Nr 392: After Midnight

After Midnight (2013)
Revy, Broadway, 272 föreställningar
Musik: Duke Ellington, Harold Arlen, Jimmy McHugh m fl
Sångtexter: Ted Koehler, Dorothy Fields, Duke Ellington m fl
Dikter: Langston Hughes
Baserad på City Center’s Encores! revy The Cotton Club Parade (2011)

Föreställningen är en revy som utspelar sig i Harlem ”after midnight”, och är egentligen bara en slags extra stor och påkostad krogshow så som jag i min fantasi (som är ganska influerad av musikalfilmer från eran) föreställer mig att de såg ut på 1920/30-talet. Och det är precis det som är tanken: Den är ett försök att återskapa stämningen och innehållet av en av The Cotton Club’s berömda floor shows från eran.

Hela showen består av ett antal sång- och/eller dansnummer av hög kvalitet ibland inramade av dikter av Langston Hughes som en vitklädd konferencier läser upp. Det är stepp, blues, jazz, swing, torch songs, scat och street dance om vartannat. Det senare kanske inte riktigt passar in ”i tiden” men är ganska så häftigt ändå.

Här har vi en show där även orkestern för en gång skull fick ta ”center stage” vid flera tillfällen, för det gick att flytta fram orkesterpodiet så de hamnade längst framme på scenen. Och 16-manna bandet som lirade var föreställningens absoluta stjärnor enligt mig. De lyfte showen till oanade höjder med sin musikalitet, groovet, svänget, ”improvisationerna”, de galna soloinsatserna och den fullständigt hysteriska energin de utstrålade – non stop i över 90 minuter – makalöst!

De flesta i ensemblen var okända för mig och säkert också för större delen av publiken men under hela spelperioden tog man in olika gästartister som fick jobbet att vara ”stjärnan” i showen bl a K.D. Lang, Toni Braxton, Vanessa Williams och Patti LaBelle. Den version jag såg hade American Idol vinnaren från 2004, Fantasia Barrino (kanske mest känd som bara Fantasia), i divarollen. Den tjejen har en fantastisk pipa men var ganska så ointressant att titta på. Hon sjöng otroligt bra men hon berättade inget med sin sång och  det blir skickligt men tomt liksom.

Då var flera av den ”fasta” ensemblen betydligt bättre på att berätta nått, speciellt gillade jag Adriane Lenox som lyckades få in en lätt cynisk, livserfarenhetsfylld humor med småfräcka blinkningar och glirningar till publiken i sina nummer. Nått som behövdes för det är inte direkt en show som har ett överflöd av humoristiska inslag, även om man försökte ”vitsa till det”  ibland. Här fanns några hyfsat komiska dansnummer och ett eller annat roligt sångnummer men i övrigt så var det mesta polerat, snyggt, skickligt och ganska så kliniskt.
Och inte riktigt engagerande i längden.
Blir lite långt som teaterföreställning, speciellt när man kör den som en drygt 90 minuter lång enaktare.
Att istället sitta på en mörk inpyrd klubb i Harlem omkring 1928, efter midnatt, med en iskall, god drink i ena handen och en cigg i den andra och se det här uppdelat på 2 akter… Mmmm, det hade varit nått det!

Kuriosa:
Den vann en Tony Award för bästa koreografi.
Den fick 2 Drama Desk Awards: bästa revy och koreografi.
Även från Outer Critics Circle Award fick den pris för bästa korografi.

After Midnight är baserad på New York City Center’s Special Event The Cotton Club Parade, en revykonsert som var tänkt att återskpa lite av magin som utspelade sig på den berömda jazzklubbem The Cotton Club i Harlem, New York. Konserten blev en succé och man valde att flytta den till Broadway och gav den då titeln After Midnight, fråga mig inte varför för originalets titel tycker jag säger mer om vad den här showen var.

Encores! Great American Musicals in Concert is a program that has been presented by New York City Center since 1994. Encores! is dedicated to performing the full score of musicals that rarely are heard in New York City.
Detta att framföra ”bortglömda” musikaler i konsertversioner har lett till att flera av de gamla klassikerna de framfört har fått nya castinspelningar där man fått plats med betydligt mer av musikalens musik än vad som var möjligt på en LP-skiva. Detta har varit en enorm källa till lycka för en musikalnörd som jag.
Konserterna har i vissa fall också väckt liv i shower. Chicago som man framförde 1996 blev så uppskattad att man flyttade konsertversionen, lite lätt utökad och bearbetad men med samma sparsmakade kostymer och scenografi, till Broadway där den fick premiär på hösten samma år. Den går där fortfarande 20 år senare och är nu den längst spelade amerikanska musikalen i Broadways historia.

Press:
I mean no disrespect to the superabundance of talented performers in this jubilant show when I say that they are all playing second fiddle, if you will, to the main attraction. This would be the 16 musicians called the Jazz at Lincoln Center All-Stars, stacked in a bandstand at the back of the stage for much of the evening, rollicking through the music of Duke Ellington and Harold Arlen and others with a verve that almost captivates the eye as much as it does the ear. It will be a long time before Broadway hosts music making this hot, sweet and altogether glorious again.
…
You know you are in the presence of musicians of a supremely high caliber, but the virtuosity never feels prepackaged or mechanical. There’s too much joy in the playing, and that’s the feeling audiences will be floating out of the theater on when the last note has died out.
– Charles Isherwood, The New York Times

… After Midnight,” a sleek, elegant tribute to Duke Ellington and the glory days of the Cotton Club that brings class back to Broadway.
…
But the show’s true star is the 17-piece Jazz at Lincoln Center All-Stars orchestra, handpicked by Wynton Marsalis. It sits in plain view onstage, pumping out pulsating takes of Ellington’s big-band classics, popularized by the likes of Ethel Waters and Cab Calloway. If the joint is jumping — and boy, is it! — it’s thanks to those guys.
…
As in old-school revues, “After Midnight” highlights a range of specialty performers. While Carlyle isn’t the most imaginative choreographer, you can’t help but thrill as his dancers triumph in wildly different styles.
– Elisabeth Vincentelli, New York Post

Broadway’s new arrival is a dazzling musical revue that jets audiences back to Harlem’s jazzy 1930s heyday. It’s an exhilarating joyride all the way.
…
In the ensemble of 25 vocalists and dancers, it’s easy to pick a favorite: It’s whoever is on stage at any given moment.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Why go on about the spectacular After Midnight, other than to say that for pure entertainment it comes as near being worth every penny charged as anything does in this gold-plated ticket era of ours? Why go on about an intermissionless 90-minute musical revue in which each number that for style and ebullient wit tops the one that’s just preceded it, other than to say it’s an instant got-to-go-to?
– David Finkle, Huffington Post

Video:
Trailer för City Centers Special Event
Snuttar ur The Cotton Club Parade
First Look at AFTER MIDNIGHT on Broadway  
Toni Braxton
Fantasia
K.D. Lang  
Vanessa Williams   

Nr 369: The Color Purple

The Color Purple (2005), 910 föreställningar
Musik & sångtexter: Brenda Russell, Allee Willis & Stephen Bray
Libretto: Marsha Norman baserad på romanen The Color Purple (1982) av Alice Walker

Det här är berättelsen om Celie, en svart kvinna som växer upp på landsbygden i delstaten Georgia i början av det förra seklet. Vi får följa henne under 40 år, mellan 1909 – 1949.
När vi möter henne för första gången så är hon 14 år gammal och gravid för andra gången – och det är hennes egen far som är pappa till både detta och det förra barnet.
Efter att barnet är fött så gifter pappan bort sin ”fula” dotter till en granne som bara kallas ”Mister” för att sen rikta sin uppmärksamhet mot den ”vackra” yngre dottern Nettie. Men Nettie flyr från honom och söker skydd hos Celie och Mister. Men när även Mister börjar försöka våldföra sig på henne så slår hon tillbaka med resultat att han slänger ut henne från gården och svär på att de två systrarna aldrig mer ska få träffa varandra.
Mister misshandlar och våldtar Celie under många år och hon finner sig i sin situation – hon vet inte bättre. Men allt förändras när den sexiga sångerskan Shug gör ett gästspel i byn.
Shug och Celie blir förälskade och inleder en kärleksrelation. Och det är Shug som hittar ett brev som legat gömt från ”nån i Afrika”. Det visar sig att det är ett brev från Nettie som arbetar som missionär där. Hon har skickat brev till Celie under flera år men Mister har gömt undan dem.
Det här är ett mycket kortfattat sammandrag av akt 1.
Vad som sen följer är Celies uppvaknande (inte minst sexuellt) och revolt mot Mister och alla som behandlat henne dåligt. Hon börjar följa sitt hjärta, skapar sig en karriär som byxtillverkare och blir till sist en hel människa som både finner frid och till och med kan börja älska sig själv.
Det finns ett myller av starka bikaraktärer här men det blir för rörigt att försöka återge dem alla och med dem alla sidointriger.
För er som sett filmversionen av boken från 1985 kan jag dock påpeka att musikalen fortsätter och berättar även vad som hände med Celie efter att hon lyckats befria sig från Mister – filmen slutar nämligen med hennes uppbrott.

Jag hade turen att se denna musikal på The Menier Chocolate Factory i London sommaren 2013. Det var en otroligt intim och avskalad version de satt upp. Scenen var avlång och hade publik på 3 sidor. Orkestern eller snarare bandet, satt bakom publiken på ena sidan. Publikgradängerna hade max 7 rader så alla satt riktigt nära scenen, en scen som var naken under större delen av showen. Här fanns nått bord eller ett par stolar för att markera olika platser men i övrigt så använde de sig av en snygg ljussättning som lät publiken använda sig av sin egen fantasi för att skapa de olika miljöerna.

Det här var en otroligt gripande föreställning, musikaliskt intressant, sanslöst välspelad och fantastiskt sjungen och med åtminstone ett riktigt showstoppande nummer: då Cynthia Erivo sjöng I’m Here med en röst och en närvaro som gav oss alla gåshud och resulterade i en flera minuter lång stående ovation. Det kändes som om vi närvarade vid en megastjärnas födelse.

Jag har alltså starka, goda minnen av denna show så döm om förvåning när jag upptäcker att castskivan från Broadwayversionen lämnar mig relativt kall. Visst finns det en del bra nummer som både svänger och griper tag i en men i huvudsak känns det här som anonym hissmusik där det ena numret glider in i det andra utan att man ens märker övergången.

Musiken består till största delen av blues och gospel och när den är bra så är den riktigt, riktigt bra men, som sagt, större delen känns rätt så ointressant och slätstruket.

Uppenbarligen är det här en show som mår bäst av att upplevas live och sen kan man ha plattan för att ”återuppleva” sina favoritögonblick.

Mina favvisar:
Push da button, What about love?, Any little thing, The Color Purple – reprise

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för bästa kvinnliga huvudroll.
Den fick också 2 Theatre World Awards 2006
Den fick även en Theatre World Award 2007 som gick till 2004 års American Idol vinnare Fantasia Barrino som tagit över rollen som Celie.

Boken som musikalen är baserad på vann både Pulitzer Prizet och the National Book Award för bästa fictionbok 1983.

Boken filmades 1985 av Steven Spielberg och hade Whoopie Goldberg i rollen som Celie. Även Oprah Winfrey medverkade i filmen.

Oprah Winfrey var en av producenterna bakom Broadwayversionen och hon gjorde kopiöst med reklam för den på sin populära tv-show.

Boken anses fortfarande som kontroversiell både för sina grafiska skildringar av våld mot kvinnor och för sin öppna och icke-fördömmande skildring av lesbisk kärlek. I USA finns den på  American Library Associations lista över de 100 mest anmälda böckerna under perioden 2000-2009. De hamnade på plats 17.

En liten kuriositet är att musikalens librettist Marsha Normans vann Pulitzer Priset för sin pjäs ‘Night Mother samma år som Walker vann sitt för boken.

Pressklipp
Om Broadwayversionen:
So much plot, so many years, so many characters to cover in less than three hours. Or, as one of the many vibrant heroines sings, prettily papering over a gap of eight years, ”So many winters gray and summers blue.” From the brass-warmed opening bars of its eclectic overture, this musical has an on-your-mark, get-set quality that promises that pages will be flying off the calendar as if in a tornado.
Watching this beat-the-clock production summons the frustrations of riding through a picturesque stretch of country in a supertrain like the TGV. The landscape looks seductively lush and varied; the local populace seems lively and inviting, like people you might want to know; you can even hear tantalizing snatches of folks singing in an intriguing idiom as they go about their work. But it all passes by in a watercolor blur. This show isn’t stiff and anemic like its chief musical competition this season, The Woman in White (another plot-crammed adaptation of a novel). But it never slows down long enough for you to embrace it.
– Ben Brantley, The New York Times

Om Londonversionen:
Although there’s certainly the opportunity here, Marsha Norman’s script isn’t sentimental. There’s a lot packed in, and not much space left for detailed character development, which means it occasionally feels a smidgen lightweight. But the character that matters, Celie, is sharply written and her transformation from underdog to stable, strong-willed woman is subtle and convincing.
– Daisy Bowie-Sell, Time Out

If there was a consistent theme running through the performance it would be “You go, God” for he was in every line. The abundant, dewy-eyed love for him was too saccharine for my taste, and the lightening up of the original story doesn’t always sit well.
– Emily Jupp, The Independent

Videosar:
Hell No!/ The Color Purple från The Tony Awards 2006
I’m Here med Fantasia
En snutt ur Push Da Button