Nr 456: Bye Bye Birdie (1960)

Bye Bye, Birdie
1960: Broadway 607 föreställningar
1961: London  268 föreställningar
1963: Film
1995: Tv-version
2009: Broadway Revival

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Michael Stewart

We love you, Conrad, oh, yes, we do!
We love you, Conrad, and we’ll be true
When you’re not near us, we’re blue
Oh, Conrad, we love you!
———–
Kids! I don’t know what’s wrong with these kids today!
Kids! Who can understand anything they say?
Kids! They are so ridiculous and immature!
I don’t see why anybody wants ‘em!
And while we’re on the subject
Kids! They are just impossible to control!
Kids! With their awful clothes and their rock an’ roll!
Why can’t they be like we were,
Perfect in every way?
What’s the matter with kids today?

The year is 1958.
Rock star Conrad Birdie is the biggest thing to top the charts. Women love him, men want to be him and teenage girls around the country scream with glee at the mere mention of his name. But when the United States Army drafts Birdie, manager Albert Peterson sees his meal ticket preparing to fly the coop. Much to the delight of his long-suffering secretary and sometimes but not-quite-fiancée, Rosie Alvarez, who can’t wait for Albert to ditch the music biz and become something respectable, like an English teacher.
Desperate for a publicity stunt big enough to help them survive Birdie’s departure, Albert and Rose hatch a plan: Albert will write a song called One Last Kiss and send Conrad to small-town America where he will sing the song and then plant his goodbye kiss on one lucky fan for the entire world to see.
They select super fan Kim Macafee of Sweet Apple, Ohio and the whole thing will be televised on The Ed Sullivan Show.
Their selection of Kim Macafee sends the wholesome enclave of Sweet Apple, Ohio into chaos and things start to unravel.
Kim’s father is starstruck at the thought of being on The Ed Sullivan Show with his daughter.
Kim’s boyfriend, Hugo, can’t take the humiliation of his lady love’s televised lip-lock.
Rose can’t take another minute of Albert’s distracted ways or his very cracked, clinging and bigoted mother, who makes a surprise appearance in Sweet Apple.
And Sweet Apple can’t take its teens’ riotous rebellion, inspired by the arrival of bad-boy Birdie.
Will Sweet Apple ever be the same?

Oj, oj, oj så charmigt det här är.
Mossig? Visst, men känslan jag får är kanske snarare nostalgisk än omodern eller uråldrig.
Rockig? Kanske inte så mycket men den svänger och den gör en danssugen och glad.
Det är en otroligt underhållande och rolig musikal med fantastiskt bra musik.
Jag har älskat den här plattan sen den dag jag köpte den. Det här en musikal som man  faller handlöst för på direkten. Blandningen av bubblig, lätt och väldigt melodiös gammaldags Broadway och tidig sextiotals ”middle of the road” pop/rock är fullständigt oemotståndlig.
Vill ni höra riktigt underbar sextiotalsdoftande musikalmusik så ska ni ge den här en chans. Jag tror ni kommer älska den.

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1961: Bästa musikal, manliga biroll, regi och koreografi. 
Det var Dick Van Dyke som spelade huvudrollen som fick en Tony för bästa biroll. Anledningen till att han fick för bästa biroll och inte huvudroll var att hans namn stod under musikalens titel på affischerna och av nån outgrundlig anledning så gällde på denna tiden regeln: namn ovanför titel = huvudroll, namn under titeln = biroll.

Man fick idén till föreställningen när Elvis Presley blev inkallad till det militära 1957. För det är ju självklart Elvis som är den stora förebilden för Conrad Birdie.

Från början ville man ha Fred Astaire som regissör, men han tackade nej.

Detta var musikalen som inte bara var först med att bjuda på Rock’n’Roll-musik i en Broadwaymusikal utan också den första där tonåringar och deras värld var i centrum. Visst, gängen i West Side Story är tonåringar dem med men här har vi mer tidstypiska ”äkta” amerikanska medelklass helylle tonåringar av det slag som man såg på tv och lästa om i Life Magazine till exempel och det här var första gången som man hade en musikal som handlade om dem och deras musik.

När man lyssnar på musiken nu och hör ”rocken” så är det ganska lamt men på sin tid var det nästan chockerande att höra sånt här. Glöm inte att de som gick på en Broadwayshow på den tiden var de som var vana vid shower som My Fair Lady och liknande.

De flesta som var inblandade i showen var noviser för Broadway.
Chita Rivera hade gjort ett flertal musikaler innan och var definitivt den mesta kända av de inblandade.
Gower Champion som regiseerrade och koreograferade verket hade dansat i många musikalfilmer på 50-talet och även koreograferat på Broadway innan men detta var hans första försök som både koreograf och regissör.
Det var även debutshowen för Charles Strouse och Lee Adams som skrev sångerna. Strouse som hade utbildat sig vid ett musikkonservatorium var inte ens riktigt säker på hur ”rock” musik lät och började studera musikformen. Första resultatet av hans studier och försök blev singeln Born To Late som spelades in av tjejgruppen The Poni-Tails 1958 och blev en stor hit, #7 på Billboard Hot 100 och #1 på Billboards R&B lista. Så man kan väl lugnt säga att han lärde sig fort.
Dick Van Dyke fick sitt genombrott i showen vilket skulle leda till att han bland mycket annat fick både en egen tv-serie (The Dick Van Dyke Show 1961-66 och 1971-74) ) och rollen som sotaren och gatumålaren Bert i filmen Mary Poppins.

När man gjorde filmversionen så valde man att behålla Dick Van Dyke och Paul Lynde från Broadwayversionen men i rollen som Rosie ville man ha Rita Moreno som precis hade vunnit en Oscar för sin insats som Anita i filmversionen av West Side Story. Men Rita tackade nej till rollen eftersom hon var trött på att konstant bli type-castad som ”latina”. Om hon hade sagt ja så skulle det ha blivit andra gången som hon fått filma en roll som Chita Rivera kreerat på Broadway – för det var Chita som var original Anita i West Side Story 1957.
Det blev i slutändan Janet Leigh (hon som spelade Marion Crane, som mördas i duschen,  i Alfred Hitchcocks Psycho) som fick rollen som Rosie.

Man hade tänkt att Elvis Presley skulle ha spelat rollen som Conrad Birdie i filmen men hans maneger, Colonel Tom Parker, ville inte det. Han var rädd att Conrad, som trots allt framställs väldigt satiriskt och som kanske inte den bäste av förebilder för ”dagens unga” – han både röker, dricker och har ett aktivt sexliv – skulle kunna verka negativt på Elvis publika image.

Det finns en svenskkoppling till Bye Bye Birdie också. Åtminstone vad gäller filmversionen.  För rollen som den utvalda tonåringen som ska få kyssen av Conrad spelades nämligen av Ann-Margret. Hon hette från början Ann-Margret Olsson och föddes i Stockholm 1941 men flyttade till USA 1946 där hon fick en strålande karriär som sångerska, dansare och skådespelare.
Hade Elvis sagt ”ja” till Bye Bye så hade hon fått spela mot honom men så blev det ju inte –  just då i alla fall…
Regissören till Birdie, George Sidney, blev väldigt förtjust i Ann-Margret och valde att ha med henne i 2 filmer till: The Swinger (1966) och Viva Las Vegas (1964) och i den senare fick hon just Elvis som motspelare. Hon sjöng in 3 duetter med honom men bara en kom med i filmen och den valde man att inte ge ut som singel. Det var åter Colonel Tom Parker som fattade det beslutet, denna gång var han rädd att Ann-Margret skulle överskugga Elvis.

Det gjordes en uppföljare 1981 som hette Bring Back Birdie och utspelade sig 20 år efter Bye Bye Birdie. Den floppade nått otroligt och lades ned efter 4 föreställningar!
Mer om den hittar du här på bloggen. Sök på titeln i sökrutan högst upp till höger på denna sida.

Press:
”… the audience was beside itself with pleasure but this department was able to contain itself. Bye Bye Birdie is neither fish, fowl, nor good musical comedy. It needs work.”
–  Brooks Atkinson, New York Times

”… the funniest, most captivating, and most expert musical comedy one could hope to see … the show is pure, plain musical comedy, with jokes, dancing, oddball costumes … exceptionally catching orchestrations … and a completely enthusiastic cast. One of the best things about it is that practically nobody is connected to it. Who ever heard of Edward Padula … Charles Strouse and Lee Adams … Gower Champion?”
– John Chapman, Daily News

”Do you know something? The teenagers of America may be attractive after all.
… Mr. Champion has been very much responsible for the gayety (sic), the winsomeness, and the exuberant zing of the occasion … he has not always been given the very best to work with … every once in a while, Michael Stewart’s book starts to break down and cry … Lee Adams’s lyrics lean rather heavily on the new ”talk-out-the-plot” technique, and Charles Strouse’s tunes, though jaunty, are whisper-thin.”
– Walter Kerr, Herald Tribune

”… the peak of the season … Chita Rivera … is triumphant as dancer, comic, and warbler.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Rare intelligence and taste were shown by closing the show, not on an elaborate chorus number, but on a simple and romantic song [“Rosie”] sung by Van Dyke and Rivera.
– Richard Watts, jr. , New York Post

”Edward Padula put over a sleeper in the Broadway sweepstakes, and it’s going to pay off in big figures … Rivera explodes like a bomb over West 45th Street. Michael Stewart has penned a sassy and fresh book, while Lee Adams and Charles Strouse have matched it with tongue-in-cheek lyrics and music.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Ann-Margret sings Bye Bye Birdie movie titelsong
John Hamm  & January Jones fr Mad Men framför Bye Bye Birdie
The Telephone Hour (filmversion)
Lot of Livin’ To Do (filmversion)
Put on a Happy Face med Dick Van Dyke fr Ed Sullivan Show 1960
Honestly Sincere fr 2009 Broadway Revival
Spanish Rose m Chita Rivera fr Ed Sullivan Show 1960
The Shriner Ballet m Chita Rivera
Rosie med Tommy Tune & Ann Reinking fr The Tony’s 1991
Born To Late med The Poni-Tails

Dag 289: Over Here!

Over Here! (1974), 341 föreställningar
Musik & sångtexter: Robert B. Sherman & Richard M. Sherman
Libretto: Will Holt

The de Paul Sisters underhåller soldaterna på hemmafronten under Andra Världskriget. De är två till antalet och bestämmer sig för att de behöver en tredje sångfågel i gruppen.
De anställer Mitzi och beger sig ut på en turné.
Så småningom upptäcker systrarna att Mitzi är en tysk spion.
De ser till att hon åker fast och fortsätter sen sin turné som en duo.

Gillar man storbandsjazz, 40-tals musik à la Glen Miller och The Andrews Sisters så är det här den perfekta musikalen.
Det svänger gott.
Och allt låter helt autentiskt. Faktum är att det låter så äkta att jag vid flera tillfällen undrar om jag inte redan hört stora delar av musiken för jag känner så väl igen den.
Det finns undantag och exempelvis varningssången om könssjukdomar är visserligen kul men den hade aldrig kunnat framföras på 40-talet.
Här finns också en typisk krigsballad som påminner om Lili Marleen men mest är det swing, swing och ännu mera swing!

Favvisar:
Don’t Shoot The Hooey To Me Louie, Charlie’s Place, The Good-Time Girl, We Got It!

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för bästa kvinnliga biroll.
Den vann även 2 Drama Desk Awards: bästa kostym och scenografi.
Plus 3 Theatre World Awards.

Ansvariga för denna show var samma team – producent, regissör och koreograf – som 2 år tidigare förvandlade nostalgimusikalen Grease till en megahit. Tanken var nog att göra en liknande nostalgihit för dem som var med när det begav sig på tidigt 40-tal. Det kändes nog som ett klockrent initiativ med tanke på att både Bette Midler och The Pointer Sisters under denna period sålde miljontals skivor fyllda med covers på storbandslåtar.

Bröderna Sherman som står för både musik och sångtexter var huskompositörer hos Disney studios och ligger bland annat bakom sångerna till Mary Poppins och Djungelboken.
De ligger också bakom klassiska 60-tals hits som You’re Sixteen.

I ensemblen och i småroller hittar man några blivande stjärnor: Treat Williams (Berger i filmversionen av Hair), Ann Reinking (Chicago-revivaln mm) och John Travolta.

Pressklipp:
As a musical it is preposterously bad, but also preposterously engaging and, in its way, devilishly clever.
– Clive Barnes, The New York Times

… this show’s material is overfamiliar to anyone who has been only half-asleep recently. It is also poorly assembled musical theatre. It is also unpleasant in its use as objects of The Andrews Sisters, who, as any classy performers, transcend that. But Over Here! is not utterly bad.
…
(The Andrews Sisters) They were there, they are remembered, they are lovable still. Who will ever love and remember Over Here?
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Over Here!, a garish World War II home-front musical, has nothing more on its dizzy mind than the fond and gentle mocking evocation of the largely synthetic entertainment of the period. That’s shameless. But thanks to its prevailing good nature and liveliness, it manages to be reasonably diverting.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
Over Here! på the Tony Awards
Charlie’s Place

Dag 2: Coco

Coco (1969)
Musik: André Previn
Libretto & sångtexter: Alan Jay Lerner
Föreställningen spelades 329 gånger och var den dyraste produktionen i Broadways historia på sin tid (kostnad $ 900 000).
I titelrollen: Katharine Hepburn.
Dessutom fanns Ann Reinking (koreograferade och spelade Roxy i den ”nya” versionen av Chicago) och Graciela Daniele (har koreograferat bl a Ragtime, The Rink och Once on this island) med i ensemblen.

Musikalen handlar om Coco Chanel och hennes återkomst till den franska haute couturevärlden i Paris 1953.

Redan när overtyren börjar så känner jag att det här är en musikal som är lite annorlunda. Det jag hör är som en blandning av klassisk musikal, episk filmmusik och kitschig tv-seriemusik à la Dynasty. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är André Previn står för musiken.

Det här var en musikal som jag nästan bestämt mig för att ogilla redan innan jag satte på den – jag menar Katharine Hepburn? I en musikal? Kvinnan kan ju knappt tala normalt hur tusan ska hon klara av att sjunga? Svar: Det gör hon inte. Hon pratsjunger à la Rex Harrison i My Fair Lady. Och det är faktiskt rätt okej. Helt okej kan det inte vara med tanke på hennes wobblande, kraxiga och oerhört affekterade röst men på nått sätt så är det ändå precis som det ska va. Hon ska låta så här. Annars vore hon ju inte Hepburn. Gestaltar hon Chanel? Ingen aning, tror mest hon gestaltar Katharine Hepburn men det är gott nog, för det var ju för hennes skull publiken kom i alla fall. Så fort hon lämnade föreställningen så tog det inte lång tid innan den fick läggas ner…

Jag har sett ett långt avsnitt från föreställningen på en samlingsdvd med nummer från Tonygalan och det man såg där var inte det roligaste. Så, som sagt, jag var lite småneggig i min inställning till den men… jag blev faktiskt positivt överraskad. Visst, ett antal av sångerna är för långa, för tråkiga och hiskeligt illa framförda av fröken Hepburn men ett par av dem funkar, speciellt The Money Rings Out Like Freedom. Vad gäller de sånger hon inte sjunger med i… Ja, det finns ett par som jag kom att gilla på direkten, alltid ett bra betyg. Och ett par som jag skulle kunna tänka mig att lägga till min egen repertoar, ett ännu bättre betyg. Speciellt gäller det A Woman Is How She Loves, till och med Lerners text funkar här. Annars så hör hans texter i den här produktionen till hans mer ansträngda och krystade. Den mannen har verkligen levererat både mästerverk (My Fair Lady, Camelot) och otroliga pinsamheter (Dance a Little Closer, 1600 Pennsylvania Avenue).

Det här är en kuriositet som nog hade varit helt glömd om inte filmstjärnan, legenden och den i det närmaste mytiska Katharine Hepburn varit med. Men den har sina förtjänster och jag kommer nog att återkomma till den, för den är värd att återupptäckas.
En stark tvåa på gränsen till trea blir det.

Den sattes upp i London på Sadler´s Wells för ett par år sedan, i deras Lost Musicals serie, och den fick väldigt bra recensioner. Där pratade man om en bortglömd pärla till musikal. Så kanske att den lyfter ännu mer med en riktig sångerska i titelrollen.

Kuriosa:
1. Hepburn krävde att temperaturen på teatern skulle ligga på 15 grader Celsius (60 F) och att ytterdörrarna skulle lämnas öppna.

2. Föreställningens final är en stor modeshow i vilken man får se Chanel klänningar från 1918 – 1959.

3. Cecil Beaton var ansvarig för kläder och scenografi även på denna produktion, precis som han var på den jag skrev om igår. Och även för denna vann han en Tony…