Dag 309: Top Banana

Top Banana (1951), 350 föreställningar
Musik & sångtexter: Johnny Mercer
Libretto: Hy Kraft

If you wanna be the top banana
You gotta start at the bottom of the bunch

Jerry Biffle är stjärnan i TV-programmet The Blendo Soap Program. Han har blivit inbjuden  till att delta i en autograf-signering för sin nya bok i ett viktigt varuhus. Där möter han Sally Peters, en av de varuhusets modeller, och han ger henne ett jobb i sin show.
Jerry som blivit förälskad i Sally ber sin kompis Cliff, som är programmets store tenor, att sjunga en sång till henne via telefon. Han hoppas kunna vinna hennes kärlek på detta sätt.
Men när Sally och Cliff möts, blir de förälskade i varandra. Jerry är inte medveten om detta, han har visserligen förstått att Cliff blivit förälskad men inte i vem.
I samma ögonblick som det avslöjas att Cliff och Sally rymt tillsammans så förlorar Jerry sin största showsponsor.
Jerry känner att hans värld rämnar och att hans karriär är slut men då dyker det upp en ny sponsor med ett nytt koncept för programmet och det innebär, vad Jerry belangar, att dagen är räddad och att livet fortsätter som vanligt.

Den här showen var en s k  star vehicle, d v s en show som är helt skräddarsydd efter stjärnans talanger och styrkor. I det här fallet hette stjärnan Phil Silvers.
Det här var säkert en hysteriskt rolig show att se men eftersom Phil främst är en komiker och inte en så bra sjungande sådan så är de musikaliska inslagen kanske inte de bästa.
Det här är en samling mer eller mindre anonyma sånger som bara är måttligt roliga eller underhållande.
Är lite besviken faktiskt, trodde nog att Johnny Mercer skulle leverera bättre material.
Den här hamnar nog bara i arkivet, det lär dröja innan jag ger den en ny chans.
Fast den filmades och filmen ska vara väldigt trogen scenshowen så om nån har lyckats få tag på filmen… Vill gärna få se den… If you get my drift…

Rekommenderade sånger:
I Fought Every Step of the Way, A Word is Day, You’re So Beautiful That…, My Home Is in My Shoes

Kuriosa:
Phil Silver vann en Tony Award för sin insats.

Det gjordes en filmversion av showen som kom 1954.

Top Banana är den titel man gav huvudkomikern på en Burlesqueteater.

Pressklipp:
When the star is off stage, the show is nothing much. But at those times audiences are so limp from laughing they welcome the lulls.
– Life Magazine, 3 dec 1951

Phil Silvers will have to look after his health this winter. He is king-pin in a very funny musical show that ought to last as long as he can.
–   Brooks Atkinson, The New York Times

Videosar:
Top Banana (från filmversionen)
En scen från filmen
Top Banana med Milton Berle + Fozzy Bear

Filmpostern

Dag 155: Li’l Abner

Li’l Abner (1956), 693 föreställningar
Musik: Gene De Paul
Sångtexter: Johnny Mercer
Libretto: Norman Panama & Melvin Frank baserad på dagstidningsstrippen Li’l Abner (Knallhatten på svenska) av Al Capp.

Them GOP’s and democrats
Each hates the other one
They’s always criticizing
How the country should be run
But neither tell the public
What the others gone and done
As long as no one knows
Where no one stands
The country’s in the very best of hands

Daisy Mae’s enda önskan är att få gifta sig med Li’l Abner. Hon har bestämt sig för att fånga honom på nästa Sadie Hawkins Day – det är den enda dagen på året då kvinnorna får jaga männen och om de lyckas släpa en man över mållinjen så måste mannen gifta sig med kvinnan. Li’l Abner har inte den mista lust att bli fångad och han brukar klara sig undan Daisy på Sadie Hawkins dagen. Men i år så har Daisy fått en rival i sin jakt på sin drömman, Appassionata von Climax, en kvinna som också bestämt sig för att fånga den muskelöse unge mannen.
Samtidigt med att detta sker så har USA’s regering bestämt sig för att börja göra atombombsexperiment i Dogpatch (byn allt utspelar sig i), detta för att inget viktigt eller av historiskt värde nånsin har skett där.
Männen i byn utsätts för vetenskapliga experiment som förvandlar dem till snyggingar men med en biverkning: de blir helt ointresserade av det motsatta könet.
Kvinnorna klagar, de vill ha tillbaka sina män som de var förut: fula och skrangliga men potenta.
Man upptäcker så småningom att det visst har skett något viktigt i Dogpatch. Byn grundades nämligen av Jubilation T. Cornpone inbördeskrigets fegaste, klumpigaste och klantigaste officer, en man med fler felbedömningar på sitt samvete än alla andra officerare tillsammans (och vi pratar nu om både syd- och nordstatsarméerna). Eftersom staden nu har historiskt värde så är den inte längre Amerikas mest värdelösa område och därför så kommer den inte att atombombas.
Jubel och Sadie Hawkinsdagen kan genomföras som tänkt.
Daisy Mae gifter sig med sin Li’l Abner.

Al Capps serie var en stor favorit hos mig när jag var yngre. Hysteriska intriger, social satir (även om jag inte fattade så mycket av det när jag var liten), storbystade kvinnor och vrak till män och alla med fantastiska namn som Stupefyin’ Jones (kvinnan som är så vacker att män inte kan tänka längre när de ser henne utan förvandlas till korkade dreglande töntar), Earthquake McGoon, Mayor Dawgmeat, Moonbeam McSwine och naturligtvis kvinnan med det bästa serienamnet ever Appassionata von Climax.
Alla finns de med i denna musikal och även satiren fick plats så här delas det ut rallarsvingar både mot politiker, affärsmän, bankväsendet och vetenskapsmän. Ingen kommer undan.
Musiken speglar delvis miljön (vi pratar hillbillyland dvs södra delen av bergskedjan Appalacherna), så här finns lite fiol, banjo och countrykänsla men naturligtvis Broadways version av sån musik. Och så finns här massor av riktigt härlig showmusik och några grymma ballader.
Det är ingen klockren samling sånger men här finns mycket att glädja sig åt och det är stor variation på musiken så den blir aldrig tråkig eller förutsägbar.
Texterna är väldigt humoristiska och ett par riktigt satiriska och småelaka sånger finns här också. Sånger som kanske känns lite gamla nu vad gäller innehåll men en del av ämnena de tar upp är fortfarande, tyvärr, ganska aktuella. Se bara versen högst upp som kommer från The Country’s In The Very Best Of Hands.
En riktig bonus på denna cd är att man får med The Sadie Hawkins Ballet plus ett par sånger som ströks innan premiären.
En ojämn men kul liten show som  fick en ”serie-aktig” filmversion 1959.  Filmen höll sig ganska så nära scenversionen. Även de flesta från Broadwayshowen var med i filmen vilket var väldigt ovanligt. Så där finns en chans att åtminstone få en uppfattning om hur showen kan ha sett ut på scen.

Favvisar:
If I Had My Druthers, Oh, Happy Day, I’m Past My Prime, Namely You, Jubilation T. Cornpone

Kuriosa:
Showen vann två Tony Awards: bästa koreografi och bästa kvinnliga biroll.
Den vann även två Theatre World Awards.

Pressklipp:
If everyone in Li’l Abner were as talented as Michael Kidd, everything would be as brilliant as the ballets, and probably the world would be gayer, too. But it is difficult to make a fluent musical romance out of some characters who may have hearts of gold but are not very bright in the upper story.
…
(the book did) not have the lightness, simplicity, and speed of the Dogpatch folks. … Mr. Kidd has caught the spirit of Dogpatch civilization brilliantly enough to suggest that ballet is a more suitable medium than words for animating Al Capp’s cartoon drawings.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Those aren’t real Dogpatch people stompin’ and whompin’ and cavortin’ across that stage. Those are (sob!) Broadway actors done up in funny looking costumes.
– Tom Donnelly of the New York World-Telegram & Sun

…while I think Li’l Abner is often guilty of questionable taste, it is sure to be a great big hit. Li’l Abner is bountiful, lively and tuneful. We won’t all agree with its taste or its tenets, but it is a cinch to be with us for many a Dogpatch moon.
– John McClain, Journal-American

It’s all done with zip and zingo, and I guess you could say the show was a rip-snorting, ring-tailed roarer, all right.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Namely You
The Country’s In the Very Best of Hands
Jubilation T Cornpone
I’m Past My Prime
Li’l Abner trailer

Dag 1: Saratoga

Saratoga (1959), 80 föreställningar
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Johnny Mercer.
Libretto: Morton DaCosta. Baserad på Edna Ferbers bok Saratoga Trunk.
I ensemblen hittade man namn som Carol Lawrence (original Maria i West Side Story) och filmstjärnan Howard Keel.

Redan från låt ett så förstår jag att det här är en standard musikal. Inte dålig men inte heller bra. Musiken är en blandning av jazziga låtar, lite blues och en del låtar i My Fair Lady-stil. En intressant blandning, speciellt med tanke på att själva showen utspelar sig på 1880-talet. Så man kan väl säga att det är tidstypisk musik men mer från upphovsmännens tid än musikalhandlingens.
Edna Ferber är kanske mest känd för att ha skrivit boken Teaterbåten som förvandlades till musikal 1927. Den blev ju som bekant en megasuccé och ansågs helt nydanande. Med dess stora episka uppbyggnad, med en handling som spänner över närmre 50 år, mod att ta upp ”svåra” ämnen som alkoholism och blandäktenskap, i kombination med svepande, magnifik musik är den en av de riktigt stora klassiska musikalerna. Och den blev startskottet för det som så småningom skulle bli den moderna, berättelsedrivna musikalen. En total motsats till de tidigare mer komiska och lättvindiga, i de närmaste revyliknande, musikaler som gick på Broadway. Jag kan tänka mig att man hoppades få till en lika stor succé med Saratoga. Men det fick de inte. Handlingen om kärlek och hämnd, var inte så inspirerande och på det stora hela ansågs föreställningen väldigt seg. Den ende som fick en Tony för sitt arbete var Cecil Beaton som gjort både scenografin och de över 200 kostymer som användes.
Och musiken, ja, den känns väldigt anonym. Det här kunde varit vilken som helst av ett dussintals olika liknande shower från fyrtio- eller femtiotalet. Spridningen på musikstilarna gör att stycket inte får en egen karaktär och ingen låt fastnar. Inte för mig i alla fall.
Jag älskar ju en god flop men måste erkänna att även på den punkten misslyckas den för musiken är inte konstig, dålig, udda (fast den latinodoftande You or No One ligger på gränsen) eller speciell nog för att väcka intresse. Intressant är att Howard Keel som på film har en så vacker baryton här låter som om han försöker leka bas och det är inte så kul att höra. Carol Lawrence har en vacker och intressant röst, synd bara att hon inte fick roligare saker att sjunga med den.
På det hela taget en ganska så ointressant musikal.
En tvåa får den i betyg och den lär nog inte plockas fram på det närmaste taget. Synd för Arlen och Mercer brukar ju leverera.

Press:

Video:
The Men Who Run The Country