Nr 392: After Midnight

After Midnight (2013)
Revy, Broadway, 272 föreställningar
Musik: Duke Ellington, Harold Arlen, Jimmy McHugh m fl
Sångtexter: Ted Koehler, Dorothy Fields, Duke Ellington m fl
Dikter: Langston Hughes
Baserad på City Center’s Encores! revy The Cotton Club Parade (2011)

Föreställningen är en revy som utspelar sig i Harlem ”after midnight”, och är egentligen bara en slags extra stor och påkostad krogshow så som jag i min fantasi (som är ganska influerad av musikalfilmer från eran) föreställer mig att de såg ut på 1920/30-talet. Och det är precis det som är tanken: Den är ett försök att återskapa stämningen och innehållet av en av The Cotton Club’s berömda floor shows från eran.

Hela showen består av ett antal sång- och/eller dansnummer av hög kvalitet ibland inramade av dikter av Langston Hughes som en vitklädd konferencier läser upp. Det är stepp, blues, jazz, swing, torch songs, scat och street dance om vartannat. Det senare kanske inte riktigt passar in ”i tiden” men är ganska så häftigt ändå.

Här har vi en show där även orkestern för en gång skull fick ta ”center stage” vid flera tillfällen, för det gick att flytta fram orkesterpodiet så de hamnade längst framme på scenen. Och 16-manna bandet som lirade var föreställningens absoluta stjärnor enligt mig. De lyfte showen till oanade höjder med sin musikalitet, groovet, svänget, ”improvisationerna”, de galna soloinsatserna och den fullständigt hysteriska energin de utstrålade – non stop i över 90 minuter – makalöst!

De flesta i ensemblen var okända för mig och säkert också för större delen av publiken men under hela spelperioden tog man in olika gästartister som fick jobbet att vara ”stjärnan” i showen bl a K.D. Lang, Toni Braxton, Vanessa Williams och Patti LaBelle. Den version jag såg hade American Idol vinnaren från 2004, Fantasia Barrino (kanske mest känd som bara Fantasia), i divarollen. Den tjejen har en fantastisk pipa men var ganska så ointressant att titta på. Hon sjöng otroligt bra men hon berättade inget med sin sång och  det blir skickligt men tomt liksom.

Då var flera av den ”fasta” ensemblen betydligt bättre på att berätta nått, speciellt gillade jag Adriane Lenox som lyckades få in en lätt cynisk, livserfarenhetsfylld humor med småfräcka blinkningar och glirningar till publiken i sina nummer. Nått som behövdes för det är inte direkt en show som har ett överflöd av humoristiska inslag, även om man försökte ”vitsa till det”  ibland. Här fanns några hyfsat komiska dansnummer och ett eller annat roligt sångnummer men i övrigt så var det mesta polerat, snyggt, skickligt och ganska så kliniskt.
Och inte riktigt engagerande i längden.
Blir lite långt som teaterföreställning, speciellt när man kör den som en drygt 90 minuter lång enaktare.
Att istället sitta på en mörk inpyrd klubb i Harlem omkring 1928, efter midnatt, med en iskall, god drink i ena handen och en cigg i den andra och se det här uppdelat på 2 akter… Mmmm, det hade varit nått det!

Kuriosa:
Den vann en Tony Award för bästa koreografi.
Den fick 2 Drama Desk Awards: bästa revy och koreografi.
Även från Outer Critics Circle Award fick den pris för bästa korografi.

After Midnight är baserad på New York City Center’s Special Event The Cotton Club Parade, en revykonsert som var tänkt att återskpa lite av magin som utspelade sig på den berömda jazzklubbem The Cotton Club i Harlem, New York. Konserten blev en succé och man valde att flytta den till Broadway och gav den då titeln After Midnight, fråga mig inte varför för originalets titel tycker jag säger mer om vad den här showen var.

Encores! Great American Musicals in Concert is a program that has been presented by New York City Center since 1994. Encores! is dedicated to performing the full score of musicals that rarely are heard in New York City.
Detta att framföra ”bortglömda” musikaler i konsertversioner har lett till att flera av de gamla klassikerna de framfört har fått nya castinspelningar där man fått plats med betydligt mer av musikalens musik än vad som var möjligt på en LP-skiva. Detta har varit en enorm källa till lycka för en musikalnörd som jag.
Konserterna har i vissa fall också väckt liv i shower. Chicago som man framförde 1996 blev så uppskattad att man flyttade konsertversionen, lite lätt utökad och bearbetad men med samma sparsmakade kostymer och scenografi, till Broadway där den fick premiär på hösten samma år. Den går där fortfarande 20 år senare och är nu den längst spelade amerikanska musikalen i Broadways historia.

Press:
I mean no disrespect to the superabundance of talented performers in this jubilant show when I say that they are all playing second fiddle, if you will, to the main attraction. This would be the 16 musicians called the Jazz at Lincoln Center All-Stars, stacked in a bandstand at the back of the stage for much of the evening, rollicking through the music of Duke Ellington and Harold Arlen and others with a verve that almost captivates the eye as much as it does the ear. It will be a long time before Broadway hosts music making this hot, sweet and altogether glorious again.
…
You know you are in the presence of musicians of a supremely high caliber, but the virtuosity never feels prepackaged or mechanical. There’s too much joy in the playing, and that’s the feeling audiences will be floating out of the theater on when the last note has died out.
– Charles Isherwood, The New York Times

… After Midnight,” a sleek, elegant tribute to Duke Ellington and the glory days of the Cotton Club that brings class back to Broadway.
…
But the show’s true star is the 17-piece Jazz at Lincoln Center All-Stars orchestra, handpicked by Wynton Marsalis. It sits in plain view onstage, pumping out pulsating takes of Ellington’s big-band classics, popularized by the likes of Ethel Waters and Cab Calloway. If the joint is jumping — and boy, is it! — it’s thanks to those guys.
…
As in old-school revues, “After Midnight” highlights a range of specialty performers. While Carlyle isn’t the most imaginative choreographer, you can’t help but thrill as his dancers triumph in wildly different styles.
– Elisabeth Vincentelli, New York Post

Broadway’s new arrival is a dazzling musical revue that jets audiences back to Harlem’s jazzy 1930s heyday. It’s an exhilarating joyride all the way.
…
In the ensemble of 25 vocalists and dancers, it’s easy to pick a favorite: It’s whoever is on stage at any given moment.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Why go on about the spectacular After Midnight, other than to say that for pure entertainment it comes as near being worth every penny charged as anything does in this gold-plated ticket era of ours? Why go on about an intermissionless 90-minute musical revue in which each number that for style and ebullient wit tops the one that’s just preceded it, other than to say it’s an instant got-to-go-to?
– David Finkle, Huffington Post

Video:
Trailer för City Centers Special Event
Snuttar ur The Cotton Club Parade
First Look at AFTER MIDNIGHT on Broadway  
Toni Braxton
Fantasia
K.D. Lang  
Vanessa Williams   

Dag 289: Over Here!

Over Here! (1974), 341 föreställningar
Musik & sångtexter: Robert B. Sherman & Richard M. Sherman
Libretto: Will Holt

The de Paul Sisters underhåller soldaterna på hemmafronten under Andra Världskriget. De är två till antalet och bestämmer sig för att de behöver en tredje sångfågel i gruppen.
De anställer Mitzi och beger sig ut på en turné.
Så småningom upptäcker systrarna att Mitzi är en tysk spion.
De ser till att hon åker fast och fortsätter sen sin turné som en duo.

Gillar man storbandsjazz, 40-tals musik à la Glen Miller och The Andrews Sisters så är det här den perfekta musikalen.
Det svänger gott.
Och allt låter helt autentiskt. Faktum är att det låter så äkta att jag vid flera tillfällen undrar om jag inte redan hört stora delar av musiken för jag känner så väl igen den.
Det finns undantag och exempelvis varningssången om könssjukdomar är visserligen kul men den hade aldrig kunnat framföras på 40-talet.
Här finns också en typisk krigsballad som påminner om Lili Marleen men mest är det swing, swing och ännu mera swing!

Favvisar:
Don’t Shoot The Hooey To Me Louie, Charlie’s Place, The Good-Time Girl, We Got It!

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för bästa kvinnliga biroll.
Den vann även 2 Drama Desk Awards: bästa kostym och scenografi.
Plus 3 Theatre World Awards.

Ansvariga för denna show var samma team – producent, regissör och koreograf – som 2 år tidigare förvandlade nostalgimusikalen Grease till en megahit. Tanken var nog att göra en liknande nostalgihit för dem som var med när det begav sig på tidigt 40-tal. Det kändes nog som ett klockrent initiativ med tanke på att både Bette Midler och The Pointer Sisters under denna period sålde miljontals skivor fyllda med covers på storbandslåtar.

Bröderna Sherman som står för både musik och sångtexter var huskompositörer hos Disney studios och ligger bland annat bakom sångerna till Mary Poppins och Djungelboken.
De ligger också bakom klassiska 60-tals hits som You’re Sixteen.

I ensemblen och i småroller hittar man några blivande stjärnor: Treat Williams (Berger i filmversionen av Hair), Ann Reinking (Chicago-revivaln mm) och John Travolta.

Pressklipp:
As a musical it is preposterously bad, but also preposterously engaging and, in its way, devilishly clever.
– Clive Barnes, The New York Times

… this show’s material is overfamiliar to anyone who has been only half-asleep recently. It is also poorly assembled musical theatre. It is also unpleasant in its use as objects of The Andrews Sisters, who, as any classy performers, transcend that. But Over Here! is not utterly bad.
…
(The Andrews Sisters) They were there, they are remembered, they are lovable still. Who will ever love and remember Over Here?
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Over Here!, a garish World War II home-front musical, has nothing more on its dizzy mind than the fond and gentle mocking evocation of the largely synthetic entertainment of the period. That’s shameless. But thanks to its prevailing good nature and liveliness, it manages to be reasonably diverting.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
Over Here! på the Tony Awards
Charlie’s Place