Dag 129: Rags

13 Apr

Rags
Rags (1986), 4 föreställningar
Min bedömning baserad på studioinspelningen från 1991
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Stephen Schwartz
Libretto: Joseph Stein

Rebecca Hershkowitz, en ryskjudisk kvinna, har just anlänt till New York tillsammans med sin son David. Hon hoppas att hon ska finna sin man, Nathan, som emigrerade till Amerika många år tidigare men som aldrig hört av sig till sin familj. Medan hon söker efter honom tar hon ett jobb som sömmerska på en fabrik.
Till sist så blir de förenade men han har amerikaniserat sitt namn till Nat Harris och valt att ta avstånd från sitt kulturella arv för att snabbare accepteras av sina kolleger och chef. Han skäms till och med för sin fru och hennes ”gammelvärlds” värderingar. Detta leder så småningom till att de går skilda vägar, vilket är lika så bra för Rebecca har redan blivit förälskad i en ny man.
Till det här kan läggas mängder av sidointriger, exempelvis om bildandet av de första fackföreningarna och om branden i Triangle Shirtwaist fabriken.
Här finns många tragiska öden men också en hel del komiska små berättelser och mycket kärlek och en stark framtidstro.

Alltså, det här gillar jag. Starka låtar. Med mycket ragtime uppblandat med klezmertoner.
Mmmm, riktigt, riktigt bra är det.
Det kan ibland vara lite svårt att riktigt förstå hur bra sångerna är eftersom de ofta är uppbrutna av dialogpartier eller av ekon och repriser av andra melodier.
Showen floppade nått redigt när den kom och det hade nog att göra med att storyn var rörig och kanske lite klichéaktig och svag, för musiken är bland det bästa Strouse har skrivit, enligt mig i alla fall. Hans förmåga till att skriva catchiga melodier finns här men han vågar också skriva svårare sånger som inte är lika omedelbara och som kan tillåtas att växa vid varje genomlyssning. För ja, jag tror att man behöver lyssna ett par gånger för att riktigt uppskatta denna shows kvaliteter. Så var det för mig i alla fall. Första gången jag satte på den här så var det bara, blä och nej inte sån där semiklassisk skit, liksom (jepp, jag kan vara lite fördomsfull ibland…) och det är därför den blivit liggande i 22 år…
Men nu, nu hör den definitivt till dom cd:erna som jag kommer att återkomma till gång efter gång efter gång…

Favvisar:
Greenhorns, Blame It On The Summer Night, Penny A Tune, Easy For You, Three Sunny Rooms, The Sound Of Love

Kuriosa:
Föreställningen floppades och spelades bara 4 ordinarie föreställningar men trots det så fick den inte mindre än fem Tony Award nomineringar bl a för bästa nya musikal, bästa libretto och bästa musik.

Teresa Stratas som spelade Rebecca fick en Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Pressklipp:
While the plot gives Rebecca a husband and would-be lover to bounce between, we never get a compelling sense of what she feels for them or they for her. A plaster saint, even when played by Miss Stratas, is sexless.
The men are bland symbols as well. Mr. Kert stands for the opportunist, assimilationist immigrant while Mr. Mann is the idealist (a union organizer). Nearly every character is similarly archetypal, and no wonder: Rags wants to cover so much ground that there isn’t time for people who don’t pull their thematic weight.

The only way so many major topics can be packed into a conventional Broadway musical is superficially. In the case of Rags, the potentially moving content is abridged into triviality by archaic romantic subplots (some of them hand-me-downs from Tevye’s daughters), theater-party-targeted jokes (with which Miss Stratas seems ill at ease) and fudged melodramatic jolts (preposterous reunions, ill-explained vigilante episodes, a death). So lax and, at times, chaotic is the structure that the placement of songs seems arbitrary.

The Rags that might have been is best heard in Mr. Strouse’s score, galvanically orchestrated by Michael Starobin. It’s no secret that the composer of Bye Bye Birdie and Annie knows how to concoct first-rate show tunes, and this musical has its share of those. … Evoking composers as diverse as Joplin, Sousa, Weill and Gershwin, he uses his music to dramatize the evolution of a vernacular American pop music, much of it fostered by immigrant Jews during the period in which ”Rags” is set. Sometimes Mr. Strouse’s ambitions run away with him, and sometimes he retreats from his own scheme to Broadway basics (as in a pandering Act II comic duet for a flirtatious middle-aged couple). Still, this music is worthy of further hearing
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Rags från Tony Award
Wanting
Sound Of Love

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: