Dag 288: Gypsy – A Musical Fable

Gypsy: A Musical Fable (1959), originaluppsättningen spelades 702 gånger
Baserar mitt omdöme på Londoncastinspelningen från 1973, den spelades 300 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents, mycket löst baserad på Gypsy Rose Lee’s memoarer Gypsy: Memoirs of America’s Most Celebrated Stripper (1957) och fokuserar på hennes mamma Rose – den ultimata showbizmorsan.

Mama Rose har bestämt sig för att hennes yngsta dotter June ska bli en stor stjärna inom showbusiness.
Outröttligt så jagar hon agenter, fixar och trixar och ser till att hon och hennes döttrar får åka runt och spelar på Vaudevilleteatrar över hela USA.
June som i många, många år har marknadsförst som den söta lilla ”Baby June” tröttnar till sist och rymmer.
Men Rose ger sig inte. Om hennes talangfulla dotter inte vill vara med längre så får hon börja ägna sig åt sin ”talanglösa” och mer introverta dotter Loise istället, för nån av hennes döttrar ska bli stjärna. Så småningom kommer det här att leda till att Loise förvandlas till burlesquestrippan Gypsy Rose Lee som får en stor internationell karriär.

Det här anses vara en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats och det går inte komma från att den är helt jäkla otroligt bra. Bra story, makalöst bra musik och helt otroligt snygga sångtexter. Originalcasten av Broadway uppsättningen med ”The Merm”  som Rose lämnar sällan min absoluta favoritlista.
Den här Londonversionen med underbara Angela Lansbury som mama Rose har jag inte gett en chans tidigare så det var på tiden att den hamnade i spelaren.
Hur står den sig i jämförelse med originalet? Bra, riktigt bra. Arren är lite annorlunda på den här versionen och vissa sånger har annorlunda texter och kommer med mer dansmusik och längre musikaliska sekvenser men det ser jag bara som nått positivt.
Ethel Merman beltar sig igenom originalet och det är precis så som man vill höra henne och där har Angela ingen chans. Men Angela är en bättre skådespelare och hennes sätt att leverera sångtexter är snudd på helt perfekt och hon får fram nyanser och en humor som jag kan sakna hos Merman. Och Angelas sätt att gestalta Roses sammanbrott i Rose’s Turn… vad kan jag säga, pure perfection!
Den här plattan är ett perfekt komplement till originalet och jag rekommenderar den å det starkaste!

Favvisar:
Some People, You Gotta Get A Gimmick, Together, Let Me Entertain You

Kuriosa:
Showen har haft inte mindre än 4 revivals på Broadway sen -59.
En filmversion kom 1962 och en tv-version med Bette Midler som Rose kom 1993.

Originalet fick inte en endaste Tony Award.
1974 års revival vann en Tony åt Angela Lansbury. Den fick dessutom 3 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och regi.
1989 års revival vann 2 Tonys: Bästa revival och kvinnliga huvudroll. Även två Drama Desk Awards fick den: bästa revival, kvinnliga huvudroll.
2003 års revival vann bara en Theatre World Award
2008 års revival vann 3 Tonys: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och manliga biroll. Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, manliga biroll. Dessutom fick den 2 Outer Critics Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Filmversionen vann en Golden Globe åt Rosalind Russel som Rose.
Tv-versionen vann en Golden Globe åt Bette Midler som Rose och en Emmy för Outstanding Individual Achievement in Music Direction

Gypsy Rose Lee har funnits i verkligheten och hon var verkligen stripp-teasernas okrönta drottning.  Hon blev känd som ”den intellektuella strippan” då hon i monologer refererade till konstnärer som Cézanne och författare som Oscar Wilde, samtidigt som hon sakta och förföriskt rullade ner sina silkesstrumpor. Hennes signum var att teasa mest och egentligen inte strippa särskilt mycket.
Hon strippade för presidenter och kungligheter över hela världen och är nog en av de få, om inte den enda, som fått strippa för Drottning Elisabeth II av England.
Hon uppträdde även här i Stockholm på Chinarevyn. Mina föräldrar såg henne där.

Gypsy Rose Lee skrev förutom sina memoarer även en deckare som utspelade sig i Burlesquemiljö: The G-string Murders (1941). Den har översatt till svenska och heter då Döden väntar i kulissen.

Pressklipp:
I’m not sure whether Gypsy is a new fashioned, or old-fashioned, or integrated, or non-integrated. The only thing I’m sure of is that it’s the best damn musical I’ve seen in years.
– Walter Kerr, Herald Tribune

What this town has needed is Ethel Merman. What miss Merman has needed is a good show. We got her and she got it last night evening, when Gypsy opened at the Broadway Theatre.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
Rose’s Turn med Bette Midler
Ethel Merman sings Everything’s Coming Up Roses
Let Me Entertain You från filmversionen
Patti LuPone – Everything’s coming up roses
Bernadette Peters – Rose’s Turn
You Gotta Get A Gimmick

Gypsy Rose Lee

Dag 145: Copacabana

Copacabana (1985/London 1994), tv musikal/scenmusikal
Baserar mitt omdöme på castskivan från scenversionen som gick i London 1994
Musik: Barry Manilow
Sångtexter: Bruce Sussman & Jack Feldman
Libretto: Barry Manilow, Bruce Sussman & Jack Feldman

Handlingen i scenversionen:
I nutid sitter Stephen en ung kompositör och skriver på vad han hoppas ska bli en framgångsrik musikal.
I sin fantasi förflyttas han till 1947 där han blir den aspirerande kompositören Tony som blir förälskad i Lola La Mar en ung ambitiös sångerska. De arbetar bägge på den populära nattklubben Copacabana i New York.
Men det är inte bara Tony som är intresserad av Lola. Rico, en gangster från Cuba ser hennes potential och vill ha henne som stjärna på sin club Tropicana i Havanna. Han drogar henne och för henne till Cuba.
Tony och de andra på clubben upptäcker att Lola kidnappats. De beger sig genast till Cuba för att rädda henne.
När Tony och Lola återförenas på Tropicanas scen så dyker Rico upp med en pistol i handen, ett skott hörs – But just who shot who?
I denna version så är det Rico som dör och Lola och Tony återvänder lyckliga till New York.
Tillbaks till nutiden där Stephen skriver färdigt sin sång, Copacabana.

Det här är kul. En skön blandning av discohits (som Copacabana), popmusikallåtar och storbandspastischer.
What’s not to like?
Och om man diggar Barry Manilow så kommer man definitivt älska det här. Fast då äger man nog redan denna platta.
Det här är en skiva som jag blir glad av. Trallvänlig, melodiös, en blandning av riktigt bra musik och värsta sortens musikalisk-kitsch.
Perfekt att sätta på en sen natt efter många öl, när man är lite deppig eller när det ska storstädas.

Favvisar:
Man Wanted, Copacabana, Who Needs To Dream, Sweet Heaven, Who Am I Kidding?

Kuriosa:
Denna show började sitt liv som en tv-musikal baserad på Manilows populära sång Copacabana. Det var den amerikanske tv-legenden Dick Clark som kom med förslaget.
Musikalen fick sin premiär på amerikansk tv 1985 med Manilow själv i rollen som Tony.
Den vann en Emmy Award för Outstanding Directing in a Variety or Music Program.
1990 blev den en entimmas show på Caesars Circus Maximus Theatre. Den ligger i Ceasars ett stort hotell och casino komplex i Atlantic City. Det blev en stor framgång med över 100 000 åskådare.
Härnäst förvandlades den till stor, påkostad musikal i London (1994) där den spelades i över två år. Sen gick den ut på en stor Englandsturné.
Den engelska scenversionen har sen dess spelats på flera olika ställen världen över.
Showen har ännu aldrig spelats på Broadway.
Musikalen har även översatts till svenska.  Premiären skedde i Växjö 2005.

Det är rätt så stora skillnader mellan tv-versionen och scenversionens manus.
Tv-versionen skrevs av James Lipton. Han är f d rektor för Actors Studio Drama School i New York och man kan även se honom som programledare för den populära tv-serien Inside the Actors Studio.

Videosar:
Barry Manilow Copacabana – kul musikvideo
Gary Wilmot and cast Copacabana Stage musical UK
New Zealand version
Dancin’ Fool
Just Arrived