Dag 311: La Cage Aux Folles

La Cage Aux Folles (1983), 1761 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av 2010 års Broadway revival (433 föreställningar)
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Harvey Fierstein, baserad på pjäsen La cage aux folles (1973) av Jean Poiret

Georges och Albin är ett homosexuellt par som driver gay-nattklubben La Cage Aux Folles i St. Tropez.
Klubben har en stor populär dragkabaré som spelas varje kväll och stjärnan i den är Albin, som på scen heter ”Zaza”.
Georges har en son, Jean-Michel, som också bor med dem. Sonen blev till under ett one-night-stand för 24 år sedan och han har blivit uppfostrad av Georges och ”mamma” Albin.
Nu har Jean-Michel träffat en flicka som han vill gifta sig med. Nu är det så att hennes far är en ultrakonservativ partiledare, partiets namn är Tradition, Familj och Moralpartiet och det säger väl allt. För att försäkra sig om att anses som ”lämplig” av flickans familj så har Jean-Michel ljugit och sagt att hans far är en pensionerad diplomat.
Problem (och mycket komik) uppstår när flickans familj vill träffa Jean-Michels föräldrar och bestämmer sig för att åka till St. Tropez för att träffa dem…

Den här versionen är väldigt annorlunda mot original casten – både på gott och ont.
Till att börja med så var originalet definitivt en Broadwayshow, det hördes tydligt på den stora orkestern och de traditionella musikarren. Denna nya version känns betydligt mer kabaréaktig. Orkestern är mindre och arren är nya och ibland fantastiska och ibland lite bleka.
På originalet så sjöngs det, här är det betydligt mer skådespeleri inblandat i framförandet och det gillar jag – inte så det sjungs dåligt utan de gestaltar texten mer och det ger en extra dimension till lyssnandet, även om de ibland kan bli lite för manierade, det gäller speciellt Albin.
Och så finns det med otroligt mycket mer musik på denna platta: repriser på flera låtar samt att sångerna framförs i sin helhet med dansmusiken intakt och så lite dialogbitar för att lättare kunna hänga med i intrigen.
Det kryllar ju av hits i showen och de flesta av dem har åldrats ganska bra. Några av showens sånger kan ibland kännas lite söndersjungna, eftersom de framförts av så många olika artister i så många olika sammanhang men tack vara de mer ”teatrala” tolkningarna här så känns det mesta fräscht och fortfarande intressant.
Den här plattan är en bra och engagerande version av showen och även om man redan har originalinspelningen så är den här värd att införskaffas då den är ett bra komplement till originalet.

Rekommenderade sånger:

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann:
6 Tony Awards: Bäste musikal, partitur, manliga huvudroll (för Albin), libretto, regi och kostymdesig.
3 Outer Critics Circle Awards: Bästa nya musikal, mannliga huvudroll (för Albin) och kostymdesign.
3 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll (för Albin), musik och kostymdesign.

2004 års Broadway revival vann:
2 Tony Awards: Bäste revival samt koreografi
1 Drama League Award för bästa revival
2 Outer Critics Circle Awards för bästa revival samt koreografi
2 Drama Desk Awards för bästa revival samt koreografi

2010 års revival vann:
3 Tony Awards: Revival, manliga huvudroll (för Albin), kostym samt regi
3 Drama Desk Awards: Revival, kostym och manliga huvudroll (för Albin)
4 Outer Critics Circle Awards: Revival, kostym, manliga huvudroll (för Albin) samt regi.
1 Drama League Award för bästa revival

Kelsey Grammer, mest känd kanske som psykologen Dr. Frasier Crane i komediserierna Cheers och Frasier, spelade Georges i 2010 års uppsättning.

Pressklipp:
Their plumage is wilting, their wigs are askew, and their bustiers keep slipping south to reveal unmistakably masculine chests. Yet the ladies of the chorus from La Cage aux Folles have never looked more appealing than they do in the warm, winning production that opened Sunday night at the Longacre Theater.
Terry Johnson’s inspired revival … delivers the unexpected lesson that in theater, shabby can be not just chic but redemptive. This deliberately disheveled show, incubated at the tiny hit-spawning Menier Chocolate Factory in London, is a far cry from the high-gloss original production of 1983 or the glamorous, soulless revival that opened less than six years ago.
…
What makes this version work — transforming a less-than-great musical into greatly affecting entertainment — is its insistence on the saving graces of the characters’ illusions about themselves and, by extension, the illusions of the production in which they appear. As presented here La Cage is (you should pardon the expression) a fairy tale, a sweet, corny story that asks us to take people (the good-hearted ones, anyway) at their own valuation.
…
In another context these down-at-heel people who live on their illusions might be pathetic. But don’t worry. This is not La Cage as The Iceman Cometh. Even tripping over themselves, the Cagelles exude the raw pleasure of people being exactly who they want to be. That’s showbiz, folks. And when Albin leads the company in a beaming version of The Best of Times, a song that usually gives me hives, you’re likely to feel that a cramped, decrepit nightclub has become the coziest sanctuary in the world.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Highlights från 2010
Tony Awards 2010
Mer från 2010
Tony Awards 2004
Tony Awards 1984
1987 års London Cast
I am what I am 2004 års version

Dag 214: Ruthless!

Ruthless! (1992), Off-Broadway, 342 föreställningar
Musik: Marvin Laird
Sångtexter & libretto: Joel Paley

Judy Denmark, en vanlig liten hemmafru, har en dotter som heter Tina. Tina är en ovanligt begåvad 8-årig musikalartist med tydliga Shirley Temple komplex.
En dag dyker talangscouten Sylvia St. Croix upp i det Denmarkska hemmet, hon har bestämt sig för att hjälpa Tina att bli stjärna.
Första steget är att se till att hon får huvudrollen i Pippi i Tahiti, årets teateruppsättning i Tinas lågstadieklass.
Problem uppstår när Tina bara blir understudy till rollen som Pippi Långstrump.
Men Tina är inte den som låter sådana petitesser stå i vägen för ambition.
Innan premiären så hittas Louise, som fått rollen som Pippi, hängd.  Ingen vet hur det gått till och man anser att det varit en olyckshändelse.
I och med det så är rollen plötsligt Tinas.
Till premiären kommer teaterkritikern tillika Judys adoptivmamma Lita Encore (som har en tendens att sjunga som Ethel Merman). Lita berättar att Judys riktiga mamma var Broadwaystjärnan Ruth Del Marco som tog livet av sig efter att fått dåliga recensioner.
Så småningom förstår man att det är Tina som ligger bakom dödsfallet och hon åker dit för mordet och skickas till The Daisy Clover School for Psychopathic Ingenues.
Med Tina borta så inser Judy plötsligt att hon inte är en liten grå mus till hemmafru utan att hon är begåvad hon med, otroligt begåvad till och med.
Och med det så är första akten slut.
Andra akten utspelar sig ett par år senare och Judy är nu Broadwaydivan Ginger Del Marco.
Och nu börjar det bli invecklat för under aktens gång så kommer det visa sig att ingen är den de utgett sig för att vara, alla har ett förflutet de försöker dölja, Tina kommer tillbaka och är rehabiliterad (?), släktband uppdagas, folk mördas och det visar sig att det alla har gemensamt är en fullständigt hänsynslös ambition att nå sina mål.

Det här är en hysteriskt rolig drift med allt vad ”back-stage” musikal heter. Tänk er en blandning av filmerna All About Eve och  The Bad Seed med musikalerna Gypsy och Mame och ni börjar närma er denna show.
Musik och sångtexter är fulla av blinkningar och referenser till andra shower  (speciellt Gypsy) och ju mer man kan desto roligare har man, men man behöver inte kunna sin Broadwaytrivia för att  kunna njuta av denna show för den är väldigt rolig i sig själv också.
Musiken är glad, up tempo och typisk Braodwayiansk om så på ett parodiskt sätt och i liten skala – vi pratar om ett komp bestående av två pianon och slagverk.
Det är inte den största eller bästa av musikaler men den är otroligt underhållande och absolut värd en lyssning.

Favvisar:
Tina’s Mother, I Hate Musicals, Teaching Third Grade, Angel Mom, Unkie’s Muncle

Kuriosa:
Showen har bara sex roller och alla är skrivna för kvinnor men det har blivit lite av en tradition att låta en man i drag spela Sylvia St. Croix. Anledningen till detta är att när man hade audition för denna roll till originaluppsättningen så var det en dragartist som gjorde den bästa auditionen så han fick rollen.

I originaluppsättningen spelades rollen som Tina av en 10-årig Laura Bell Bundy. Hon skulle så småningom skapa rollen som Amber Von Tussle i musikalen Hairspray och var även original Elle Woods i Legally Blond – The Musical.
Hennes understudies i Ruthless var Natalie Portman och Britney Spears!

Föreställningen vann en Outer Critics Circle Award 1993 som årets bästa Off-Broadway musical.

Pressklipp:
Ruthless, at the Players Theater, belongs to a theatrical genre exemplified by the comedies of Charles Busch, in which almost everything has a show-business reference. Shirley Temple movies, Gypsy, Mildred Pierce and All About Eve are among the most obvious touchstones for a spoof that has enough absurd plot twists and multiple identities to fill several old movies.
Such shows stand or fall on their humor. And until it nearly runs amok late in the second act, Ruthless, …  delivers a fairly steady quotient of laughs. The songs, which are mostly generic show-business anthems of the brassier sort, are uneven. The one attempt at a comic show stopper, I Hate Musicals, falls apart on such too-obvious lines as ”I hate musicals, but not as much as I hate the words to this song!”
Most of the fun comes from the sheer brazenness of the caricatures. They include Tina’s loopy third-grade teacher, a pretentious drama critic named Lita Encore, a monstrous Broadway prima donna and her scheming, sycophantic assistant, Eave. The performance that holds things together is Ms. Bundy’s Tina. Through her parody of a psychopathic latter-day Shirley Temple, the golden-locked young actress with a big piping voice projects an engaging sweetness.
– Stephen Holden, The New York Times

Videosar:
Trailer för showen
Tina’s Mother
Angel Mom med Bernadette Peters
I Hate Musicals!
It Will Never Be That Way Again med Bernadette Peters
Born to Entertain
To Play This Part

Dag 186: Kinky Boots

Kinky Boots (2013), spelas fortfarande
Musik & sångtexter: Cyndi Lauper
Libretto: Harvey Fierstein, baserad på filmen med samma namn från 2005 som var skriven av Geoff Deane & Tim Firth och baserad på verkliga händelser: historien om Divine så som den hade berättats i BBC dokumentären Trouble at the Top.

Charlie Parks ärver en skofabrik efter sin far.
Fabriken är på väg att gå i konkurs eftersom den bara tillverkar ”funktionella” skor – nått som inte är så efterfrågat längre.
Lauren som arbetar på fabriken (och är förälskad i Charlie) föreslår att de ska börja tillverka skor för dragqueens, en ännu inte exploaterad del av skomarknaden.
Charlie går motvilligt med på idén och det gör att den konservative Charlie möter den extravaganta dragshowartisten Lola och hennes kolleger ”The Angels”.
Tillsammans slår de ihop sina påsar och bestämmer sig för att försöka marknadsföra en serie extraordinärt glamorösa och extrema skor och stövlar som klara av att bära upp även den störste av män.

En feel good komedi med drugor? Såna har vi sett ett flertal av de senaste åren (Pricilla – öknens drottning, La Cage Aux Folles m fl), finns det behov av en till?
Absolut, åtminstone så länge som showerna har så bra musik som den här har.
Cyndi Lauper står bakom musiken och hon visar att hon fortfarande har kvar sin förmåga att skriva bra låtar.
Här blandas starka poplåtar med en dos pubrock, lite glamdisco, syntpop, R&B, soul och rock. Det är en väldigt vital och härlig samling sånger.
Jag blev omedelbart otroligt förtjust i den här skivan. Musiken är lika feel good-ig som showens handling är.
Rekommenderas för både Cyndi och Broadway fans.
Den skönaste nya musikal jag hört på länge.

Favvisar:
Take What You Got, Step One, Everybody Say Yeah, Raise You Up / Just Be

Kuriosa:
Showen har vunnit:
6 Tony Awards : Bästa musikal, bästa musik,  bästa manliga huvudroll i en musikal, bästa koreografi, bästa orkestreringar och bästa ljuddesign
En Drama League Award för Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Tre Outer Critics Circle Awards: bästa nya musikal, bästa manlige skådespelare i en musikal och bästa musik.
Plus en Drama Desk Award för bästa manliga skådespelare.

Castskivan debuterade på 1:a plats på Billboards Cast Albums Chart och på plats 51 på Top 200 listan.

Harvey Fierstein som skrev librettot är en av två (den andre är regissören/koreografen/skådespelaren Tommy Tune) som vunnit Tony Awards inom 4 olika kategorier.
Han vann 2 Tonys 1983: bästa pjäs och bästa manliga huvudroll i en pjäs för Torch Song Trilogy (Arnold heter den svenska översättningen, aktuell i höst på Stockholms stadsteater med Rikard Wolff i titelrollen).
Han vann en Tony för sitt libretto för musikalen La Cage Aux Folles 1984.
Och sen fick han en Tony för bästa manliga huvudroll i en musikal för sin insats som mamman, Edna Turnblad i musikalen Hairspray 2003.

Pressklipp:
They’re dazzling, dangerous and devil-red. They’re the infamous footwear giving Broadway’s ever-joyful but sometimes too pointed new musical “Kinky Boots” its name.
Thanks to director-choreographer Jerry Mitchell, the high-heeled traffic-stoppers make their first appearance in head-turning fashion. It’s like a “Hello, Dolly” star entrance, but instead of a staircase, it’s a factory conveyor belt. Hello, Kinky.
…
It’s another reminder of what musicals have in common with shoes: They can both lift you up. Even with some stumbles, Kinky Boots is a high time.
– Joe Dziemianowicz, The New York Daily News

(Cyndi Lauper)…this storied singer has created a love- and heat-seeking score that performs like a pop star on Ecstasy. Try to resist if you must. But for at least the first act of this tale of lost souls in the shoe business, you might as well just give it up to the audience-hugging charisma of her songs.
Kinky Boots, with a book by Harvey Fierstein and directed by Jerry Mitchell, is a reminder that you don’t always have to be a masochist to enjoy being smashed by a steamroller. From the outset, this show comes rushing at you head-on, all but screaming: “Love me! Love me!” It’s a shameless emotional button pusher, presided over — be warned — by that most weary of latter-day Broadway archetypes, a strong and sassy drag queen who dispenses life lessons like an automated fortune cookie.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Kinky Boots on Broadway
Från filmen Kinky Boots: These Boots Are Made For Walking

169: Nunsense – The Funny Nunny Musical

Nunsense (1985), Off-Broadway, 3672 föreställningar.
Baserar mitt omdöme på A-Men versionen av musikalen, ett castalbum från 2007
Musik, sångtexter & libretto: Dan Goggin

Vad gör man när kocken av misstag serverar en minst sagt illa gjord vichyssoise  som resulterar i att 52 av nunnorna på ett kloster dör i akut matförgiftning och det finns bara pengar för att begrava 48 av dem?
Jo, de resterande fyra läggs på is i frysen.
Men vad tar man sig till när hälsovårdsnämnden får reda på detta och ger de överlevande nunnorna 48 timmar på sig att få fram pengar så de kan begrava de 4 djupfrysta systrarna?
Jo, man anordnar naturligtvis en välgörenhetsgala, det perfekta sättet att få in pengar på.
Föreställningen är själva galan, och den utspelar sig i Mount Saint Helen’s skolaula.
På scen möter vi abbedissan Mary Regina, hennes ambitiösa och uppåtsträvande assistent syster Mary Hubert, syster Robert Anne som är en gatusmart nunna från Brooklyn med stjärndrömmar, syster Mary Leo är en novis som tänkt bli den första ballerinanunnan och sist men inte minst har vi syster Mary Amnesia en buktalande nunna som har tappat minnet efter att ett stort krucifix föll ner och träffade henne i huvudet.
Dessa fem framför sånger, gör små shownummer, leder en quiz med publiken, grälar, råkar få i sig droger, steppar och mycket mycket annat för att få ihop sina pengar.
Om de lyckas? Ja det beror nog, delvis i alla fall, på publiken…

Det här är en helt ljuvlig och hysteriskt rolig musikal.
Sångerna är catchiga som få, texterna sanslösa (och för oss musikalnördar så kryllar det av musikalreferenser i var och varannan sång) och det hela kunde säkert setts som grymt blasfemiskt om det inte var gjort med så mycket kärlek och humor.
Det här är en stor musikalkomedi i det pyttelilla formatet: en fast scenografi, fem nunnor och en liten samling musiker på scen. That’s it.
Jag såg den i London för många år sedan med Honor (Bondbruden Pussy Galore) Blackman som abbedissan och jag kan lova att man som åskådare får en helkväll. Jag vann quizen, föresten.
Så här har jag nu hittat showen i en drag-version.
Det är män som spelar nunnorna och de gör det på fullaste allvar. Inget camp-ande här inte. Tydligen har det varit ett framgångsrikt koncept men jag förstår faktiskt inte riktigt varför man gjort den här varianten för, för mig tillför det ingenting. Raka motsatsen faktiskt. Tycker att den här versionen saknar mycket av det som gjorde originalet så charmerande och skoj.
Till att börja med så sjungs det väldigt illa. Sångerna är skrivna för kvinnoröster och här ska det klaras av allt från djupa blueslåtar via gospel till operakolloratur och dessa herrar fixar inte det. När de ska sjunga höga toner så blir det halvtaskiga falsetter och när de ligger i bekväma lägen så blir det ändå oftast ganska så falskt.
Lägg till det att det känns som att de bara står och läser innantill från manus när det är dialogbitar, för deras insatser är fruktansvärt platta och oinspirerade.
Nä, det här var inget kul. Blev lite deppig när jag hörde på den.
Så skippa A-men versionen för den suger!
Om jag får rekommendera, så ta den engelska originalcasten från 1985 för den är suverän. Amerikanska originalet är bra den med men den engelska är bäst. Det är klart, jag kan ju vara liiiite jävig eftersom det ju var den versionen jag såg.

Favvisar:
Nunsense Is Habit Forming, Tackle That Temptation With A Time Step, Playing Second Fiddle, We’ve Got To Clean Out The Freezer, Just A Coupl’a Sisters, Holier Than Thou

Kuriosa:
Nunsense började sitt liv som en serie med humoristisk kort på vilken en nunna gav småfräcka råd och tips med en lätt religiös twist.
Korten skapades av Dan Gogin, en folkmusiksångare som också skrev små satiriska sånger om dagsaktuella händelser.
Kortens popularitet ledde till att han skapade en kabareföreställning utifrån dem.
Denna kabaret utvecklades så småningom till föreställningen Nunsense.
Showen blev en av de mest framgångsrika off-Broadway showerna ever.
Den har fått 6 uppföljare: Nunsense 2: The Second Coming, Sister Amnesia’s Country Western Nunsense Jamboree, Nuncrackers: The Nunsense Christmas Musical, Meshuggah-Nuns!, Nunsensations: The Nunsense Vegas Revue, och Nunset Boulevard.

Nunsense vann 4 Outer Critics Circle Awards bl a för bästa off-Broadway musikal, bästa manus och bästa musik.

Sen 1985 så har showen:
översatts till 26 språk,
mer än 8000 olika uppsättningar har gjorts över hela världen,
den har dragit in över $ 500 000 000
och drygt 25 000 kvinnor har spelat nunnorna.

Den manliga varianten föddes i Brasilien 1994 och gick under namnet Novicas Rebeldes.

Videosar från den filmade versionen med  Rue McClanahan som abbedissan:
Nunsense Is Habit Forming
So You Want To Be A Nun
Just A Coupl’a Sisters