Dag 194: At Long Last Love

17 Jun

71iUiT+ck3L._SL1500_
At Long Last Love (1975), filmmusikal
Musik & sångtexter: Cole Porter
Manus: Peter Bogdanovich

Arvtagerskan Brooke Carter stöter på spelaren Johnny Spanish på galoppbanan.
Playboyen (och miljonären) Michael O. Pritchard håller nästan på att köra över skådespelerskan Kitty O’Kelly med sin Rolls.
Kitty och Brook är gamla klasskompisar.
Brook får ihop det med Johnny och Kitty med Michael. De två paren umgås och trivs ihop men det är inte tal om himlastormande förälskelser.
På en fest bestämmer sig Brook och Michael att de ska låtsas få ihop det för att göra sina respektive svartsjuka.
Kitty och Johnny söker då tröst hos varandra och de blir förälskade – på riktigt.  Det samma gäller Brook och Michael.
Men för att inte förstöra vänskapen de har så försöker bägge paren hålla sina nya förhållanden hemliga för de andra. Vilket leder till missförstånd och allehanda komiska scener.
På slutet så förstår dock alla hur det egentligen ligger till och Brook och Michael och Kitty och Johnny blir nya par och alla är lyckliga.

Det här är en jukeboxmusikal med bara Cole Portersånger. En uppsjö av helt fantastiskt bra låtar.
För er som pratar om att filmversionen av Les Misérables är den första musikalfilmen sen trettiotalet som spelats in där folk sjunger ”live” och inte mimar till förinspelade låtar kan jag nu berätta att det är: Fel! Fel! Fel!
At Long Last Love var den första filmen sen trettiotalets början med ”live” sånginsatser. Och i motsats till Les Mis där rösterna har autotunats, getts ordentlig reverb och en massa andra studiotekniska finesser för att låta bättre så är den här filmens sånginsatser definitivt helt framförda i stunden. Hade de haft tekniken på sjuttiotalet så hade de nog också fixat lite med insatserna men nu hade de inte det så därför låter det som det låter här.
Och det låter faktiskt väldigt bra. Ja, alltså det är lite falskt här och där och ibland så ligger de fel rent rytmiskt men eftersom de spelade in ljudet samtidigt med scenerna så har det resulterat i ett väldigt dynamiskt, roligt och ”i stunden” framförande av sångerna. Här hörs det ingen skillnad i rösternas ljud när de går från talat till sång och inte heller blir det konstigt när de ad-libbar små kommentarer här eller där eller gör små sångliga improvisationer – inte alltid så väl genomtänkta kanske men väldigt levande blir det ju.
Av de fyra huvudrollsinnehavarna så är det bara Madeline Kahn som är en riktig, utbildad sångerska.
Cybill Shepherd fick säkert rollen tack vara att hon var gift med regissören vid tillfället, och Burt Reynolds var ju ett bra val med tanke på att han var en av den tidens kanske största filmstjärnor.
Kan Cybill och Burt sjunga då?
Nja, hellre än bra kanske man kan säga. Men de verkar ha roligt i alla fall. Och roligt har man som lyssnare också.
Ljudet, där man tydligt hör när det är inspelat i en studioscenografi eller på en gata – till och med steppandet är inspelat liv- , är inte av bästa kvalitet, det dissar lite ibland och det kan även vara svårt att höra vissa texter.
Men det är nått med den här inspelningen som gör mig glad, jag liksom känner en lycka när jag lyssnar på den. Den känns så ljuvligt naivistisk, oskyldigt gammaldags och samtidigt så otroligt medveten, självironisk och modern.
Det är en magisk platta som bara finns som lp och jag längtar efter att den ska ges ut på cd.
Filmen, som inte funnits att få tag på har nyligen givits ut på Blu-Ray i USA och det är väl bara att hoppas att den kommit hit snart också.

Favvisar:
Find Me a Primitive Man, Just One of Those Things, You’re the Top, Friendship, Well Did You Evah?

Kuriosa:
Filmen är en slags hyllning eller pastisch på tidiga 30-tals musikalfilmer, den så kallade pre-code eran – fram till ca 1934. Detta var alltså innan den amerikanska filmcensuren blev stenhård och förbjöd allt som kunde tolkas som syndigt, okristligt eller på något sätt omoraliskt.
På pre-code-tiden så var filmerna faktiskt betydligt fräckare än vad folk i gemen kanske tror när man talar om 30-tals film. Dessa tidiga filmer var fyllda av tydliga sexuella undertexter och insinuationer och till och med ämnen som homosexualitet (både manlig och kvinnlig) kunde visas med en förvånande stor öppenhet och utan det minsta moraliserande. Det förekom även en viss mängd nakenhet.
En del av de pryda, hysteriska och ibland helt absurda reglerna som kom att gälla efter -34 kan ni höra i en kul sång nedan.

Förutom At Long last Love så spelade man också in filmversionerna av musikalerna The Fantasticks (1995) och Hedwig and the Angry Inch (2001) med ”live” sång.

Filmen hette Leve kärleken i Sverige.

Pressklipp:
It’s impossible not to feel affection for At Long Last Love, Peter Bogdanovich’s much-maligned evocation of the classical 1930s musical. It’s a light, silly, impeccably stylish entertainment

The movie’s no masterpiece, but I can’t account for the viciousness of some of the critical attacks against it. It’s almost as if Bogdanovich is being accused of the sin of pride for daring to make a musical in the classical Hollywood style

Bogdanovich has too much taste, too sure a feel for the right tone, to go seriously wrong. And if he doesn’t go spectacularly right, at least he provides small pleasures and great music.
– Roger Ebert, The Chicago Sun Times

At Long Last Love, which opened yesterday at Radio City Music Hall, is Peter Bogdanovich’s audacious attempt to make a stylish, nineteen-thirties Hollywood musical comedy with a superb score by Cole Porter but with performers who don’t dance much and whose singing abilities might be best hidden in a very large choir.
It’s a movie compounded of nerve and a lot of cinematic intelligence, which is no substitute for fun. At Long Last Love is almost entirely devoid of the kind of wit, vigor and staggering self-assurance with which real musical comedy performers — people like Fred Astaire, Ginger Rogers, Ethel Merman, Clifton Webb, Nanette Fabray, Charlotte Greenwood, Jack Buchanan—could turn a leaky rowboat of a show into the Ile de France.
At Long Last Love never quite sinks, but then it never leaves the pier. It may be some measure of my own feelings toward it that, at the end, I was exhausted. I’d been wanting it to work and had been straining to enjoy the good things that came along.

…casting Cybil Shepherd in a musical comedy is like entering a horse in a cat show. She’s beautiful and lithe and has great lines but she’s the wrong species.

Best of all is the Cole Porter score and it’s to the director’s credit that we can at least understand all the lyrics. But this joy is not unalloyed: You keep remembering how they sound when done by Frank Sinatra, Ella Fitzgerald or Ethel Merman.
– Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
Doin’ The Production Code från A Day In Hollywood/ A Night In The Ukraine från The Tony Awards 1980.
At Long Last Love samples
Let’s Misbehave/De-Lovely
Friendship
Most Gentlemen Don’t Like Love
Find Me a Primitive Man
Well Did Ya Evah?
It Ain’t Etiquette

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: