Nr 388: Cry-Baby

Cry-Baby (2008)
Broadway, 68 föreställningar

Music: Adam Schlesinger
Lyrics: David Javerbaum
Book: David Meehan, Mark O’Donnell

Baeserad på John Waters film med samma namn från 1990

I can’t believe you’re here tonight
it thrills me through and through
In fact I’m gonna improvise
A love song just for you:
Well, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby 
Baby, baby, baby, baby, oh la la

It’s 1954.
Everyone likes Ike, nobody likes communism, and Wade ”Cry-Baby” Walker is the coolest boy in Baltimore. He’s a white trash bad boy with a good cause; truth, justice, and the pursuit of rock and roll.
One day Cry-Baby and his gang of juvenile delinquents crashes an Anti-Polio picnic in the better parts of Baltimore and there he meets (and falls in love with) the rich girl Allison, just a good girl who yearns to be bad in Cry-Baby’s arms.
Fueled by hormones and the new rhythms of rock and roll, she turns her back on her squeaky clean boyfriend Baldwin to become a ”drape” (a Baltimore juvenile delinquent) and Cry-Baby’s moll.
At the other end of the topsy-turvy moral meritocracy of 1954 America, Baldwin as the king of the squares leads his close-harmony pals against the juvenile delinquents, who are ultimately arrested for arson, sending the drapes all off to prison.
It’s Romeo and Juliet meets High School Hellcats.

Showen börjar bra med en ouvertyr där man lagt in små uppmaningar från ensemblen till publiken att 1. Inta sina platser, 2. Stänga av mobiltelefoner och 3. Ta bort det prasslande papper från godiset.  Från det går man direkt till en käck Anti-Polio picknick som hålls av WASParna  i Baltimore – härligt självgoda, egotrippade och  fördomsfulla vita överklassare. Så långt är det riktigt, riktigt kul men sen så tappar den fart och blir betydligt mindre överraskande, satirisk och smaklös och mer… ja, jag vet inte, färglös kanske, den tappade mig i alla fall.
Tyvärr så tycker jag att historien inte håller hela vägen, delvis för att den är extremt förutsägbar med den rika flickan som faller för den dåliga pojken med det stora hjärtat från slummen men också för att det händer inte så mycket. Det är många kul shownummer och en del väldigt roliga scener men i stort så står föreställningen stilla och stampar mest hela tiden.

Musiken svänger, det är rockabilly, Rock’n’Roll, Doo-wop och tajta smöriga nummer med schyssta vokala harmonier. Allt är väldigt 50-tal, tidig Elvis-känsla och kontrasterna mellan den rumsrena  ”vita” musiken och den mer sexiga, syndiga ”svarta” musiken är stor, precis som det nog var då.
Problemet med att allt låter så äkta är att det nånstans känns som om man hört alla låtar tidigare. Det här är show som verkar bestå av b-sidorna från den tidens hitsinglar, inga dåliga låtar direkt men inte heller nått man minns. Har lyssnat på skivan ett flertal gånger och det är inte mycket som fastnar.
Bäst är den när den har komiska nummer, som den minst sagt störda och intrigerande Lenoras kärleksförklaring till Cry-Baby – Screw Loose, eller sången där Cry frågar Allison den viktiga frågan: Girl, Can I Kiss You With Tongue?

Jag minns att när jag såg filmen, med Johnny Depp i titelrollen, i början på 1990-talet så kändes den som ett slags försök att casha in och rida på den stora succén som filmen Hairspray var. Båda filmerna var av John Waters, Baltimores kända undergroundfilmare, och Hairspray var hans stora genombrott hos den bredare massan och Cry-Baby var tänkt att etablera honom där. Men den gjorde inte det och han slutade att försöka göra hyfsat rumsrena filmer och återgick istället till den mer skruvade och definitivt icke-PK värld hans filmer normalt utspelade sig i.
Denna musikal känns lite på samma sätt. Det är samma författare bakom både musikalen Hairspray och denna show och man känner hur de liksom försöker att upprepa framgångsreceptet  de använde till den förra. Men precis som med filmen så känns det här inte lika genuint emotionellt eller intressant utan bara som en trist upprepning trots att det är en helt ny story.
Och så har den inte heller lika bra och catch-ig musik som Hairspray hade.

Trivia:

Musikalen fick 4 Tony Award nomineringar men vann inte någon.
Den vann 1 Drama Desk Award för bästa koreografi

Meehan och O’Donnell som skrev manuset till denna musikal skrev även manuset till musikalen Hairspray (2002) – även den baserad på en John Waters film.

Trots att musikalen hade sin premiär på Broadway 2008 så skulle det dröja ända till 2015 innan man gjorde en castskiva. Det hör till ovanligheterna att man spelar in shower som floppat och speciellt 8 år senare men det är bara att tacka och ta emot. Alla som var med i showen kunde inte samlas till inspelningen men de flesta var med –  88,4 % av original casten medverkar.

Schlessinger och Javerbaum som skrev musiken och sångtexterna till denna show vann kanske inga Tonys men herrarna har vunnit ett flertal Grammys bl a för de hysteriskt roliga öppningsnummer de skrivit till Neil Patrick Harris när han var värd för Tony Galan. Ett exempel finns bland videorna längre ner.

Press:

The new John Waters musical, is campy, cynical, totally insincere and fabulously well crafted. And funny. Madly, outrageously funny.
– Terry Teachout, Wall Street Journal,
… pleasantly demented and – deep in the sweet darkness of its loopy heart – more true to the cheerful subversion of a John Waters movie than its sentimental big sister Hairspray.
–  Linda Winer, Newsday
The show is without flavor: sweet, sour, salty, putrid or otherwise. This show in search of an identity has all the saliva-stirring properties of week-old pre-chewed gum.
…
Mr. Ashford brings his customary gymnastic vigor to the choreography: lots of revved-up jumping jacks, push-ups and leg lifts, usually led by a trio of athletic muscle boys.
– Ben Brantley, The New York Times

 

… watered-down Waters has yielded a flavorless Broadway musical that revels in its down-and-dirtiness yet remains stubbornly synthetic. There’s a lot of talent, sass and sweat onstage, particularly in the dance department, plus a sprinkling of wit in the show’s good-natured vulgarity. But somehow, it never quite ignites.
– David Rooney, Variety
… O’Donnell and Meehan had far more success with another retro-themed Waters adaptation, Hairspray…. Cry-Baby is content to stay in the shallow end and focus on a standard wrong-side-of-the-tracks tale…. But rather than supply a jolt of not-too-outsider-energy, [the songwriters] have instead coasted on their magpie skills, tossing out an undistinguished stream of pastiche numbers. The lyrics occasionally have a welcome crispness…. The songs themselves, however, are as generic as the lyrics are pointed: It’s the first time I can recall forgetting a show’s melodies before they were even finished.
– Eric Grode, The New York Sun

The rockabilly-inspired numbers that David Javerbaum and Adam Schlesinger have crafted for Cry-Baby aren’t as ambitious or infectious [as Hairspray], but the show is similarly good-hearted, and has more of a Waters edge. Javerbaum and Schlesinger’s lyrics and Mark O’Donnell and Thomas Meehan’s book are both more inventively crass and less snarky than those of other contemporary musical winkfests; you get the sense that these writers share Waters’ affection for his goofy subjects.
– Elysa Gardner, USA Today

Video:
High lights
At The Tony Awards
Loose Screws
A Whole Lot Worse
Trailer Cry-Baby (movie)
It’s Not Just for Gays Anymore
Trailer för Female Trouble  – en typisk John Waters film

Dag 227: Closer Than Ever

Closer Than Ever (1989), Off-Broadway, 312 föreställningar
Baserar mitt omdömme på inspelningen av 2012 års off-broadway revivalinspelning
Musik: David Shire
Sångtexter: Richard Maltby, Jr.

Saying, ”Oh I like it”, to things I really don’t
Wondering if he’ll call me and hoping that he won’t
Faking again, quaking cause I’m…
Sweating again, fretting cause I’m,
Dating again…

Det här är en revy som bara består av sånger av teamet Maltby & Shire.
Programmet består av strukna sånger från teamets olika musikaler, sånger skrivna för olika kabaréer och artister, sånger som de skrivit utan nått speciellt ställe i åtanke och nya sånger skrivna speciellt för denna show.
Sångerna handlar om jakten på kärlek och trygghet, medelålderskriser, åldrande, äktenskap och allt annat som hör livet till.
Många av sångerna är baserade på berättelser de hört sina vänner berätta eller saker de själva upplevt.

Jag har älskat castinspelningen från 1989 ända sedan den kom ut. En samling med makalöst bra sånger framförda av en kvartett artister av absolut yppersta kvalité. Det var totalt omöjligt att inte svepas med och bara njuta av både materialet och framförandet.
Så hur klarar revivalcasten att möta mina oerhört högt ställda förväntningar?
Sådär, om jag ska vara ärlig.
Den största skillnaden vad gäller de vokala insatserna är nog att i den här nya versionen så jobbar sångarna hysteriskt på att ”spela” fram karaktärer och situationer och det känns ofta mer ansträngt än inspirerat. Den gamla casten var bara självklara i sina insatser på ett sätt som de här inte kommer i närheten av. Och det värsta av allt är att de nya sångarna inte kan förmedla all humor som sångerna innehåller. Här försöker de vara ”galna och crazy” med hjälp av lite skojiga röster etc men kul blir det inte. Det är synd, för det här är otroligt vitsiga och smarta sånger som behöver smarta och vitsiga uttolkare. Och gärna med en touch av sexighet dessutom.
Precis som i den gamla versionen så är kvinnornas insatser ett uns starkare än männens.

Materialet är dock fortfarande förstklassigt.
Maltbys texter är små mirakel av effektivitet och exakthet, här finns inte ett överflödigt eller ogenomtänkt ord. Varenda sång är en fullödig liten berättelse i sig och här finns komiska, tragiska, sexiga och mänskliga historier som alla känns sanna och upplevda. Inga floskler här inte. Vi pratar istället om en djupdykning ner i alla de olika delar som gör oss till människor – både de goda och de dåliga sidorna.
Shires musik är varierad och matchar texterna perfekt.

Det är skillnad på innehållet i de två versionerna. En del sånger har åldrats och är inte längre tematiskt aktuella – fast de är fortfarande små pärlor – och har därför bytts ut mot nytt och aktuellare material. Även ordningen sångerna framförs i skiljer sig lite från den ena plattan till den andra.
Så här har vi ett fall där man bara måste ha bägge versionerna av showen.
Så enkelt är det. För så bra är den!

Favvisar:
Doors, You Wanna Be My Friend, There’s Nothing Like It, Life Story, Next Time / I Wouldn’t Go Back, Three Friends, Back On Base, The March Of Time

Kuriosa:
Original föreställningen vann The Outer Critics Circle Award för Bästa Off-Broadway musikal.
Den vann även tre Drama Desk Awards: Bästa musik, sångtexter och bästa kvinnliga skådespelare – Lynne Wintersteller.

Pressklipp för 2012 års revival:
Musical theater has courted young audiences relentlessly in the 23 years since Closer Than Ever opened Off Broadway. But among the abundant charms of this pocket-size 1989 revue, now getting a polished revival by the York Theater Company, is its assertion that folks with a few miles on the odometer also have stuff to sing about. More stuff, in fact.
…
Charming material presented charmingly and sometimes marvelously: unlike the men and women on either side of the footlights, that combination will never get old.
– Eric Grode, The New York Times

I love Maltby & Shire when they’re in their quiet, observant, wry mode. They are the Cheever and Updike of musical theater. (What they could do with Rabbit, Run!) I find them consistently less engaging when going for the big Broadway moment, for songs of sentiment and large emotion. That may be why I was less taken with act two, which believes it is building emotionally by including numbers like If I Sing (in which a musician celebrates the love of music he learned from his father) and the similarly dramatic Patterns and Fathers Of Fathers. But, in fact, it’s the quieter and funnier numbers that are packed with emotion, the sort that sneaks up on you when you’re not expecting it. When they don’t strive for the big notes, Maltby and Shire are closer than ever to reaching them.
– Michael Giltz, Huffington Post

Videosar:
Pia Douwes – Back on Base
Lynne Wintersteller – Life Story
Closer Than Ever – high lights

Dag 219: The Toxic Avenger

The Toxic Avenger (2008), 2009 Off-Broadway, 300 föreställningar
Musik: David Bryan
Sångtexter: Joe DiPietro & David Bryan
Libretto: Joe DiPietro baserad på filmen The Toxic Avenger från 1985

Efter att ha avslöjat att Tromavilles kvinnliga borgmästare tagit emot mutor för att tillåta företag att dumpa sitt giftiga avfall i staden, så kastas den blida vetenskapsstudenten Melvin ned i ett fat med giftig gegga av hennes två hejdukar.
Han dör inte av det utan förvandlas till New Jerseys första superhjälte: ett grönt, slemmigt missbildat monster med övermänsklig styrka.
Han ser det som sin uppgift att rädda New Jersey, stoppa den globala uppvärmningen och uppvakta den vackraste, blindaste bibliotekarien i stan.

Det här är en rockmusikal.
Och vi pratar hårdrock här, av klassisk 80-tals modell. Det är melodiöst, med falsettsång och tunga beats. Och en och annan powerballad.
Jag gillar det.
Det här är ingen show som tar sig själv på allt för stort allvar och det märks i både musiken och sångtexterna. Tycker dock att musiken generellt är bättre än texterna som hör till.
En komisk liten bagatell som är väl värd att leta upp.

Favvisar:
Who will save New Jersey?, Hot Toxic Love, Evil is Hot, Bitch/Slut/Liar/Whore, A Brand New Day In New Jersey

Kuriosa:
Musikalen är baserad på den ultravåldsamma kultrullen med samma namn från 1985. Den var genombrottet för filmbolaget Troma Films, ett bolag som specialiserat sig på extrema lågbudgetrullar. Deras filmer är normalt så långt från politiskt korrekta som man kan komma med ett fokus på extremvåld, tuttar och mycket sjuk humor.
Musikalens handling skiljer sig väldigt mycket från filmens men känslan och grundtemat med nörd som blir superhjältemonster är desamma.

David Bryan (kompositör) är kanske mest känd som keyboardist i Bon Jovi.
Tillsammans med Joe DiPietro skapade han Broadwaymusikalen Memphis som 2010 vann Tonyn för bästa musikal.

Pressklipp:
What’s big and green and sings pop-rock anthems while tearing off the limbs of evildoers? The Toxic Avenger, the mutant superhero born of a shlocky cult movie who has now been given the supreme honor of inspiring a stage musical.
…
… the real problem with Toxic Avenger is less the paucity of plot than the monotony of the elbow-in-ribs handling. Mr. Bryan’s music is competent but hardly complicated pop-rock that provides a plain base for his and Mr. DiPietro’s relatively crude lyrics.
…
Mr. DiPietro’s book is on the same head-banging level. I lost count of the jokes playing on Sarah’s blindness somewhere in the double digits. (Trying to shelve books, Sarah keeps dropping them on the floor. Sarah wanders offstage in the middle of a duet. Sarah puts Drano in the coffee instead of cream. …)
…
Given the cheapo provenance of the material …  it might be funnier if full-priced tickets to Toxic Avenger did not run to $85. For the price of a pair the economical Mr. Kaufman could probably have filmed a whole trilogy.
– Charles Isherwood, The New York Times

So would I recommend Toxic Avenger: The Musical? I would say definitely. They really did a great job of making the show entertaining to both long time fans and those who aren’t so familiar with Tromaville. Just be warned that it might not be suited for the younger tikes. Why the people behind me brought their five year old son I have no idea, but he definitely seemed pretty freaked out by Toxie’s roar.
…
There was enough blood and limb removal to keep me satisfied and enough humor and romance to keep my wife speaking to me afterward.
-Joe, bloodygoodhorror.com

This is precisely the breed of pop-culture mutant Off Broadway was made for: a winking rock & roll romp inspired by sci-fi schlock, crammed with a smorgasbord of showpieces for outsize comic talents to chew on. Audience appetites for such frothy runoff may vary according to age and degree of intoxication, but for most of its running time The Toxic Avenger is hard to resist on its own infectious terms. It’s Shrek for stoners.
– Rob Weinert-Kendt, Time Out

The Toxic Avenger is about three times better than you’d expect—which, depending on your expectation level, puts it somewhere between painless and actually kind of . . . good.
…
Still, compared with his fellow verdant behemoths from Young Frankenstein and Shrek, Toxie demonstrates that being green can be breezier, sleazier, and pleasier.
– Eric Grode, The Village Voice

Videosar:
Trailer för showen
The Toxic Avenger Musical info
Lloyd Kaufman, vd för Troma Entertainment, gör reklam för musikalen via The Society Of Singing And Dancing Iconic Super Mutants (S.A.D.I.S.M)
Who Will Save New Jersey?
My Big French Boyfriend
Hot Toxic Love
Brand New Day In New Jersey med kompositören David Bryan
Trailer till originalfilmen