vann:
2 Tony Awards: bästa manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
3 Drama Desk Awards: Bästa musik, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
2 Theatre World Awards: bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.

2010 års revival vann:
1 Tony Award, 1 Drama Desk Award, 1 Outer Critics Circle Award samt 1 Theatere World Award. Alla priserna gick till Katie Finneran för bästa kvinnliga biroll. Denna roll har bara drygt 10 minuters scentid men i rätt händer så stjäl den hela showen. Det hände både i originalet och i revivaln.

Det här var den första ”vita” show som hade en svart dirigent.

Pressklipp:
Rubrik: Promises, Promises is more like Promiscuity, Promiscuity
John Chapman, Daily News

In fact it proved to be one of those shows that do not so much open as start to take root, the kind of show where you feel more in the mood to send it a congratulatory telegram than write a review.
Clive Barnes, The New York Times

There are songs and more songs and more songs, one better then the other – tricky rhythm songs, funny songs (not just funny lyrics but funny music), fresh harmony songs, lovely little guitar songs. One coming after the other and it is the first music I’ve heard on Broadway since I don’t know when. (I’ve heard songs, I haven’t heard music)
Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Promises, Promises is all of a piece, all intimate, all emotional, all bright and chatty and fun and no fuss. The score clatters along like office typewriter keys, telling you something swiftly, noncommittally, efficiently, making a certain percussive music of its own. It’s part new sound, part old, rock for over-30’s, with parakeet insistence, a fingers drumming-the-desk impatience, a soft white wail coming up under an edgy beat.
Walter Kerr, Times

Videosar:
At The Tony’s 1969 (Turkey Lurkey Time med en sanslös hysteriskt energisk 60-tals koreografi, makalös!!!!)
At the Tony’s 2010
Turkey Lurkey Time 2010
Highlights från revivaln
I’ll Never Fall in Love Again
A Fact Can Be a Beautiful Thing med Marin Short och Christine Baranski

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: