Nr 386: On The Twentieth Century

On the Twentieth Century (1978)
Broadway 1978, 449 föreställningar
London 1980, 165 föreställningar
Broadway Revival 2015, 144 föreställningar

Music: Cy Coleman
Book & Lyrics: Betty Comden & Adolph Green

Baserad på pjäsen Twentieth Century (1932) av Ben Hecht och Charles MacArthur och på Howard Hawks filmversion av pjäsen från 1934. Bägge dessa verk var i sin tur inspirerade av den ospelade självbiografiska pjäsen Napoleon of Broadway skriven av Charles Bruce Millholland som handlade om hans tid som anställd hos den ökände teaterproducenten David Belasco.

The action takes place aboard The Twentieth Century, a luxury train traveling from Chicago to New York City.
The time: the early 1930’s.
Oscar Jaffee, a theatre producer coming off his fourth flop in a row (it closed in Chicago after its first act), has a plan to turn his career around and bring a winning show to Broadway. Two tiny problems exist – he is completely bankrupt and the epic play in question is a non-existent drama about Mary Magdalene.
His plan is simple: raise money, create a play from scratch and cajole glamorous Hollywood starlet Lily Garland (his former muse and lover) into playing the lead before the train arrives at Grand Central Station. That means he’s got 16 hours to make it all happen.
Sounds simple enough, right? But then of course we haven’t taken into account the backer Mrs. Primrose a very strange religious millionaires with a secret, or Lily’s new extremely jealous lover Bruce or all the nutty passengers who throughout the show try to make Oscar read and produce ”this fantastic play that I’ve written…”

Det här är en gammal favvis som jag älskat ända sedan jag hörde castskivan första gången 1978. Det är inte en vanlig musikal utan snarare en slags hybrid mellan operett och musikal med en viss övervikt mot operett.
Cy Colemans musik består av kärleksfulla pastischer på den typ av operetter som  Sigmund Romberg och Rudolf Friml gjorde populära på 1920-talet, men med ett lite modernare sound och med tydliga jazziga Broadway accenter. Och melodiskt är den, storslagen är den och roligt är den, för här om något hör man hur humoristisk musik faktiskt kan vara i sig – utan bistånd av en bra text. Fast texterna är fantastiska dem med. Comden & Green bidrar med smarta rim, kul vändningar, ordlekar, vassa iakttagelser, satir och elaka blinkningar åt de romantiska och ofta repetitiva och rätt menlösa typiska operettsångtexterna. Ja, jag vet att det senare nog mest speglar mina fördomar vad gäller operett men jag tror många känner det samma och det är just den fördomen de leker med. Och jag ska kanske påpeka att allt görs med den största respekt och kärlek för genren – i annat fall hade det nog inte fungerat. För det fungerar verkligen.

Och vilka fantastiska roller det finns här. Lily är en drömroll för en klassiskt skolad sångerska som också kan belta och har perfekt komisk tajming. I originalet var det Madeline Kahn som sjöng Lily och i förra årets Broadway revival så gjorde Kristin Chenweth den. Bägge starka komiker med stora röster. Jag föredrar Madelines version för att hon har en drypande sarkasm, ett bett och en tajming i sin röst som jag bara älskar. Kristins version är också mycket bra så vilken man föredrar är en ren smaksak.
På den manliga sidan är Oscar en riktig kalasroll för en baryton (även här föredrar jag originalets Oscar, John Cullum, mot revivelns Peter Gallagher) med en möjlighet och uppmuntran till överspel som är fantastisk och Bruce är den perfekta rollen för en riktigt stark fysisk komiker. Och Mrs. Primrose… Love her!

Det här är en fantastisk show som jag önskar någon teater ville sätta upp i Sverige. Nu är den kanske inte ett så bra val för en privatteater för den vanlige musikalälskaren kanske håller sig undan från allt som luktar operett medan en operettälskare kanske inte söker sig till en privatteater för att få sitt lystmäte tillgodosett. Men den skulle passa på GöteborgsOperan, Malmö Opera eller WermlandsOperan – eller varför inte som avslutnigsproject på Artisten i Göteborg för där finns det ju både klassiska sångare och musikalartister…

Trivia

1978 års version vann:
5 Tony Awards: Bästa libretto, score (dvs musik och sångtexter), manliga huvudroll, manliga biroll och scenografi.
4 Drama Desk Awards: Bästa manliga biroll, musik, scenografi och kostym
1 Theatre World Award till Judy Kaye i rollen som Lily

2015 års version vann:
1 Drama Desk Award: Bästa kvinnliga huvudroll
2 Outer Critics Circle Award: Bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll

Kevin Kline som spelade Lilys älskare Bruce i originalet vann inte bara en Tony för sin insatts utan fick också sitt stora genombrott i denna show. Hans konstanta snubblande, springande in i väggar och hysteriskt roliga svartsjukeutbrott gjorde honom till allas favvo. Han gick från denna roll till rollen som piratkung i The Pirates of Penzance, en roll som gav honom en ny Tony och sen satte hans filmkarriär igång.
I St. Louise delas man ut  The Kevin Kline Awards till framstående utövare och skapare inom teaterområdet.

Efter att showen fått sin premiär 1978 så började Madeline Kahn sjukskriva sig med jämna mellanrum, hon var ”sjuk” under inte mindre än 10 av de första 74 föreställningarna. Hon sa att det berodde på att rollens extremt stora vokala omfång skadade hennes stämband – fast ryktet sa att hon hade ”personliga problem”.
Hennes frekventa frånvaro skapade två läger inom ensemblen: den ena sidan ville att hon skulle sparkas och att hennes understudy skulle ta över rollen och den andra sa att de skulle säga upp sig i fall hon sparkades.
Kahn lämnade showen och hennes ersättare Judy Kaye tog över rollen den 25:e april, bara drygt 2 månader efter premiären.
Producenterna försökte att få Tony kommittén att ändra nomineringen för bästa kvinnliga huvudroll från Madeline till Judy men kommittén vägrade. Kahn vann inte Tonyn och anledningen till det var nog hennes beteende och kontraktsbrott.

Hugh Jackman spelade rollen som Oscar i en reading med Kristin 2011.

Pressklipp

1978 års version:

It has rough spots, flat spots and an energy that occasionally ebbs, leaving the cast and the director to regroup their energies for the next assault. But the elegance is there, nevertheless; the kind that allows itself to be unpredictable, playful and even careless. The musical has an exuberance, a bubbly confidence in its own life. This is a big musical, with some extraordinary visual effects that are a wordless extension, both startling and captivating, of the comedy of the performers. But there is a vein of the sensible running through that cuts any tendency to pretentiousness. When anything gets big, it laughs at itself.
– Richard Eder, New York Times

On The Twentieth Century is genial, good to look at, fun to listen to whenever the orchestra’s giving it the scale and brio it’s special temper demands. As with most train trips, you grow more relaxed along the way. An imperfect roadbed, but there are those friendly faces acros the aisle.
– Walter Kerr, New York Times

An uneasy comic operetta. When the book is in command, things go swimmingly.
…
The score, to its credit, calls for real singers for a change, and it gets them in abundance, but it lacks any real character of its own, alternating much of the time between early 19th century comic opera mannerisms and early 20th century operetta.
– Douglas Watt, Daily News

2015 år version:

In the theater, there is overacting, which is common and painful to watch. Then there’s over-the-moon acting, which is rare and occupies its own special cloud land in heaven. I am delighted to report that this latter art is being practiced in altitudinous-high style at the American Airlines Theater, where Kristin Chenoweth and Peter Gallagher are surfing the stratosphere in On the Twentieth Century.
…
Yet we can’t help detecting both the calculation and the infernal hunger behind those poses. Swooning, kneeling, leaping, clawing and kissing with the rococo grandeur of silent-movie idols, they always exude a feral heat that makes it clear that these two masterworks of self-invention are made for each other.

Since this is established from the moment they first share a scene (a flashback, in which Lily is a scrappy, frowzy young thing named Mildred Plotka), we know from the beginning that this prize fight is fixed. That means we can sit back, relax and savor the blissfully bumpy ride in luxury accommodations.
– Ben Brantley, The New York Times

Scott Ellis’s dazzling production of On the Twentieth Century looks like one of those legendary Broadway musicals that exists largely in our collective memory of great shows we never saw.
…
For a lot of us, this is the show of our dreams.
– Marilyn Stasio, Variety

Next stop, Broadway musical bliss.
That’s where the Roundabout revival of On the Twentieth Century, directed with verve by Scott Ellis, takes you.
…
In the show’s title song, it comes out that the Twentieth Century famously gives passengers “nothing but the best.” This production, fizzy and dizzy entertainment, does likewise.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar

The 2015 Tony Awards
Veronique
Montage
The 1978 Tony Awards
I’ve Got It All
Sextet
She’s a Nut
Repent

 

 

Dag 337: The Will Rogers Follies: A Life In Revue

The Will Rogers Follies: A Life In Revue (1991), 981 föreställningar Musik: Cy Coleman Sångtexter:  Betty Comden & Adolph Green Libretto: Peter Stone, baserad på Will Rogers (1879-1935) liv och karriär. Will Rogers var en av sin tids mest populära och välbetalda underhållare. Han började som cowboy, jobbade på cirkus, avancerade till Vaudeville innan han så småningom blev stjärnan i ett flertal av Ziegfeld Follies. Till detta kan man lägga att han spelade in 71 filmer (50 stum- och 21 talfilmer), skrev över 4000 tidningskrönikor som publicerades i ett flertal tidningar, han framträdde ofta på radio, han åkte landet runt och höll otroligt populära föreläsningar, han var en globetrotter som åkte runt jorden 3 gånger och han var även politiskt aktiv – så aktiv att han  en gång blev tillfrågad att ställa upp i presidentvalet. Han var en av de populäraste och mest folkkära av USAs artister på 20-0ch 30-talen. Han dog i en flygolycka 1935. Föreställningen handlar om hans liv och hans karriär och varje viktig händelse spelas upp som om de var olika storslagna nummer i en Ziegfeld Follies. Det blir en blandning av dansnummer, djurnummer och påkostade extravaganser. Will presenterar själv de flesta numren och han talar ofta direkt till publiken när han återberättar sitt liv. Mr Ziegfeld, eller snarare hans röst, finns också med på ett hörn. Rösten kommer med invändningar eller förslag när han tycker att Will inte riktigt uppfyller kraven för en riktig Folliesföreställning. Och han kan också ändra lite på fakta så att det bättre ska stämma överens med hur han vill att kvällenb ska fortlöpa, exempelvis så ser han till att Will gifter sig med sin fru senare än han gjorde i verkligheten bara för att man ska kunna sluta första akten med ett bröllopsnummer. Jag gillar det här. Charmiga skådespelarerinsatser, charmig och svängig musik, bra sångtexter och en känsla av fest  genomsyrar hela denna show. Jag blir glad av den. Musiken är en skön blandnings av Broadway och country som fungerar alldeles försträffligt. Cy Coleman visar än en gång vilken skicklig och rent kameleontisk kompositör han är. Han kan verkligen skriva musik som passar varje verk han arbetar på perfekt, hans jazzkänsla finns alltid med i botten men sen så kan den vara popinfluerad, eller cirkusmusikinspirerad eller som här Broadwaycountry. Musiken är aldrig tråkig eller repetitiv utan sprudlande, melodisk och ”toe tappin'”. Comden & Green är ett par som man kan lita på för bra och snygga sångtexter och de levererar även denna gång. Skådepelaren Keith Carradine spelar Will och han har kanske ingen stor röst men den är behaglig och har en skön country twang. Jag är lite småsåld på detta lilla charmstycke. Favvisar: The Big Time, Will-A-Mania, Our Favorite Son, Give A Man Enough Rope, It’s A Boy Kuriosa: Ziegfelds röst i föreställningen spelades in av Gregory Peck. Föreaställningen vann: 6 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, partitur, ljus och kostym. 3 Drama Desk Awards: Bästa musikal, musik och koreografi Klassiska Rogers citat: ”I am not a member of an organized political party. I am a Democrat.” ”I don’t make jokes. I just watch the government and report the facts.” ”When I die, my epitaph, or whatever you call those signs on gravestones, is going to read: ”I joked about every prominent man of my time, but I never met a man I didn’t like.” I am so proud of that, I can hardly wait to die so it can be carved.” Pressklipp: Will Rogers never met a man he didn’t like. Tommy Tune never met a costume he didn’t like. Just how these two great but antithetical American archetypes — the humble cowboy philosopher, the top-hatted impresario of glitz — came to be roped together in a multi-million-dollar Broadway extravaganza is the real drama of The Will Rogers Follies, the most disjointed musical of this or any other season. … What the inspirational Rogers story and the blissfully campy Tune numbers are doing on the same stage is hard to explain and harder to justify, for they fight each other all evening, until finally the book wins and The Will Rogers Follies crash-lands with a whopping thud a good half act or so before Rogers has his fatal airplane crash in Alaska. … If The Will Rogers Follies could only be whittled down to the Tommy Tune Follies, grateful audiences would find a musical twice as buoyant and less than half as long. – Frank Rich, The New York Times It would be nice to say that Rogers is back in town, in spirit if not in body, as the hero of the musical bearing his name. But The Will Rogers Follies … is so lacking in humanity and warmth that it betrays the man it means to celebrate. Smarmy where he was sly, coy where he was genuinely humble, the show feels as if the authors didn’t trust Rogers to appeal to a contemporary audience unless he were tarted up with an unhealthy dose of world-weary cynicism. … Lacking the luxurious spectacle of a real Ziegfeld show or the wit of a good revue, Tommy Tune’s staging comes across as a garish Vegas lounge act (complete with a trained dog that’s more entertaining than much of the rest of the show). – Albert Williams, The Chicago Reader Videosar: At The Tony Awards (speciellt andra delen är sanslöst otrolig) My Unknown Someone Never Met A Man I Didn’t Like En trailer för Will Rogers Follies (ej Broadwayversionen) Steamboat Round The Bend en trailer från 1935 med Will Rodgers Will Rogers

Dag 293: I Love My Wife

I Love My Wife (1977), 857 föreställningar
Musik: Cy Coleman
Sångtexter & libretto: Michael Stewart

Alvin och Wally har varit kompisar sen high school, nu gifta, mitt i karriären och i trettioårsåldern så funderar de på att krydda sina sexliv lite. De tänker sig ett litet hustrubyte. När de föreslår detta för sina fruar så är de med på det hela men funderar på om det inte kunde vara ännu mera spännande att testa ett ”menage-a-quatre”.
De bestämmer sig för att julafton är en lämplig dag för det hela. Men när de väl ligger i sängen och ska sätta igång så kommer tveksamheter fram och trots en redig tilldelning av joints för att slappna av och bli mer ”frisinnade” så blir inte så mycket sex.
Men som ett resultat så fördjupas vänskapen paren emellan.

Eftersom det här är en Coleman musikal så finns här en uppsjö av bra musik, det är lite pop, lite jazz, lite country och en hel del Broadway – och så gott som varje låt är en hit.
Här kryllar det av ”bouncy and hummable tunes” och snygga ballader.
Stewarts texter är lagom fräcka men samtidigt både naiva och oskyldiga. Det här ansågs nog som en ganska så snuskig liten show när det begav sig men jag tror inte nån kan ta anstöt av varken temat eller nån av sångtexterna idag.
Sångerna fastnar som klister och jag lyssnar om och om på den här plattan. Jag skäms nästan att jag inte gett den här en chans tidigare för det är definitivt en av de bättre plattorna jag lyssnat på den senaste månaden.
Rekommenderas nått otroligt.

Favvisar:
Hey There, Good Times, Everybody Today is Turning On, Scream, By Threes

Kuriosa:
En av sakerna som var nytt och spännande med denna show var att bandet, på 4 man, var placerade på scen. Alla bandmedlemmar spelade olika roller och interagerade fullt ut med de fyra skådiarna. Dessutom så var de lite av en ”grekisk kör” och kommenterade det som skedde på scen och busade.
De var en så viktig del av showen att de som grupp vann en Drama Desk Award för bästa biroll.

Showen vann 2 Tony Awards: Bästa manliga biroll och bästa regi.
Den vann också 3 Drama Desk Awards: bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll (bandet) och bästa musik.
En Theatre World Award fick den också för bästa kvinnliga huvudroll.

Video:
Broadway show excerpt
Hey There Good Times
The Muppet Show med Leslie Uggams – Hey There, Good Times
By Threes
I Love My Wife – The Musical – Presented by ODTC

Dag 220: City Of Angels

City Of Angels (1989), 878 föreställningar
Baserar mitt omdöme på The Original London (1993) Cast Recording.
Musik: Cy Coleman
Sångtexter: David Zippel
Libretto: Larry Gelbert

Regissören till författaren Stine: Sweetheart, I’m you’re biggest fan, I’ve read a synopsis of every book you’ve ever written!

Föreställningen är en parodi på både ”film noir” genren och på hur manusförfattare behandlas i filmbranschen.
Den utspelar sig i Hollywood, sent 40-tal.
Den består av två parallella berättelser. Den ena handlar om författaren Stine som håller på med att förvandla sin senaste bestseller till ett filmmanus, samtidigt som hans äktenskap faller isär.
Den andra historien är hans romanhjälte Stones äventyr. Stone är en sliten, cynisk  privatdeckare à la Philip Marlowe, som anlitas av societetskvinnan Alaura för att hitta hennes försvunna styvdotter Mallorey.
Intrigen i Stone-berättelsen blir hela tiden mer och mer komplicerad och förutsättningarna förändras stup i kvarten, anledningen till detta är att Stine hela tiden tvingas göra strykningar och bearbetningar av sitt manus. Och vi som publik får se dessa förändringar spelas upp på scenen.
Till sist så tvingas Stine att kompromissa, försköna och stryka så mycket av sin original roman att Stone i ”filmen” blir förbannad och börjar protestera. Han lämnar sin filmvärld och konfronterar Stine. Filmvärlden och den ”verkliga” världen börjar interagera med varandra och Stine och Stone kommer så småningom att börja samarbeta för att både lösa Stines olika problem och Stones deckarfall.
Scenerna med Stine är i färg medan scenerna med Stone presenteras som om de vore scener från en svart/vit film.

Det här är en show som är svår att beskriva i ord. Men lita på mig när jag säger att det är en av de smartaste, roligaste och bästa musikaler jag nånsin sett.
Manuset är intelligent, grymt genomtänkt och sanslöst underhållande med repliker som är så cyniskt ”noir-iga” som man nånsin kan önska.
Musiken är briljant med starka drag från 40-talets noirfilmer. Den är jazzig, svängig, sexig, hård och samtidigt melodiös och innehåller allt från skön scatsång till bluesiga ballader.
Sångtexterna matchar både manuset och musiken och är fullständigt lysande med läckra rim och innehåller så mycket roliga och fräcka dubbeltydigheter att man häpnar.
Och tillsammans så bildar dem en av de bästa musikalerna som nånsin skrivits – enligt mig i alla fall.
Jag har älskat den amerikanska originalcd:n i över 20 år men det är först idag som jag har lyssnat på Londonversionen.
Det intressanta med denna version jämfört med den amerikanska är att trots att bägge skivor är lika långa så är urvalet av materialet lite annorlunda. Londonversionen har exempelvis med betydligt mer dialog och även ett par korta sångsnuttar som inte finns med på den andra, vilket gör att man kan hänga med okej i intrigen. Den amerikanska å sin sida är nog den bättre plattan.
Tempot på musiken känns lite släpigare i den engelska versionen och rent vokalt så är den också sämre. Inte dålig men sämre och ibland så känns insatserna lite ansträngda. En anledning till det kan vara att man riktigt hör hur hårt de engelska skådisarna jobbar på att låta amerikanska och det påverkar inlevelsen och gör också att det förekommer en del väldigt konstiga  vokala val. Och så är de kanske inte riktigt lika starka sångare som de på Broadwayplattan.
Fast med tanke på att materialet är så otroligt stark så kan man köpa lite skavanker och det påverkar inte njutbarheten av denna shows musik.
Så som slutsats: Denna musikal är ett mästerverk!!! Vill man höra den bästa musikaliska versionen så gå på USA plattan men vill man få en bättre känsla för själva storyn så ta den engelska. Men ge denna show en chans för det är den värd. Bland mina topp 5!

Favvisar:
Allt! Precis allt! Ääälskar denna show!!!!

Kuriosa:
Showen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, score (musik & sångtexter), manliga huvudroll. kvinnliga biroll och scenografi.

Den vann 8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, sångtexter, musik, manliga huvudroll, kvinnliga biroll, orkestreringar och scenografi.

Musikalen fick också en Edgar (Edgar Allan Poe Award).
Priset delas ut av  Mystery Writers of America, så det är deckarförfattare som väljer pristagarna. Priset för årets bästa pjäs delas inte ut varje år för verket måste ju inte bara vara deckarinspirerad utan även vara bra och det är relativt ont om bra deckarpjäser.
Ännu ovanligare är det med bra deckarmusikaler vilket gör City Of Angels till den andra musikal som förärats priset. Den första musikal som vann det var The Mystery Of Edwin Drood (1985) – se dag 84 i bloggen.

Den engelska uppsättningen vann The Laurence Olivier Award som årets bästa nya musikal.

Den engelska uppsättningen fick absolut lysande recensioner, den hyllades till skyarna.
Men publiken kom inte. Den spelades för halvfulla salonger.
Detta fick recensenterna att göra nått väldigt ovanligt, de slog ihop sig och skrev en insändare till tidningarna där de återigen hyllade showen och uppmanade människor att inte missa detta mästerverk.
Ändå kom inte publiken och showen fick läggas ned med en förlust på £2 000 000.
Ingen har riktigt kunnat förklara vad det var som gjorde att publiken trots alla hyllningar inte kom.

Pressklipp:
That’s not to say City of Angels is perfect. The evening runs on too long, and the main character needs more definition–and a little more heart.
…
Like its hero, City of Angels takes a chance. From Coleman’s scintillating, thematically linked score to Gelbart’s ingenious, multilayered story, the show doesn’t play safe. And that’s more than you can say for most of the musicals in town.
– Michael Kuchwara, Los Angeles Times

There’s nothing novel about show-stopping songs and performances in Broadway musicals, but how long has it been since a musical was brought to a halt by riotous jokes?
…
This is an evening in which even a throwaway wisecrack spreads laughter like wildfire through the house, until finally the roars from the balcony merge with those from the orchestra and the pandemonium takes on a life of its own. Only the fear of missing the next gag quiets the audience down. To make matters sweeter, the jokes sometimes subside just long enough to permit a show-stopping song or performance or two to make their own ruckus at center stage.
…
As the jokes leaven the book’s rage until the bitter final number, so does Mr. Coleman’s score – a delirious celebration of jazz and pop styles sumptuously orchestrated by Billy Byers and blared out by a swinging pit band led by Gordon Lowry Harrell. …  The effect is like listening to Your Hit Parade of 1946, except that the composer’s own Broadway personality remakes the past in his own effervescent, melodic style.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony’s
Highlights From Goodspeed Opera House
Double Talk
The Tennis Song

Dag 126: Barnum

Barnum (1980), 854 föreställningar
Musik: Cy Coleman
Sångtexter: Michael Stewart
Libretto: Mark Bramble

Det här är berättelsen om P.T.Barnum, underhållningsentreprenör, affärsman, lurendrejare och grundare till cirkusen som så småningom skulle bli den världsberömda The Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus.
Det är en biografimusikal som passande nog är helt uppbyggd på olika korta scener ur hans liv som förutom sång och dans också ofta innehåller cirkusnummer. Det är clowner, det cyklas på enhjulingar, det jongleras, här finns akrobater, lindansare och trapetsartister. Det är stor show och hade förmodligen gillats av herr Barnum själv, speciellt med tanke på att det nog fabuleras rätt friskt.
Musiken har även den tagit fasta på cirkustematiken och låter så som en riktig cirkusorkester ska låta. De är till och med med och marcherar, spelades och i cirkusuniformer, bland publiken vid ett tillfälle.

Musiken är sprudlande, lycklig, glad, smittande  och entusiasmerande.
Cy Coleman är en av mina absoluta favorit kompositörer och här är han i riktigt god form.
Här finns underbara ballader, patter songs, komiska nummer, shownummer och allt är välskrivet (både musiken och sångtexterna), välsjunget och välarrat.
Och som nämnts tidigare så går cirkustemat igen i musiken, så till den milda grad att två av sångerna, Come Follow The Band och Join The Circus, ofta finns med i riktiga cirkusorkestrars repertoar.
En musikal att sätta på om man känner sig lite deppig för, åtminstone jag, blir på gott humör direkt av det här!

Favvisar:
There Is A Sucker Born Ev’ry Minute, I Like Your Style, Come Follow The Band, Out There, The Prince Of Humbug, Join The Circus

Kuriosa:
Jim Dale fick både en Tony och en Drama Desk Award för bästa huvudroll i en musikal för sin insats i Barnum.

Musikalen vann även en Tony för bäste scenografi och en för bästa kostymer.

Glen Close spelar Barnums fru.

Det var Barnum som tog vår berömda svenska sopran Jenny Lind till Amerika. Hon finns även med i musikalen och sjunger en sång på typ, svenska eller nått. Hon tjänade ihop mer än $350 000 på sin amerikaturné.

I England spelades Barnum av ingen mindre än Michael Crawford, mannen som ett par år senare skulle bli den förste operafantomen i Lloyd Webber megasuccé.

Pressklipp:
Jim Dale is a one-man, tree-ring, four-star cirkus in Barnum. Barnum is boisterous, brash and bright, it has a catchy, clever and occasionally very beautiful score by Cy Coleman and some tongue-twistingly adroit lyrics by Michael Stewart.
…
I loved Barnum, but even its fondest lover can see the story is flawed.
…
However, this said and faced, it scarcely matters.
…
Grab this one.
– Clive Barnes, Post

Alla recensenter hade ungefär samma åsikt. De älskade konceptet, musiken, texterna och inte minst Jim Dale. De ansåg att manuset var svagt men att det var inget att bry sig om med tanke på att det var en så grymt underhållande show.

Videosar från Londonversionen:
Museum Song
Come Follow The Band
Jenny Lind sekvensen

Dag 88: The Life

The Life (1990 off-Broadway, 1997 Broadway), 466 föreställningar på Broadway
Musik: Cy Coleman
Sångtexter: Ira Gasman
Libretto: David Newman, Ira Gasman & Cy Coleman

Musikalen utspelar sig i början av 80-talet vid Times Square, bland horor, hallickar, junkies och langare. Vi pratar om en tid långt innan området blev rensat och Disneyfierat.
Queen är en prostituerad som säljer sig på 42nd street för att försörja sin man, en vietnamveteran vid namn Fleetwood. Under sina många år på gatan har hon sakta lyckats samla ihop tillräckligt mycket pengar för att ge henne och honom en chans att komma bort från stan och slippa leva ”the life”, vilket är vad hororna kallar sin tillvaro.
Men en dag när hon kommer hem så upptäcker hon att Fleetwood slösat bort hälften av hennes besparingar på droger och på att betala av gamla drogskulder. Samtidigt så har han, tillsammans med hallicken Jojo, plockat upp en ung flicka, Mary, som är på rymmen och som just anlänt till stan. Fleetwood erbjuder tjejen att bo hemma hos honom och Queen och han berättar för henne att han kan göra henne berömd och rik.
Queen försöker få flickan att åka hem men hon vill stanna, lockad av Fleetwoods erbjudanden.
Den kvällen så blir Queen arresterad av polisen och när hon kommer hem dan efter så får hon reda på att Fleetwood, Jojo och Mary haft en trekant.
Rasande så lämnar Queen Fleetwood men blir snart upplockad och satt i arbete av en hallick vid namn Memphis som hotar att döda både henne och Fleetwood om hon försöker att lämna hans stall.
Detta leder så småningom till både misshandel och mord men allt slutar med att Queen får en chans att starta om och kanske kan slippa att leva ”the life”.

En mörk historia fylld av trasiga karaktärer, trasiga liv, svek och hopplöshet men med en musik som ger en rytm och ett liv till det hela som gör att allt ändå känns både attraktivt och hoppfyllt.
Låter kanske som en paradox men om musiken inte hade haft den karaktären så hade det här nog blivit för svart och för hopplöst. Som det är nu så finns det mycket att glädjas åt. Och en hel del humor i allt det hemska. Och massor av bra musik.
Eftersom den utspelar sig typ 1980 så är det en hel del funk och soul på cd:n och den känns verkligen som ett barn av sin tid. Dessutom så finns det ett par skönt svängiga, mer jazziga sånger med också.
I stort så är det här en riktigt bra platta. Några starka och emotionella ballader, ett par komiska ”show” låtar och generellt bra melodier gör det här till en riktigt positiv överraskning.

Musiken finns i två olika versioner, för året innan castinspelningen kom så gav man ut en slags presentationsplatta med alla låtarna (och några som inte kom med till Broadway) och med olika gästartister på varje spår. Här hittar man artister som Lou Rawls, Liza Minnelli, Billy Preston, Jennifer Holliday och till och med den gamle komikern George Burns. Den plattan är mer soulig och poppig än castskivan som är mer Broadway-sk.
Vilken som är bäst är en smaksak, jag har bägge!

Favvisar:
Use What You Got, Easy Money, The Oldest Profession, Mr. Greed

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Tony Awards 1997: bästa kvinnliga biroll och bästa manliga biroll.

Den vann Drama Desk Award 1997 för bästa musikal, bästa musik och bästa kvinnliga biroll.

The Drama Desk Award är ett teaterpris som skapades 1955.  I motsats till The Tony’s, där bara föreställningar som gått på Broadway kan nomineras, så gäller detta pris även föreställningar som går Off och Off-Off-Broadway.

Off och Off-Off- Broadway är ett begrepp som mer handlar om storleken på teatern än om placeringen. En Broadway teater har minst 500 sittplatser, en Off-Broadway teater har mellan 499 – 100 platser och en  Off-Off-Broadway teater har mindre än 100.

Videosar:
The Life från The Tony Awards
Mr Greed
Use What You Got
The Oldest Profession