Nr 368: Fanny

Fanny (1954), 888 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: S.N. Behrman & Joshua Logan baserad på den franska filmtrilogin Marius (1931), Fanny (1932) och César (1936) i sin tur baserad på pjästrilogin med samma namn av Marcel Pagnol (1895 – 1974).

Fanny is a young woman whose childhood love, Marius, leaves her to go to sea as a sailor for five years. His father Cesar, a tavern owner, disowns him.
After his departure, Fanny discovers she is pregnant. Under pressure from her mother, she marries Panisse, an older man whose delight at having an heir prompts him to keep the boy’s illegitimacy a secret.
Marius returns on his son’s first birthday to claim both him and Fanny, but he is turned away by Cesar, who is Panisse’s best friend.
As the years pass the boy, now 13, longs to go to sea like his father, and runs away to join him. This is too much for the now ill and aged Panisse. Marius brings the boy back to fulfill Panisse’s dying wish for Marius and Fanny to be together.

I’m in love with an octopus
A curly, girly octopus
I’ll be true to her lips of blue
And those eight loving arms around me

En musikal som börjar med en kärlekssång till en bläckfisk kan egentligen antingen bara vara väldigt bra eller ett fruktansvärt pekoral. I det här fallet så är det det förra. Exakt vad sången har för funktion i musikalen har jag inte lyckats lista ut men den sjungs av ”The Admiral” ett original som bor i staden.

Det här är en underbar, lite svulstig 50-tals musikal. Här finns svepande melodier, lyriska arior, komiska nummer, och en skön blandning av musikal- och klassiskt tränade röster.
Musikalen som ju är baserad på inte mindre än tre olika filmer har en hysteriskt komprimerad och ofokuserad handling vilket bidragit till att den sällan sätts upp. Men musiken, musiken är absolut värd att höras.

Mina favvisar:
Restless Heart, Fanny, Panisse and Son, I Have To Tell You, Be Kind To Your Parents

Kuriosa:
Detta var den första Broadway showen som megaproducenten David Merrick producerade på Broadway. Han sa själv att han ”föddes” dagen den hade sin premiär. Han skulle komma att producera 43 shower till, bland dem Irma La Douce (1960, se dag 56), Hello, Dolly! (1964), Promises, Promises (1968,  se dag  339) och Woody Allens Play it again, Sam (1969). Han skulle komma att vinna 11 Tony Awards som producent.

Merrick var en jäkel på att skapa publicitet för sina shower. För Fanny så satte han bland annat upp klisterlappar på New Yorks herrtoaletter där det stod: Have you seen Fanny?  Han lät också ett flygplan skriva When in New York see Fanny i stora rökbokstäver över Monaco under Grace Kellys och Furst Rainier av Monacos bröllop. Detta för att han visste att det skulle krylla av amerikanska reportrar där då, dessa skrev också hem om hans lilla kupp och han fick maximal gratisreklam för sin show.

Ezio Pinza, som spelade César i denna show, var stor stjärna på New Yorks Metropolitan Opera (där han arbetade under 22 säsonger) innan han 1949 musikaldebuterade i Rodgers & Hammersteins South Pacific där han kreerade rollen som plantageägaren Emil de Becque.

Från början var det tänkt att Rodgers & Hammerstein skulle stå för musiken och librettot, de såg Fanny som en slags naturlig uppföljare till South Pacific. Men eftersom Rodgers fick en omedelbar och intensiv antipati mot Merrick så drog de sig ur projektet.

Mary Martin som spelat mot Ezio i South Pacific var tänkt som Fanny men efter att ha varit med när regissören Joshua Logan fick ett nervöst sammanbrott medan de bägge jobbade på Broadway pjäsen Kind Sir (1953) valde hon att dra sig ur.

Kanske ska påpeka att Joshua Logan regisserade originaluppsättningen av South Pacific så om allt gått som Merrick tänkt sig så hade hela det framgångsrika teamet bakom den showen återförenats – vilken pr-kupp det hade varit!

Walter Slezak som spelade Parnisse vann en Tony Award för bästa manliga huvudroll.

1961 gjordes det en  filmversion av showen men man valde att stryka alla musikalnummer, detta trots att man hade musikalstjärnor som Leslie Caron och Maurice Chevalier i huvudrollerna.

Pressklipp:
It may be said of Fanny, then, that it is colorful, human, tuneful, and both richly and handsomely decked out. But it substitutes color and size for inspiration.
– Richard Watts Jr, Post

Sure, it is big and beautiful, but it is also hollow. It is difficult to understand how so much talent could go so far astray.
– John McClain, Journal-American

Nor do the young lovers of the play … seem to be in Marselles; they seem to be downstage.
– Walter Kerr, Herald Tribune

… a thoroughly absorbing theatre experience.
– Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Fanny
I Have To Tell You
Fanny med Eddie Fisher

Dag 268: Wish You Were Here

Wish You Were Here (1952), 598 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: Arthur Kober & Joshua Logan, baserad på Arthur Kobers pjäs Having Wonderful Time (1937).

Till Camp Karefree kommer Teddy Stern och hennes kompis Fay. Här ska de tillbringa två veckor med att bara ha det skönt och roa sig. Teddy behöver nämligen glömma sitt stundande giftemål med Herman. Detta enligt Fay, som tycker att han är en riktig tråkmåns. Fay tänker göra sitt bästa för att få Teddy att falla för nån ny på semestern.
Det finns många potetiella bland personalen som alla består av högskolestudenter som vill tjäna lite extra under sommaren.
(Ni som sett Dirty Dancin’ vet precis vilken typ av sommarcamp för vuxna det här är.)
Naturligtvis så faller Teddy för en av de unga männen, Chick. Från början så är de överens om att de bara ska ha en liten sommarromans men kärleken blommar och blir till allvar. Så pass mycket att Chick friar till Teddy. Hon måste då erkänna att hon redan är förlovad och ska gifta sig till hösten.
Chick blir förkrossad och börjar flirta vilt med de andra kvinnorna på lägret. Teddy i sin tur vinner bland annat en baddräktstävling och när hon ska hämta sitt pris så råkar hon på lägrets största playboy som försöker förföra henne, men hon lyckas behålla sin heder.
Det blir en hel del tävlingar till och dansaftnar och annat som hör till en typisk 50-tals campvistelse.
Till sist så är de två veckorna över och Herman kommer för att hämta Teddy. Hon åker iväg med honom medan Chick tårögd tittar på.
Men hon återvänder, utan Herman, och kastar sig i Chicks armar. Happy ending! Yay!

Den här hör kanske inte till det bästa som skapades på Broadway under 50-talet men väldigt underhållande är den.
Jag gillar den här lite mer gammaldags Broadwaystilen med väldigt enkel handling och sånger med starka melodier, roliga texter och sköna orkestreringar.
Jag går igång på sånt.
Det är en rätt så typisk musikal för sin tid och musiken är precis så där lagom jazzig och engagerande för att fånga både mig och den medelklasspublik som den vänder sig till. Den känns modern (för sin tid) och innehåller inget som någon på något sätt skulle kunde stöta sig på.  Den var en hyfsad succé och det skadade nog inte föreställningen att flera scener utspelade sig kring en simbassäng = en massa beefcake för damerna och bikinibrudar för männen. En perfekt kombo.
Nu kanske ni tycker att jag låter lite sarkastisk men det är inte min mening. Det här är varken riktigt bra eller riktigt dåligt utan just mest trivsamt och det är väl inte det sämsta?
Så är man sugen på en urtypisk 50-tals musikal så är denna en av dem man ska lyssna på.

Favvisar:
Ballad Of A Social Director, Shopping Around, Tripping The Light Fantastic, Certain Individuals, Everybody Love Everybody

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Tony Awards: för bästa kvinnliga biroll och för bästa scenarbetare (en kategori som avskaffades för många år sedan).

Showen fick mer uppmärksamhet för att man hade en riktig pool på scenen än för nått annat.

En hitlåt vaskades fram ur partituret:  Wish You Were Here som släpptes som singel med Eddie Fisher (pappa till Carrie Fisher, Princess Leia i Star Wars 4 – 6) som sångare, en lagom trivsam liten ballad som lyckades ta första platsen på hitlistan.

Pressklipp:
A humorous, tender, romantic comedy has been flattened out into a one-dimensional, repetitious Broadway show.
…
For all its friskiness, it is joyless; and it gives the impression of saying the same thing over and over again. The dancing is tight and routine. The pace of the performance is hard and tiring. Nearly everything is overacted as though Mr. Logan and his associates were afraid that the audience would not know how satirical it is.
– Brooks Atkinson, Times

It is pertinent to note that the evening’s biggest laugh comes from Paul Valentine (the ”wolf”) being pushed into the pool with his clothes on.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

Ljudis:
Wish You Were Here – Eddie Fisher

Dag 204: Scarlett/Gone With The Wind

Scarlett/Gone With The Wind (1970), premiär i Tokyo.
Baserar mitt omdöme på castinspelningen av West End versionen från 1972, 398 föreställningar.
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: Kazuo Kikuta för det japanska originallibrettot som blev bearbetad för den engelskspråkiga marknaden av Horton Foote, baserad på Margaret Mitchells roman med samma namn från 1936

Berättelsen är av det episka slaget med mängder av personer, massor av sidointriger och en handling som sträcker sig över många år. Det känns fånigt att ens försöka redogöra för den här och dessutom har säkert de flesta sett filmversionen av romanen och har ni inte det så rekommenderar jag er att göra det. Den må vara från 1939 men den håller fortfarande.
I korthet kan man väl säga att showen handlar om Scarlett O’Hara, en självupptagen skönhet från den amerikanska södern, en sk Southern Belle och hennes passionerade och turbulenta förhållande med Rhett Butler.
Deras kärlekshistoria sträcker sig från innan det amerikanska inbördeskriget, genom själva kriget och till den efterföljande perioden av återuppbyggnad.

Jag tycker ganska så bra om det här.
Visserligen så låter det mer 60-tal om musiken än nått som för tankarna till den amerikanska södern på 1860-talet. Men spelar roll. Rome kan skriva bra melodier. I det här fallet tog det visserligen ett par genomlyssningar innan han lyckades fånga mig men nu kan jag inte få nog.
Jag har också originalcastplattan från den japanska versionen Scarlett och den har genast blivit betydligt mer tillgänglig nu när jag förstår vad de sjunger om.
I vissa bitar så föredrar jag den japanska versionen eftersom allt får en extra dimension när det framförs på japanska men den engelska är inte dum den heller.
På den engelska cd-utgåvan så får man med som bonus 7 demos med kompositören själv. Bland dem ett par sånger som skrevs till den amerikanska versionen.
En rätt ojämn musikal på många plan men när den är bra så är den redigt bra och lättsjungen text har den också:
Tralalalalalalalaley,
tralalalalalalalaley,
tralalalalala,
tralalalalala,
This will be a happy blissful Christmas day…

Favvisar:
Blissful Christmas/Home Again/Tomorrow Is Another Day, Marrying For Fun, A Southern Lady, How Often

Kuriosa:
Showen hade sin upprinnelse i en 9 timmar lång scenversion av Borta med vinden som hade premiär på Imperial teatern i Tokyo 1966. Föreställningen blev en enorm framgång och det ledde till att man bestämde sig för att göra en musikalversion av berättelsen.
Kazuo Kikuta skrev librettot och man anlitade den erfarne amerikanske musikalkompositörer Harold Rome för att skriva sångerna. Även regissören Joe Layton och dirigenten/orkestreraren Lehman Engel kom från Broadway och hade stor erfarenhet av musikalproduktioner.
Resultatet blev en episk musikal som fick namnet Scarlett och som var så lång att den fick delas i två delar. Man spelade först del ett i sex månader och sen fick del två sin premiär och så spelades den i sex månader. Varje del var 4 timmar lång.
Inför den engelskspråkiga premiären så gjorde man kraftiga strykningar i manus men showen som hade sin premiär i London 1972 var fortfarande över tre timmar lång. Dessutom döpte man om den till bokens titel: Gone With The Wind.
Filmversionen var närmare fyra timmar lång och boken är en väldigt tjock bok så det som visades upp för publiken blev en slags ”Det Bästa” version av berättelsen. Showen fick mycket kritik just för att den ansågs för ytlig och skissartad, och att man alltför mycket förlitade sig på att publiken kunde sin berättelse och hade god kännedom om både karaktärerna och handlingen.
Tanken var att man efter London skulle ta showen till Broadway men efter förödande kritik under try-outen i Los Angeles – som ledde till stora omarbetningar av både manus och sånger – och lika dåliga recensioner under try-outen i San Fransisco så lade man ner produktionen.

För ett par år sedan sattes en helt nyskriven musikal baserad på Borta med vinden upp i London. Den hade musik och sångtexter av Margaret Martin och ett libretto av henne och Trevor Nunn, han regisserade även föreställningen. Den försvann efter bara 79 shower.

När Margaret Mitchell skrev sin berömda bok så började hon med slutscenerna, för att sen skriva berättelsen om vad det var som ledde fram till dessa.
Hon brydde sig aldrig om att spekulera i vad som skulle kunna hända med kärleksparet efter bokens slut. På frågan om vad hon trodde så svarade hon: For all I know, Rhett may have found someone else who was less difficult.

Dag 144: Call Me Mister

Call Me Mister (1946), 734 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Sketcher:  Arnold Auerbach

En Broadwayrevy.
En slags fristående (men med helt andra upphovsmän) fortsättning på soldatrevyn This Is The Army från 1942.
Om den förra handlade om hur det var att vara inkallad så handlade den här om hur det var att ”mucka” och åter bli civilist efter krigets slut.

Jag har missat den här showen totalt.
Jag har hört talas om den men liksom aldrig brytt mig om den.
Jag har den inte heller i mina samlingar.
Av en slump så hittade jag den i morse på Spotify! Och vilken trevlig överraskning den visade sig vara!
Härligt storbandssvängande musik. Starka sånger, starka texter och många riktigt bra låtar.
En riktig liten pärla. Me like a lot!

Favvisar:
Going Home Train, Call Me Mister, Little Surplus Me, Military Life

Kuriosa:
Detta var Rome’s första succé efter hans fackföreningsrevy Pins and Needles som kom 1937. Men han skulle skriva fem mer eller mindre framgångsrika Broadwaymusikaler till efter denna produktion.

Rome hade starka åsikter, och han han kämpade mot orättvisor, både sociala och ekonomiska, och var inte rädd för att ta upp kontroversiella ämnen i sina sånger. Ett starkt exempel på det är sången Red Ball Express som tar upp de svarta soldaternas situation när de åter blir civila. Att efter att ha riskerat sitt liv för sitt land, åter drabbas av segregering och diskriminering när de kommer hem.

Ljudis:
South America, Take It Away! med Bing Crosby & Andrew Sisters

Video:
Little Surplus Me

Dag 45: Destry Rides Again

Destry Rides Again (1959), 473 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: Leonard Gershe. Baserad på filmen Destry Rides Again (1939) som var baserad på en berättelse av Max Brand.

I den lilla staden Bottleneck, i den ”vilda västern”, är det de laglösa med saloonägaren Kent i spetsen som styr. De har anställt ett fyllo till att vara sheriff, en smart lösning tror de. Men ”fyllot” tar sin utnämning på allvar och lovar stadsborna att han ska rensa upp bland banditerna och att han för det syftet har skickat efter Tom Destry jr, sonen till en legendarisk sheriff.
Jr är precis som sin far en fantastisk skytt men han är också pacifist och anser att man kan lösa konflikter utan att ta till våld och vägrar därför att bära vapen. Detta gör att ingen tror att han skall klara jobbet. Men det är det väl klart att han gör det till slut.
Hjälp får han bl a av den lokala ”madammen” Frenchy och hennes flickor för hon har ju naturligtvis, mot sin vilja, fallit för den lugne och artige sheriffen.

Det här är en riktigt glad och härlig musikal. Den må utspela sig i ”vilda västern” men musiken har bara en touch av country och en släng av munspel, resten är typisk jazzinfluerad musikalmusik, så som den lät mot slutet av femtiotalet.
Inget castalbum som sticker ut men kul för stunden och jag är lite svag för sån här musik.
Sen är det ett stort plus att det är Dolores Gray som spelar madammen. Hennes skönt mörka och lite rökiga röst ger mig små rysningar och hon kan verkligen konsten att leverera text. Hon kan i en och samma låt få fram humor, sarkasm och sensualism – det är inte illa.
Harold Rome har skrivit en stark samling låtar och hans texter är dessutom ovanligt roliga och smarta.
Om jag skulle ge den ett betyg så skulle det bli en stark trea.

Favvisar:
Once Knew A Fella, Hoop-de-Dingle, Tomorrow Morning, Fair Warning, That Ring On The Finger

Kuriosa:

Destry Rides Again har filmats ett flertal gånger. Mest beröm är versionen från 1939 med James Stewart och Marlene Dietrich. Det sägs att Marlenes tolkning av Frenchy var inspirationen för Madeline Kahns karaktär Lili von Schtupp i Mel Brooks filmen Det våras för sheriffen från 1974.

Schtupp är förresten Yiddish  för att ha sex med nån. När man blandar in Yiddish ord i det engelska språket kallas det ibland för Yinglish, ex ”I’d like to schtupp her”

Max Brand, vars berättelser om sheriffen Destry musikalen och filmerna är baserade på hette egentligen Fredrik Schiller Faust. Det känns som ett taget namn det också men hans föräldrar hette faktiskt Faust i efternamn.
Han var en otroligt produktiv författare och han skrev under många olika namn. Främst skrev han för s k pulp magazines, d v s tidningar tryckta på billigt papper och som var fyllda med noveller, följetonger och kortare romaner oftast med ”sensationellt” innehåll: hårdkokta gangsterromaner, skräck, sci-fi- eller westerns. Han var så flitig att han kunde bidra med två följetonger samt en kort roman i ett och samma nummer.
Hans mest berömda skapelse är nog Dr Kildare.

Videosar:
Are Yor Ready, Gyp Watson med Dolores Gray
Marlene Dietrich sjunger See What The Boys In The Back Room Will Have ur filmen från 1939
Madeline Kahns sjunger I’m Tired från Det våras för sheriffen. Hysteriskt kul!!
I’m Still Here fr Follies (London 1987) med Dolores.

Dag 9: The Zulu and The Zayda

The Zulu & the Zayda (1965) 176 föreställningar

Musik och sångtexter: Harold Rome
Libretto: Howard Da Silva och Felix Leon, baserad på Dan Jacobsons berättelse The Zulu and the Zayda.

Yeah, afrikanska rytmer, klezmer, lite jazz och lite ”swinging London” pop, vilken skön blandning. Groooovy!

Berättelsen handlar om den gamle farfadern (Zayda är farfar på jiddisch) som på gamla dar flyttar från London till Johannesburg för att där leva sina sista dagar hos sin framgångsrike son. Sonen har anställt en ”grandfather sitter”, en ung man från Zulustammen. Afrika möter Europa, ung möter gammal, svart möter vit och ur detta möte uppstår en stark vänskap och de två blir mer som far och son än herre och tjänare.

Mycket hjärta, charm och humor i denna ljuvliga lilla musikal. Och den tar upp viktiga ämnen som rasism, apartheid, åldrande och religiös intolerans. Inga dåliga saker för en Broadway show från mitten av sextiotalet. Jag är förvånad att den med detta innehåll gick så länge som den faktiskt gjorde men det bevisar väl bara vilken charmig historia det är.

Det var Harold Rome’s sista Broadwaymusikal och han visade att han fortfarande kunde skriva bra och starka melodier och att han fortfarande hade ett starkt socialt patos.

Musiken är charmig och det är svårt att inte dansa med och bara njuta. Jag älskar ju klezmer och att blanda in lite afrikanska rytmer i den är utsökt. Bra texter har den också och för den som vill så kan man snappa upp lite jiddiska- och Zulufraser som bonus. Inte illa!

Moralen i föreställningen är att det är underbart och fantastiskt att leva och det är väl inget dåligt budskap!
En ny favorit!

L’chaim!

Kuriosa:

1. Rollen som Paulus (Zulu) spelades av skådespelaren Louis Gosset jr som många år senare vann en Oscar för sin roll i En officer och en gentleman och en Emmy för sin roll som Fiddler i Rötter.

2. Yaphet Kotto gjorde sin Broadway debut i denna föreställning. För er som gillade filmen Alien så kan jag berätta att han spelade Parker i den filmen.