Nr 374: The Nervous Set

The Nervous Set (1959), 23 föreställningar
Musik: Tommy Wolf.
Sångtexter: Fran Landesman
Libretto: Jay Landesman & Theodore J. Flicker. Baserad på Jay Landesmans roman med samma namn.

I wonder sometimes, Brad. If you don’t like people and you don’t like anything that anyone else does, how can you like anything? How can you like yourself?

The Nervous Set is largely true. Events have been telescoped, some characters are composites, but most of the people and events really happened in the early 1950s.

The Nervous Set tells two parallel stories.
In the central story, Brad (aka Jay Landesman) is the editor of a literary magazine called Nerves (based on Landesman’s real life magazine Neurotica – a poetry magazine ”by and for neurotics”), and he meets a rich girl named Jan (a mix of the names of Jay’s first and second wife, “Jay” and “Fran”).
Though they come from different worlds, they marry but have a very rough time of making it work, particularly as they realize they’ve become bored with the overly intellectual world of the New York Beats.
In the other, connected plotline, a overbearing bore named Yogi (based on the real life Gershon Legman, who Jay once said reminded him of Captain Queeg) comes into Brad’s life and takes over Nerves, nearly running it into the ground – and nearly destroying Brad and Jan’s marriage – before Brad gives him the boot.
Along the way, Brad’s Beat buddies, Bummy Carwell (based on Jack Kerouac and John Clellon Holmes, with a last name that slyly refers to Kerouac’s famous automotive crisscrossing of America) and Danny (based on Allen Ginsberg and Anatole Broyard) also have their adventures in their own interlocking orbits.

In the novel and in the original St. Louis version of the show, the story ended with Jan attempting suicide while Brad is out at a party. But the ending was eventually cheered up for Broadway.

Den här musikalen bröt mot hur en musikal skulle vara på Broadway i skiftet 50/60-tal.
Inte bara att den var den första ”Beat” musikalen utan den använde sig också av ett nytt, icke-linjärt, sätt att berätta sin historia på – lite som musikalen Company skulle göra 10 år senare. Lägg till det att man bara hade en liten jazzkvartet som stod för musiken och att denna kvartet var placerad på scenen och man kan nästan förstå att Broadwaybesökaren (mestadels vit medelklass på den tiden) kände sig förvirrad och inte fattade nått och valde att gå på The Sound of Music istället – för där visste man vad man fick och den hade hummama-mummama-mummable melodies.

Jag å andra sidan diggar det här nått helt enormt. Det är ”coolt”, det är ”hippt”, det är ”with it” och”crazy, man!” Liksom.
Eller kanske egentligen inte men det är en bitvis störtskön jazzmusikal. Från de inledande trummorna i overtyren som övergår till ett avspänt klinkande på pianot som så småningom ger oss den första rösten som brister ut i ett ”Man” och på det följer det lite ”to hung up to care, everything is square”, ”whats shaking dad”, ”dig”, ”beat” och ”don’t bug me man”. Låten heter naturligtvis Man, We’re Beat. Det låter både tillgjort och coolt på en och samma gång och jag gillar det – skapt!
Här finns en skönt anti-New York kärlekssång (New York), en party sång (Party Song) lite Broadwaypasticher och en massa grymt jazziga låtar. En annan favorit är Fun Life och man bjuds också på en sång som bara handlar om sex i alla dess olika former och som måste ansetts ganska så chockerande snuskig på sin tid (How Do You Like Your Love) och den vackra The Ballad of the Sad Young Men.

Ja, här finns mycket att glädja sig åt. En hel del som man kan hoppa över också men på det stora hela så är det här ännu en musikal som, åtminstone musikaliskt, är väl värd att återupptäckas. Och det mesta är, som sagt cooooolt jazzigt med bara ett piano, en elgitarr, bas och trummor som komp.
Groovy!

Kuriosa:
Musikalen debuterade 1959 på klubben Crystal Palace i St. Louis. Den var då 3 timmar och 45 minuter lång. Den blev en stor framgång. Producenten Robert Lantz såg den och bestämde sig för att ta den till Broadway. På vägen till New York så strök han ner verket till hanterliga 2 och 30 minuter. Han vill också byta namnet på showen till Like Tomorrow.
Nu var showen bitvis en ganska så svart historia och slutet var deprimerande så han bestämde sig för att ändra slutet till ett mer lyckligt slut. Men han kunde inte komma på hur han ville att showen skulle sluta, vilket ledde till att showen hade olika slut varenda kväll under de dagar som ledde fram till premiären.

I programmet så fanns en liten ordlista med Beat-uttryck och vad de betydde så att publiken skulle ha en chans att hänga med i dialogscenerna.

2 av sångerna ur denna bortglömda show har blivit lite av jazzstandards. Den ena av dem (Spring Can Really Hang You Up the Most) fanns med i showen från början men eftersom den blev inspelad av en massa olika jazzmusiker innan föreställningen nådde Broadway så blev det upphovsrättsliga problem vilket medförde att den inte fick användas i Broadwayversionen och inte heller fick spelas in till castplattan.
Den andra är The Ballad of the Sad Young Men.

Jay Landesman döptes till Irving Ned Landesman men han bytte själv sitt namn till Jay efter att ha läst Den store Gatsby när han var tonåring.

Larry Hagman, mest känd som ”JR” i tv-såpan Dallas, gjorde sin första Broadwaymusikalroll i denna show.
Hans mamma var föresten Broadwaylegenden Mary Martin.

For the Landesmans, a culture – and especially a sub-culture – is defined by its parties.  In his second autobiography, Jay Walking, he describes who to invite to make a party a success:
“minimum of three potential celebrities (any field); a foolish couple; a serious couple… somebody who moves well (male of female); one beautiful Fascist (to confuse people)… no fat people, unless Robert Morley or Peter Ustinov… no crew cuts; a swinging accountant; two attractive lesbians; one international drug trafficker; a beautiful flawed couple; a gay [politician]; one colored TV personality… a forgotten cultural hero; the ex-wife of a world celebrity’ a pop singer no one recognizes’ a girl with buck teeth, a corrective shoe, or both…

The Beat Generation was so dubbed (publicly) in 1952 in John Clellon Holmes’ New York Times Magazine article called ”This is the Beat Generation.” But Kerouac and Ginsberg had been using the word since 1945, when they had picked it up from Herbert Huncke, a Times Square thief and male prostitute, who had picked up the word from his show business friends in Chicago. The word beat (in this sense) originally came from circus and carnival people describing their wearying, rootless, nomadic lives.
In the drug world, beat meant robbed or cheated.

The Beats eller The Beatniks blev så småningom The Hippies, ordet har sitt ursprung i begreppet hipster.

Pressklipp:
A weird experience. Something exclusively for the beat, bop and beret brigade.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

A nerve-wrecking musical. It’s a song-and-dancer about the beatniks, and it left us beat to the feet. It was a happy moment when our tootsies started trotting to the Henry Miller’s (teatern där showen spelades) exit last evening.
…
Theoni Vachlioti Aldredge’s costumes range mostly from crummy blue jeans to torn cast-offs that a proud hobo would scorn.
– Robert Coleman, Daily Mirror

… there is nothing here that Cole Porter couldn’t have done twenty times better, while well dressed.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Man, we’re beat
New York
Spring Can Really Hang You Up the Most
The Ballad Of The Sad Young Men med Shirley Bassey
Laugh, I Thought I’d Die

Nr 372: Pousse-Café

Pousse-Café (1966), 3 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: Marshall Barer & Fred Tobias
Libretto: Jerome Weidman, baserad på den tyska filmen Der Blaue Engel (Blå Ängeln) (1930) i sin tur baserad på romanen Professor Unrat oder Das Ende eines Tyrannen (1905) av Heinrich Mann (1871 – 1950).

Professor George Ritter förälskar sig i nattklubbssångerskan Solange. De inleder ett förhållande, men när det avslöjas får professorn sparken. De två gifter sig men i avsaknad av arbete sjunker professorn så lågt att han får uppträda som clown på nattklubben.

Det är en väldigt cool platta det här. Musiken är skönt sval och avspänd. En perfekt jazzplatta att låta vara på i bakgrunden. En riktig stämningsgivare.
Man får en känsla av att vara i en rökig, liten källarlokal nånstans i Greenwich Village i början på sextiotalet. Det är sent på natten, publiken är lite på lyset men vid det här laget trötta och sega, det pratas relativt tyst och på scen spelar bandet sitt sista set. De har också fått i sig en wiskey eller två och stämningen är minst sagt mellow, utom då de plötsligt spelar en up tempo låt. Men mest är det tillbakalutat avspänt. Me like a lot.
Men är den representativ för Broadwayföreställningen? Troligtvis inte och om en teaterkväll skulle innehållen den här mängden av stillsamma ballader så finns risken att publiken skulle somnat. Vilket de kanske gjorde med tanke på att föreställningen lades ned efter bara 3 föreställningar.
Men jag är glad att man spelat in Ellingtons sköna låtar oavsett om dessa versioner har nån likhet med vad som spelades på teaterscenen eller inte. För här finns många låtar att glädja sig åt exempelvis: Let’s, The Spider and the Fly, The Swivel och Fleugel Street Rag.
Och jag saknar inte alls en stor orkester eller ensemble. Här har vi en liten jazzcombo och 2 solister och det räcker gott så. Kanske är det här till och med att föredra framför originalet med tanke vilken sågning även musiken fick av kritikerna.
Inte för alla smaker kanske men jag gillar det och kommer att njuta av denna platta många gånger till.

Kuriosa:
Pousse-Café är en musikalversion av den klassiska tyska 30-talsfilmen  Blå ängeln som gjorde en internationell storstjärna av Marlene Dietrich.

Producenten Leland Hayward, som just haft stor framgång med The Sound of Music, (se Dag 300), frågade Marlene om hon kunde vara intresserad av att åter spela rollen som Lola-Lola men nu i en scenversion. Hon tackade nej till erbjudandet.
Den rike producenten Marquis Guy de la Passardiere blev intresserad av projektet. Hans fru hette Lilo, och var en fransk kabaréstjärna som hade gjort sin Broadwaydebut 1953 i Can-Can, och Guy var säker på att hon kunde fylla Marlenes skor. Men Lilo hade en kraftig fransk brytning så för att det hela skulle fungera så flyttade man handlingen från en tysk småstad till New Orleans.
Man valde också att i programmet ”glömma” att nämna filmen musikalen var baserad på eftersom man var rädd att det skulle resultera i ofördelaktiga jämförelser.
Föreställningen spelade 5 previews och 3 föreställningar (2 kvälls och 1 matiné).
Showen förlorade $450 000.
Lilo skulle aldrig mer stå på en Broadwayscen.

Av nån anledning så ändrade man namnet på nattklubbssångerskan Lola-Lola till Solange i scenversionen.

1992 blev Dietrich tillfrågad om hon ville träffa popstjärnan Madonna inför en tänkt nyinspelning av Blå ängeln. Madonna var en av kandidaterna för rollen som Lola Lola. Marlene tackade nej till erbjudandet och sa: ”I played vulgar; She is vulgar.
Dietrich ville se Tina Turner i rollen.

Der Blaue Engel blev musikal i Tyskland 1992. Ute Lemper spelade Lola Lola.

Från början skulle showen hetat Suger City men man bytte till Pousse-Café.

Detta är en Pusse-Café: A layered (or ”stacked”) drink, sometimes called a pousse-café, is a kind of cocktail in which the slightly different densities of various liqueurs are used to create an array of colored layers, typically three to seven. The specific gravity of the liquid ingredients increases from top to bottom. Liqueurs with the most dissolved sugar and the least alcohol are densest and are put at the bottom. These include fruit juices and cream liqueurs. Those with the least water and the most alcohol, such as rum with 75% alcohol by volume, are floated on top.
These drinks are made primarily for visual enjoyment rather than taste. They are sipped, sometimes through a silver straw, one liqueur at a time. The drink must be made and handled carefully to avoid mixing; however, some layered drinks, such as shooters, are generally drunk quickly.

Pressklipp:
What’s new, Pousse-Café?
Answer: Nothing good. The musical of that name, which opened last night, is dismal.
…
The Blue Angel would probably make a good musical. But the present attempt is so close to total disaster that we may as well give it the benefit of the doubt: call it total.
– Stanley Kauffmann, Times

Actually, the people who have put Pousse-Café together haven’t put Pousse-Café together. They have left it splattered and sprawling over most of two continents, and it may take years to tidy up the debris.
…
All of the bits and pieces that go to make a musical are here not on speaking terms.
…
The show is really over once the prim professor has spent a night in the forbidden hay. No, I am wrong about that. As things stand, the show was really over on the day they released the film.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A drawn-out torture of embarrassment.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Video:
Marlene Dietrich som Lola-Lola

Ett exempel på en pousse-café

Dag 326: Play On!

Play On! (1997), 61 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: många olika uphovsmän
Libretto: Cheryl L. West baserad på William Shakespeares pjäs
Trettondagsafton (ca 1601-02)

Shakespeares Trettondagsafton förflyttad till Harlem på 40-talet.
Vy kommer från Mississippi till Harlem för att spela upp låtar hon skrivit för The Duke, Harlems största bandledare. Men eftersom det är 40-tal och kvinnor inte anses kunna skriva musik så förklär hon sig till man och kallar sig Vy-man.
The Duke är förälskad i sångerskan Lady Liv, Harlems ”queen of the blues”, hon är dock inte intresserad av honom.
The Duke gillar sångerna Vy-man spelar upp och han ger hen i uppdrag att gå till Lady Liv och spela upp sångerna och låtsas att det är han som skrivit dem. Om Vy-man kan få Liv att bli förälskad i The Duke så kommer han att se till att alla dörrar öppnas för hen. Planen slår dock fel då Liv blir förälskad i Vy-man istället.
Livs maneger är den otroligt stele och tyranniske Rev som i hemlighet är förälskad i Liv. Artisterna på klubben lurar honom till att tro att Liv kommer att älska honom om han slutar vara så stel och börjar sjunga scat och få mer ”gung” i kroppen. Men när han försöker sig på det så får det motsats effekt på Liv och Rev blir utskämd inför alla.
Vy-man har under tiden blivit förälskad i The Duke.
Men allt slutar lyckligt då Liv upptäcker att hon faktiskt är förtjust, ja till och med lite småkär i Revs stela personlighet. Och när The Duke förstår att Vy-man egentligen är en kvinna…
Det blir en final med dubbelbröllop!

Det här är en jukeboxmusikal och det orsakar ju alltid lite problem när man ska försöka skapa en fungerande musikal. Men den här gången så har det gått ovanligt illa. Sättet de försökt pressa in sångerna i handlingen känns i den här showen ovanligt klantigt, grovhugget och krystat. Det blir på nått sätt som två olika föreställningar, en talpjäs och en Ellingtonkonsert och de två delarna bildar aldrig en organisk enhet. Jag kan förstå att den här showen floppade.
Men musiken kan man då inte klaga på, bara Ellington klassiker, den ena efter den andra, hit på hit på hit. Och även om det finns några nästan pinsamt dåliga covers så finns här också några riktigt, riktigt, riktigt bra versioner av sångerna. Generellt tycker jag att solisinsatserna är bättre än ensemblenumren. Arren av Luther Henderson är också ypperliga.
Som en slags greatest hits platta så funkar den. Och den svänger rätt så bra.

Favvisar:
Rocks In My Bed, Don’t Get Around Much Anymore, I’m Beginning To See The Light, I Didn’t Know About You

Kuriosa:
Titeln kommer från en replik i Trettondagsafton: If music be the food of love, play on!

Det är Duke Ellingtons dotter Mercedes Ellington som står för koreografin i showen.

Videosar
I Didn’t Know About You
It Don’t Mean a Thing
Don’t Get Around Much Anymore
Rocks in My Bed