House Of Flowers (1954), 165 föreställningar
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Truman Capote & Harold Arlen
Libretto: Truman Capote baserad på hans novell med samma namn från 1950
I’ve been a hit in every flop. Now I’d settle for being a flop in a hit.
– Pearl Bailey inför repstarten.
Maison des Fleurs är namnet på Madame Fleurs bordell.
En rik vit kapten har fått upp ögonen för etablissemangets vackraste ”blomma”, oskulden Ottilie.
Medan madammen förhandlar om priset för en oskuld med kaptenen så går hennes flickor till stan för att se på tuppfäktning. En av tuppägarna heter Royal och han och Ottilie blir ögonblickligen förälskade i varandra. De bestämmer sig för att gifta sig.
Ottilie berättar nyheten för Madam Fleur som inte blir glad för hon har precis förhandlat färdigt med kaptenen.
Royal presenteras för Madam som säger till Ottilie att det betyder otur för brudparet att se varandra kvällen innan de ska gifta sig. Så fort Ottilie har lämnat rummet så kommer kaptenen in och tillsammans med ett par hantlangare så placerar de Royal i en tunna som de slänger ute till havs, tanken är att han antingen ska drunkna eller dödas av hajar.
Dagen efter så står Ottilie där utan brudgum. De andra flickorna som misstänker att Madam har nått att göra med försvinnandet hotar att strejka om hon inte berättar vad som hänt.
Kaptenen som har dåligt samvete för vad han gjort går till Fleurs rival, Madame Tango, som lovar honom fri tillgång till alla hennes flickor om han kommer med information som kan sätta Fleur bakom galler.
När Tango och kaptenen anländer för att anklaga Fleur för mord, så dyker Royal upp. Det visar sig att han har lyckats undkomma alla farorna på havet genom att ta sin tillflykt till en sköldpaddas rygg.
Tagos försök att sätta dit Madam Fleur misslyckas och Royal och Ottilie lämnar bordellen tillsammans.
Att jag har kunnat missa denna pärla? Helt otroligt!
Ouvertyren inleds med snabba trummor som sätter en stämning som gjorde att jag förväntade mig en massa karibiska rytmer i denna show.
Men det fick jag inte.
Vad jag däremot fick var en fantastiskt skön jazzig femtiotals musikal av allra bästa märke med lite calypso insprängt här och var som bonus. Plus en låt med tidig 50-tals rock’n’roll.
Jag bara älskar det! Bästa musikalen jag lyssnat på på länge.
Lägg till det överlag starka sånginsatser med en fantastisk Pearl Bailey som bordellmamman och en perfekt, lagom oskuldsfull Diahann Carrol som oskulden.
Detta är mycket, mycket bra! Rekommenderas.
Favvisar:
Two Ladies In De Shade Of De Banana Tree, One Man Ain’t Quite Enough, I’m Gonna Leave Off Wearing My Shoes, I Never Has Seen Snow, Turtle Song
Kuriosa:
Det var en turbulent repetionsperiod för alla inblandade.
Så här beskriver Diahann Carroll det hela i sin biografi:
House of Flowers was based on a Capote short story about a young girl named Ottilie who grows up in a West Indian bordello, yet somehow manages to remain completely innocent and pure. To convert the story into a musical for Pearl Bailey, the emphasis had been shifted to the madam who raised Ottilie and her ongoing rivalry with the woman who runs the competing bordello across the street. In the adaptation process, a great deal of the original charm was lost. To try to recapture it, the show was being overhauled almost nightly. The book was in a constant state of revision; songs were added, dropped, and shifted about. Actors were fired and hired. The original choreographer, the great George Balanchine, was replaced by the almost unknown Herbert Ross. We rehearsed the changes during the day, then introduced them into the performance that night, doing our best to hold on to what was good about the old, while simultaneously trying to give birth to the new. It was difficult, and the result was pretty much of a mess.
All that might have been easier if Peter Brook, our English director, had any confidence in us. But, unfortunately, it seemed to me that because he had relatively little experience with black actors and seemed to think we were all charming and cute, rather than full-fledged professionals, he became patronizing.
…
When we realized that he didn’t believe in us, our spirits were totally deflated. By opening night in New York, Brook had thrown up his hands in despair, and so had the rest of us.
Det här var den första sceniska produktionen där man använde sig av det nya karibiska instrumentet steelpan.
Den är ett slagverksinstrument av typen stämd idiofon. Instrumentet, som i Sverige ibland kallas för ”oljefat”, härstammar från Trinidad & Tobago. Musikern kallas för pannist.
Showen fick en Tony Award för bästa scenografi.
Att det var en kaotisk repperiod kan höras på castinspelningen där Pearl under slutakterna till sången One Man Ain’t Quite Enough berättar att slutpoängen till låten inte var skriven än genom att slänga ur sig: Supposed to have an ad-lib filled in here for the record date but we’ve been so terribly busy over at the theatre we haven’t had time!
Pressklipp:
I’ve never been to the West Indies. But if they look the way Messel (Oliver Messel, scenografen som vann en Tony för denna show*) makes them look, sound the way Arlen makes them sound and if the people move the way Ross (Herbert Ross koreografen som ersatte George Balanchine under try outen*) makes them dance, I want to go there. Without Capote.
– John Chapman, Daily News *= mina tillägg
The book is short on humor and long on excitement and color. The jokes are rough and rowdy, but they fall between peaks of sensuous rhythm. For Arlen has composed a score that makes the pulses race. And, after all, wordage doesn’t really matter while the musical storm is raging…
—
House of Flowers, for all its faults, is a fascinating fiesta. It moves with the speed of a rocket. It gives off sparks like a Roman candle. It’s the town’s newest sensation. But take our word for it, leave your Aunt Minnie at home, or you’ll have a lot of axplaining to do.
– Robert Coleman, Daily Mirror
Videosar:
Diahann Carroll – A Sleeping Bee
Barbra Streisand – I Never Has Seen Snow
Musikalipedia - musikalblogg 