Nr 413: The Kosher Widow

The Kosher Widow (1959)
Off-Broadway, 87 föreställningar

Music: Sholom Secunda
Lyrics (English): Shalom Secunda;
Lyrics (Yiddish): Molly Picon;
Book: Louis Freiman & Jacob Kalich

I denna musical spelar Molly Picon 2 roller, dels rollen som en hustru som för 12 år sedan lämnade sin man och sitt hem men som nu har återvänt och dels rollen som skådespelerskan som mannen blivit förälskad i under sin hustrus långa frånvaro.
Pjäsens brinnande fråga var: vem ska han välja? Ska han återförenas med sin hustru eller satsa på sin kärlek till skådespelerskan?
Det fick publiken avgöra för man tog in en applådmätare och lät styrkan på publikens applåder bestämma vilket slut musikalen skulle få.

Det är inte lätt att hitta fakta om denna lilla ljuvliga musikal. Man får väl nästan se det som ett mirakel att man ansåg det värt att föra över den till cd.
Och glad för det är jag. För det här är något så ovanligt som en musikal på jiddisch, speciellt riktad till den lilla del av New Yorks befolkning som fortfarande pratade jiddisch vid denna tid. Nu är framförandet av sångerna inte på ren jiddisch utan de använder en blandning av jiddisch och amerikanska som gör att även en goj som jag faktiskt kan hänga med rätt så bra.
Det här är charmigt som bara den med ett par riktigt starka melodier.

Det hela låter som om det var en betydligt äldre inspelning än vad det är och jag misstänker att det beror på att man inte hade budget till en mer tekniskt avancerad inspelning. Jag menar marknaden var nog ganska så begränsad redan då.
Hela musikalen känns lite ”gammaldags” och inte i takt med sin samtid men vad gör väl det.
Musiken är en härlig blandning av klezmer och showmusik med en redig dos av schmaltz och jag gillar det väldigt mycket.

Kuriosa:
Molly Picon (1898 – 1992) var en av den amerikansk-jiddischka teaterns absolut största och mest älskade stjärnor. Hennes karriär sträckte sig över 60 år. Hon spelade teater, gjorde filmer och radioprogram främst för den jiddischtalande delen av den amerikansk-judiska befolkningen.
Flera av hennes filmer spelades in i europa och en av hennes mest kända, och den kanske mest framgångsrika jiddischska filmen av dem alla, är musikalen  Jidl mitn Fidl (אידל מיטן פֿידל) från 1936. I den spelar hon en ung judisk kvinna som klär ut sig till man för att kunna ge sig ut på vägarna som musikant. Problem uppstår när hon blir förtjust i en av sina manliga kolleger.
Molly spelade många ”byxroller” i sin ungdom.
Hon fann även en viss framgång utanför jiddischteaterns värld. Hon var bl a på Broadway 1961 och medverkade i Jerry Hermans musikal Milk and Honey (se Nr 349) och kan även ses som Yenta – äktenskapsmäklerskan i filmversionen av musikalen Spelman på Taket (Fiddler on the Roof) från 1971.

Press:
Picon … ever-adorable
…
A real delight … one of the best musicals to adorn the dwindling Yiddish theatre in years.
…
… the tuneful score might even produce one or two hit songs.
– Louis Funke, The New York Times

Videosar:
Tv-intervju med Molly Picon från 1981
Abi Gezunt från filmen Mamele (1938)
En super charmig snutt ur Ost und West från 1923
Yidl Mitn Fidl med Molly Picon (audio)
Yom Pom Pom (audio)

Dag 349: Milk And Honey

Milk And Honey (1961), 543 föreställningar
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Don Appell

I centrum för denna musikal finner vi en busslast med ensamma judisk-amerikanska änkor som åker på en rundresa i Israel och som inte bara vill se det nya landet utan också hoppas att de ska kunna hitta en ny man. Runt dem finns det ett antal yngre kärlekstörstande individer.
Huvudpersonen i showen är en separerad men gift amerikansk man (Phil) som är på besök i landet för att träffa sin gifta dotter Barbara. Han blir förälskad i en amerikanska (Ruth) som reser tillsammans med änkorna. Men hon varken kan eller vågar satsa på förhållandet eftersom han är gift.
Phils dotter Barbara längtar hem till USA men hennes man vill stanna och hjälpa till att bygga upp Israel. Fast i slutändan så åker de tillbaka till USA för David, som mannen heter, inser att hans kärlek till sin hustru är starkare än hans kärlek till sitt nya land.
Bland änkorna finns den vasstungade Clara Weiss som frenetiskt söker efter en ny äkta man. Hon finner honom mot slutet av showen.
När Ruth ska lämna landet tillsammans med änkorna så lovar Phil att han ska försöka övertyga sin fru om att skiljas från honom. Så kanske går Ruth en kärleksfull framtid till mötes…

Det här var Jerrys första Broadwaymusikal men redan så hörs det typiska Hermansoundet, om så inte riktigt så utpräglat som det skulle bli. Bara 3 år senare skulle ha få sin första mega succé med Hello, Dolly!
Men redan här så hittar vi smittande marscher, känslosamma ballader och flödande valser en masse, lägg till det starka inslag av judisk musik och man får ett sprudlande och bitvis otroligt charmerande verk.
De två huvudrollsinnehavarna (Robert Weede och Mimi Benzell) var operasångare som lånats från ”The Met” och ni som läst min blogg vet vad jag brukar tycka om operasångare som ska sjunga musikal och faktum är att deras nummer är nog dem jag tycker sämst om…
Desto roligare är det att få höra Molly Picon – en av den jiddischska teaterns största legender – och hon är helt ljuvlig här, med både en stark emotionell känsla och en perfekt komisk tajmning i sina sånger.
Allt som allt ett roligt och ganska så bra verk, kommer kanske aldrig att bli min favorit bland Hermans alla alster men absolut värd en genomlyssning eller tre.

Favvisar:
Shalom, Milk And Honey, Independence Day Hora, Chin Up Ladies, That Was Yesterday, Hymn to Hymie

Kuriosa:
Det här var den första Broadwaymusikal som spelades i över ett år och ändå gick med förlust.

Showen fick en revival 1994 Off-Broadway (59 föreställningar).

Pressklipp:
Milk And Honey has the sunniness of a travel poster and, when it is singing, the bursting energy of a whole town meeting the boat. But its libretto seems to have been written by that stiff and self-conscious fellow who composes tourist guide books.
…
Let us say that the evening has, in its best things, the making of a gala holiday show at the Music Hall. But between the big numbers it is not only home-spun; it is too home-movie.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Om det faktum att föreställningen använde sig av ljudförstärkning:
The only time I enjoyed this sound amplification last evening was when Weede milked an Israeli goat. He really milked the beast, and I could hear the stuff squirting into the pail.
– John Chapman, Daily News

Om revivaln:
These days, Jerry Herman’s score is the best reason for reviving Milk and Honey, the 1961 musical he created with Don Appell. In fact, it may be the only reason.
…
When all else fails, though, there is always Mr. Herman’s score to soar to the rescue. I wouldn’t want to dismiss Hello, Dolly! or Mame. But is it possible that his very best work came first?
– David Richards, The New York Times

Ljudis:
Eddie Fisher sjunger Milk and Honey

Videosar:
Shalom
I Will Follow You
Sneak Preview rehearsal footage från australiensk konsertversion

Dag 252: Chu Chem

Chu Chem (1966) premiär i Philadelphia, där den också las ned.
Fick sin Broadway premiär 1989, 68 föreställningar.
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Jim Haines & Jack Wohl
Libretto: Ted Allen

A Zen Buddhist-Hebrew musical comedy.

Handling: En lärd judisk man åker till Kaifeng Fu i Kina på 1300-talet tillsammans med sin fru Rose och dotter Lotte. Han vill ta reda på vad som hände med de 1000 judiska invandrare som anlände till Kina 300 år tidigare, plus att han samtidigt vill hitta en man till Lotte.
Prins Eagle blir förälskad i Lotte och vill att hon ska ingå i hans harem. Bara tanken på att det finns harem gör den emanciperade Lotte upprörd, hon tänker inte bli nåns konkubin. Dessutom upprörs hon av traditionen att binda kvinnors fötter och att föräldrar fortfarande arrangerar äktenskap för sina barn av ekonomiska eller politiska skäl och inte av kärlek. Sånt vill inte en ”modern” 1300-tals kvinna höra talas om.
I slutändan så vinner dock kärleken mellan Lotte och prinsen och han abdikerar från tronen så att han kan släppa traditionen med harem och tvångsäktenskap och kan gifta sig med henne av kärlek.
Får man reda på vad som hade hänt med de 1000 judiska invandrarna?
Jodå, för under finalens bröllop så ska kineserna sjunga en gammal sång som deras förfäder lärde dem och som bara får sjungas när man har nåt stort att glädjas åt och det visar sig att sången är på hebreiska! Så judarna som anlände 300 år tidigare blev för en gång skull inte förföljda utan blev istället fullständigt assimilerade av det kinesiska samhället.

Det här är en riktigt intressant liten musikal att lyssna på: Broadway blandat med lite lounge jazz, ”kinesiska”- och klezmer toner och allt framfört, till största delen, på syntar. Känns bitvis väldigt Jean Michel Jarre  eller Walter Carlos 70-talsaktigt.  Jag kan lugnt påstå att det inte liknar nån annan musikal jag nånsin lyssnat på. Men är det bra? Nja…
Jag blir i alla fall väldigt ofta överraskad av det musikaliska innehållet, för jag vet aldrig från en låt till en annan vilken stil nästa sång kommer att gå i.
Här finns några halvkul bitar men mest känns det som en samling av de sånger som inte ansågs tillräckligt bra för Man Of La Mancha (som var den musikal Mitch Leigh skrev innan denna), för bitvis påminner denna shows musik otroligt mycket om den. Men som sagt som en sämre version. Detsamma gäller sångtexterna som hör till kategorin som får mig att småfnittra mest hela tiden och inte för att de är så kvicka.
Men bara det att man gjort en inspelning av musikalen är häftigt, även om resultatet känns lite halvamatöraktigt och mer intressant som kuriosa än som musikdramatiskt verk.

Favvisar:
Orient Yourself, What Happened What?, Shame on You, Our Kind of War

Kuriosa:
Librettisten Ted Allen blev inspirerad till att skriva manuset till Chu Chem efter ett besök i Kaifeng Fu i Kina. Där fick han reda på att det kommit judiska immigranter dit på 1000-talet.
Han sammanförde några av de ansvariga för succémusikalen Man Of La Mancha (som haft sin premiär året innan) –  jag pratar om producenterna, kompositören, regissören och koreografen – för att skapa en ny framgångsrik föreställning.
Huvudrollerna gav man till några av de mesta älskade artisterna från New Yorks jiddische teatervärld, bland annat den enormt älskade skådespelerskan Molly Picon.
Musikalen framförs med en föreställning i föreställningen i vilken ett antal västerländska skådespelare möter en grupp med kinesiska artister och tillsammans så berättar de historien i en slags PekingOperastil, med blixtsnabba klädbyten och fantastiska teaterillusioner.
För att se till att den ”kinesiska” stämningen skulle bibehållas under hela kvällen så framträdde Sumobrottare på scenen under hela pausen – fast mig veterligen är väl det en japansk sport, men varför haka upp sig på såna små detaljer…
Under hela repperioden i Philladelphia så bearbetades manus och sånger ströks och las till från dag till dag och detta fortsatte även under de öppna publikrepen. Detta ledde till att vid ett tillfälle så satte orkester igång och började spela introt till en sång men de avbröts snabbt av huvudrollsinnehavaren som påminde dem om att sången strukits tidigare på dagen. Sen riktade han sig till publiken och la till: ”fast den var hemskt dålig så ni missar inget!”
Molly Picon som spelade den kvinnliga huvudrollen blev förbannad när hennes roll krympte mer och mer under repetitionstiden. Till sist så hoppade hon av föreställningen. Producenterna lyckades övertala henne att komma tillbaka, hon var ju trots allt det stora affischnamnet. Men hon var fortfarande missnöjd med sin roll. När de fortsatte att stryka i hennes material så slutade det till sist med att hon hoppade av för gott och det mitt under premiären, så hennes understudy fick hoppa in i rollen efter paus.
Philladelphiakritikerna var inte nådiga i sin kritik, de sågade showen jäms med fotknölarna. En recensent tyckte att showen var som en blandning av ”blintzes and soy sauce” och tyckte att den borde döpas om till The King And Oy.
Producenterna insåg att med usla recensioner och utan Molly så hade de inget som kunde sälja in showen till en publik så de lade ner den.
Vi hoppar nu drygt 20 i tiden.
1988 beslutar sig Leigh för att ge showen en andra chans. Han tog bort ramberättelsen och gjorde showen till en mer intim produktion och lät den få sin New York premiär på The Jewish Repertory Theatre.
En av The New York Times mindre ansedda teaterkritiker gav showen en bra recension och det fick Leigh att bestämma sig för att flytta showen till Broadway. Där fick den premiär den 17:e mars 1989.
Föreställningen sågadea av kritikerna.
Publiken svek.
Men producenterna hoppades på att få en Tony nominering eller två. Just det här året så var nämligen utbudet av nya musikaler inte bara extremt litet utan de som kom var dessutom av usel kvalitet (bl a hittar vi Legs Diamond, se Dag 13, där). Trots det så fick Chu Chem inte en endaste liten nominering och man lade ner showen.