Nr 391: Hamilton

Hamilton (2015)
Off-Broadway 2015
Broadway 2015
West End 2017

Music, Lyrics & Book: Lin-Manuel Miranda
Inspirerad av biografin om Alexander Hamilton (2004) av Ron Chernov

“Hey, yo, I’m just like my country, I’m young, scrappy and hungry, and I am not throwing away my shot.”

Hamilton, the unlikely founding father determined to make his mark on the new nation as hungry and ambitious as he is.
From bastard orphan to Washington’s right hand man, rebel to war hero, a loving husband caught in the country’s first sex scandal, to the Treasury head who made an untrusting world believe in the American economy.
This is the story of Alexander Hamilton (1755 – 1804),

Med ojämna mellanrum så kommer det en musikal som inte bara blir en sanslös succé utan även blir ett kulturellt fenomen. Den senaste jag kan komma på är nog Rent (1996) och precis som den så kommer Hamilton att introducera en ny generation ungdomar till musikalens underbara värld. Och ett flertal av dess sånger kommer att bli standards och höras på audition efter audition efter audition. Skulle tro att redan i vår så kommer många killar att sjunga You’ll Be Back på sökningar till olika musikalskolor.
Innan nån börjar tjata om ”Men Wicked, då, eller The Book of Mormon”, så vill jag bara säga att visst, de är stora succéer och Wicked är otroligt viktig för många men de är betydligt mer traditionella musikaler både vad gäller musiken och iscensättning. Hamilton, likt exempelvis Rent kommer att sätta en ny standard på hur man skriver, framför, rollsätter och koreograferar musikaler. Det är vad jag anser i alla fall.

Jag vet inte var jag ska börja med denna platta för den är så jäkla bra att det är inte klokt. Redan när jag hörde första sången (Alexander Hamilton)  när jag satte på den första gången så fick jag gåshud och fattade att det här, det här var nått speciellt. Efter denna starka introduktionssång så följer den ena fantastiska låten efter den andra. Och man vet aldrig i vilken stil nästa nummer kommer att vara i för även om den dominerande stilen är otroligt melodiös Hip-Hop så finns här också plats för både pop-, rap- och typiska Broadwaylåtar.

Föreställningen är den mest eftersökta biljetten på Broadway just nu, en uppsjö av falska biljetter finns i cirkulation och att betala över $ 600 (drygt 5000 kr när detta skrivs 160309) för en biljett är snarare standard än ovanligt just nu. Hysteriskt! Och föreställningen är redan slutsåld fram till januari 2017.

Är den värd all uppståndelse som scenföreställning då?  Jag vet inte för jag har inte sett den men av den 10 minuter långa samlingen av pressklipp jag hittat på nätet så ser den definitivt ut att vara det.
Men tills biljettpriserna gått ner en aning och tills den spelas på fler ställen (fast hur intressant den här är för andra länder än USA är väl frågan, kanske England men Sverige… Tveksamt.) så får jag njuta av dubbel CDn och titta på de klipp som finns och längta…
Rekommenderas nått så otroligt!!!

 

Trivia

Hamilton har bl a vunnit:

Som Off-Broadway föreställning:
8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, kvinnliga biroll, regi, musik, sångtexter, manus, ljuddesign samt ett specialpris.
2 Outer Critics Circle Award för bästa musikal och score.
1 Obie Award för Best New American Theatre Work
2016 års Grammy för bästa Musical Theatre Album.

Som Broadway föreställning:
11 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, musik, manlig huvudroll, manlig biroll, kvinnlig biroll, kostym, ljus, regi, koreografi och orkestrering.
Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Pulitzer Prize: Drama

Broadwayföreställningen fick 16 Tony Awardnomineringar vilket är nytt rekord för en föreställning. Den vann 11 av dem, vilket placerar föreställningen på 2:a plats vad gäller föreställning som vunnit flest Tonys. The Producers (2001) leder fortfarande med sina 12 vinster (kan tillägga att den ”bara” var nominerad i 12 klasser men vann alltså alla).

Cast albumet debuterade på 12:e plats på Billboard topp 200 listan. Det är den högsta debuten för en cast-skiva sen 1963.
Skivan hamnade som bäst på 1:a platsen på Rap-albumlistan.
Den hamnade på plats 2 på Billboards lista över de 25 bästa albumen för 2015

Lin-Manuel Miranda fick inspirationen till att skriva detta verk när han var på semester. Han köpte en biografi om Hamilton på flygplatsen och insåg snabbt at det här var ett perfekt underlag för en biografimusikal.

Från början kallade Lin-Manuel sin projekt The Hamilton Mixtape. Första sången (Alexander Hamilton) framfördes 2009 i Vita Huset inför president Barack Obama.
Den andra sången som färdigställdes var My Shot och den kom 2010.
Första workshopen för The Hamilton Mixtape skedde 2013 på Vassar College.

Hamilton är den 9:e musikalen som vunnit Pulitzerpriset för Drama. De övriga 8 är: George och Ira Gershwin: Of Thee I Sing (1932)
Rodgers & Hammerstein: South Pacific (1950)
Jerry Bock och Sheldon Harnick: Fiorello! (1960)
Frank Loesser: How to Succeed in Business Without Really Trying (1962)
Marvin Hamlisch, Ed Kleban, James Kirkwood och Nicholas Dante: A Chorus Line (1976) Stephen Sondheim och James Lapine: Sunday in the Park with George (1985)
Jonathan Larson: Rent (1996)
Brian Yorkey och Tom Kitt: Next to Normal (2010).

En pjäs om Hamilton spelades på Broadway 1917.

Press:

Hamilton is the most exciting and significant musical of the decade. Sensationally potent and theatrically vital, it is plugged straight into the wall socket of contemporary music. This show makes me feel hopeful for the future of musical theater.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

The music is exhilarating, but the lyrics are the big surprise. The sense as well as the sound of the sung dialogue has been purposely suited to each character. George Washington, a stately figure in Jackson’s dignified performance, sings in polished prose…
But in the end, Miranda’s impassioned narrative of one man’s story becomes the collective narrative of a nation, a nation built by immigrants who occasionally need to be reminded where they came from.
– Marilyn Stasio, Variety

The conflict between independence and interdependence is not just the show’s subject but also its method: It brings the complexity of forming a union from disparate constituencies right to your ears…. Few are the theatergoers who will be familiar with all of Miranda’s touchstones. I caught the verbal references to Rodgers and Hammerstein, Gilbert and Sullivan, Sondheim, West Side Story, and 1776, but other people had to point out to me the frequent hat-tips to hip-hop…
Whether it’s a watershed, a breakthrough, and a game changer, as some have been saying, is another matter. Miranda is too savvy (and loves his antecedents too much) to try to reinvent all the rules at once….
Those duels, by the way — there are three of them — are superbly handled, the highlights of a riveting if at times overbusy staging by the director Thomas Kail and the choreographer Andy Blankenbuehler.
– Jesse Green, New York Magazine

Rubrik: Yes, it really is that good.
I am loath to tell people to mortgage their houses and lease their children to acquire tickets to a hit Broadway show. But Hamilton, directed by Thomas Kail and starring Mr. Miranda, might just about be worth it— at least to anyone who wants proof that the American musical is not only surviving but also evolving in ways that should allow it to thrive and transmogrify in years to come.
A show about young rebels grabbing and shaping the future of an unformed country, Hamilton is making its own resonant history by changing the language of musicals. And it does so by insisting that the forms of song most frequently heard on pop radio stations in recent years — rap, hip-hop, R&B ballads — have both the narrative force and the emotional interiority to propel a hefty musical about long-dead white men whose solemn faces glower from the green bills in our wallets.
– Ben Brantley, New York Times

I love Hamilton. I love it like I love New York, or Broadway when it gets it right. And this is so right…
A sublime conjunction of radio-ready hip-hop (as well as R&B, Britpop and trad showstoppers), under-dramatized American history and Miranda’s uniquely personal focus as a first-generation Puerto Rican and inexhaustible wordsmith, Hamilton hits multilevel culture buttons, hard…
The work’s human drama and novelistic density remain astonishing.
– David Cote. Time Out New York

Video:
At the 2016 Tony Awards
Reportage om skapelsen av föreställningen och Off-Broadway versionen
Alexander Hamilton Rap, fr The Hamilton Mixtape som  framfördes på A White House Evening of Poetry, Music and the Spoken Word on May 12, 2009
A Cappella version , en medley av låtarna med vocalgruppen Range
Wait For It
You’ll Be Back
Trailer för Off-Braodaway
John Adams Rap (cut song)
The Cast of Les Misérables audition for Hamilton the Musical
Ännu ett reportage
Trailer för Broadway
Opening Night – Cast Prspective
The Schuyler Sisters i en solo a cappella cover

Dag 232: A Chorus Line

A Chorus Line (1975), 6137 föreställningar
Baserar mitt omdöme på castinspelningen av 2006 års Broadwayrevival.
Musik: Marvin Hamlisch
Sångtexter: Edward Kleben
Libretto: James Kirkwood & Nicholas Dante baserad på timmar av inspelade intervjuer med Broadwaydansare.

Regissören Zach och hans koreografiassistent Larry sitter i juryn under en audition för dansare till en kommande Broadwayproduktion.
Efter ett flertal uttagningen så återstår 17 dansare.
Zach berättar för dem att han är ute efter en stark dansensemble på fyra killar och fyra tjejer. Han vill veta mer om de kvarstående och ber dem presentera sig. Motvilligt delar de sökande med sig av sitt förflutna, sina drömmar och sina intimaste hemligheter.
Föreställningen som (i original) var i en akt består av dessa berättelser som delvis dramatiseras genom sång.
Till sist får vi se vilka som valts ut och får de eftertraktade jobben.
De olika personligheterna som vi fått följa och lärt oss hata eller älska under hela kvällen förvandlas i finalen till en samling helt anonyma dansare i identiska kläder…

Eftersom jag tog upp en musikal som handlade om textförfattaren till denna musikal igår så kändes det helt rätt att ta upp själva musikalen idag.
Den här musikalen har allt: fantastisk dans, äkta drama, stort hjärta, genuin smärta och ett makalöst bra partitur.
Hamlisch musik och Klebens texter är perfekta ihop, de glider samman helt sömlöst till en samling av underbara, komiska, dramatiska och gripande nummer.
Original inspelningen från 1975 har jag älskat ända sedan jag hörde den första gången och den sätter jag på med jämna mellanrum men av nån anledning så har jag inte ens lyssnat igenom hela revivalplattan.
Den här inspelningen är drygt 10 minuter längre än originalet så man får lite längre versioner av de flesta sångerna och det betyder att det även finns en del kul saker att upptäcka här speciellt i de 4 montagespåren. De bitarna gör den här versionen värd att äga.
Den här versionen har en reducerad orkester där man använder sig en hel del av syntar. Det är synd, tycker jag.
Det är en helt ok inspelning men den når inte upp till originalet.
Just nu väntar jag i stället med spänning på castalbumet från den pågående Londonreviveln som enligt rykten ska ha med en massa strukna låtar som bonus.

Favvisar:
At The Ballet, Nothing, Dance: Ten; Looks: Three, One, What I Did For Love

Kuriosa:
Basen för denna musikal är ett antal gruppdiskusioner som spelades in. Det var dansare som möttes och berättade om sina liv och sina erfarenheter och om varför de blev dansare. Tanken var från början att det skulle leda till bildandet av ett nytt danskompani.
Den första inspelningen skedde 26 januari 1974 på The Nickolaus Exercise Center i New York.
Koreografen Michael Bennet blev inbjuden som observatör men blev snart aktiv och började ta över kontrollen av både samtalen och varthän projektet barkade.
Bennet har ofta sagt att både uppslaget och konceptet för A Chorus Line var hans idé från början men det har ifrågasatts och faktum är att han blev stämd av flera olika parter för sina påståenden.

Från början hette showen bara Chorus Line. Regissören/koreografen Michael Bennet la till A för på så sätt så skulle showen hamna först på utbud- och musikallistor eftersom de oftast låter showerna stå i bokstavsordning.

Under workshopperiodens föreställningar så var valet av vilka av dansarna som får jobbet i slutet av musikalen helt slumpmässigt, detta för att skapa en genuin känsla av spänning, glädje och förvåning inom ensemblen.
 Så småningom valde man dock att låta samma 8 dansare få jobbet varje kväll.

Under de första offentliga repen så märkte man att publiken älskade showen medan den pågick men var missnöjda när de lämnade teatern. Ingen kunde förstå varför, men nått i showen fick dem att mot slutet bli fientligt inställda.
Problemet, skulle det visa sig, låg i Cassie-rollen. Hon är Zacks f d flickvän och den enda av dansarna som haft en större karriär än att bara vara en i ensemblen.
Under de inledande föreställningarna så fick hon aldrig jobbet i ensemblen som hon så desperat ville ha och det ogillades av publiken. De ansåg att hon om någon hade gjort sig förtjänt av jobbet. Så fort man insåg detta och ändrade i manuset så att hon fick en av platserna i slutet så funkade musikalen perfekt och publiken jublade och gav den stående ovationer.
Ett bevis på varför publika rep är så viktiga.
Vem vet, utan denna ändring så hade kanske showen inte blivit den klassiker som den är idag.

Föreställningen hade sin premiär Off-Broadway på The Public Theatre den 15:e april 1975. ”Djungeltrumman” för showen var så stark att alla biljetter såldes slut i ett nafs. Detta ledde till att showen flyttades till Broadway där den fick sin premiär på The Shubert Theatre den 25 juli samma år.

I sin original inkarnation på Broadway så sågs A Chorus Line av närmare 6 500 000 besökare och drog in över 277 miljoner dollar (obs. i den tidens valuta, vilket blir betydligt högre omräknat till dagens).

Föreställningen blev överöst av priser:
Den fick det årets Pulitzer Prize for Drama
9 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (Donna McKenchnie som Cassie), manliga biroll, kvinnliga biroll (Kelly Bishop som Sheila), partitur, regi, koreografi och ljusdesign.
7 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (priset delades mellan ”Cassie” och ”Sheila”), regi, koreografi, musik och sångtexter.
Den vann New York Drama Critics’ Circle pris för bästa musikal
Den fick även en Theatre World Award
Och en Obie Award
En Outer Critics Circle Award gick till Michael Bennett
Cast albumet fick en Guldskiva
Och 1984 fick showen en special Tony för att den då blev den musikal som spelats längst på Broadway – ett rekord som ju slagits av bl a Cats, Les Misérables och The Phantom Of The Opera sen dess.

Det finns en dokumentärfilm som handlar om castingen av revivalen. Den heter Every Little Step och kom 2008. En fascinerande och spännande film där man får en chans att följa en riktigt audition och utgallring. Otroligt bra film.
Tyce Diorio som är ”Broadway” koreografen på tv-serien So You Think You Can Dance finns med bland de sökande…

Filmversionen av showen kom 1989 och den regisserades av Richard Attenborough. Den är ett riktigt stolpskott – tyvärr.
När Attenborough intervjuades i en talkshow så sa han om filmen att: ”this is a story about kids trying to break into show business.”
Skådespelerskan Kelly Bishop som vann en Tony för sin tolkning av ”Sheila” har kommenterat den intervjun så här: ”I almost tossed my TV out the window; I mean what an idiot! It’s about veteran dancers looking for one last job before it’s too late for them to dance anymore. No wonder the film sucked!”

Den första svenska versionen av A Chorus Line hade sin premiär på OscarsTeatern 1979. Bland de medverkande kunde man hitta My Holmsten och Krister St. Hill.
Jag hade turen att få se denna uppsättning.

Pressklipp för originalet:
The conservative word for A Chorus Line might be tremendous, or perhaps terrific. Michael Bennett’s new-style musical opened last night. and the reception was so shattering that it is surprising if, by the time you read this, the New York Shakespeare Festival has got a Newman Theatre still standing in its Public Theatre complex. It was that kind of reception, and it is that kind of a show.
– Clive Barnes, Times

At a time when producers are taking choruses out of their musicals for the sake of economy, director Michael Bennett has taken everything else out. For in the dance chorus he has found the very heart of the Broadway musical. A Chorus Line is a dazzling show: driving, compassionate and finally thrilling. It is a major event in the development of the American musical theatre.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
2006 års cast at The Tony Awards
A Chorus Line at The 1976 Tony Awards
A Chorus Line – The Olivier Awards 2013
Hela At the Ballet inklusive Sheilas underbara dialog, från Off-Broadway perioden på The Public Theater, original cast – dålig kvalité på videon men det är ett mirakel att den finns.
Dance: 10; Looks: 3 – från Off-Broadway
I can do that från filmversionen
The Music and the Mirror fr revivaln
Julie Andrews framför At The Ballet och sjunger alla tre rollerna själv!

Dag 231: A Class Act

A Class Act (2000), började Off-Broadway, flyttade till Broadway 2001, 105 föreställningar
Musik & sångtexter: Edward Kleban
Libretto: Linda Kline & Lonny Price löst baserad på Edward Klebans (1939 – 1987) liv.

Scared of everything,
So neurotic and temperamental
A hypochondriac
After Chorus Line something happened ’cause
After Chorus Line nothing happened

Året är 1988, på Schubert Teatern i New York håller man en minneshögtid för kompositören Ed Kleban.
Eds ande dyker  upp på högtiden. Han hör sina vänner och kolleger minnas honom och återberätta minnen.
Ed glider i sina tankar bakåt i tiden, han återupplever händelser och möten med olika personer i sitt liv. Han minns sina ambitioner, framgångar, misslyckanden och olika kärleksrelationer.

Edward Kleben var ett relativt okänt namn för mig tills jag kom på att det faktiskt var han som skrev sångtexterna till A Chorus Line.
Hans dröm var att skriva både musiken och texterna till sånger som skulle framföras ”in a large building, in a central part of town, as part of a play, with a lot of people listening, who have all paid a great deal to get in.”
Hans dröm skulle inte slå in under hans livstid men 13 år efter hans död så skapades denna lilla kammarmusikal som bara innehöll material som han skrivit både musiken och texterna till – med undantag av ett par takter från sången One ur A Chorus Line.
Och det är en ljuvlig liten samling sånger, fyllda av humor, ”sanningar” och stora, starka känslor. Jag får faktiskt en tår i ögat av ett par av dem. Inte illa från en ren ljudinspelning.
Hans texter är otroligt bra, hans musik har kanske inte samma ”hit” potential som hans samarbetspartner Marvin Hamlischs musik hade men det är bra små låtar. De ligger en bit över genomsnittet och jag har redan hittat flera bitar som jag skulle vilja sjunga själv. Det är ett gott betyg.
Den här lär jag spela många gånger till.

Favvisar:
Light on My Feet, Better, Charm Song, Gauguin’s Shoes, Friday At Four / Bobby’s Song

Kuriosa:
I sitt testamente så donerade Kleben alla framtida inkomster från A Chorus Line: ”To create a foundation to encourage talented young songwriters who aspire to write for the theatre – a highly endangered species.”

Många tog för givet att han var gay och dog av komplikationer av AIDS men så var inte fallet. Han var straight och dog av strupcancer.

Pressklipp:
In the confinement of the Manhattan Theater Club the show gave off a restiveness, an impatience to burst into greater view. That was certainly appropriate to Kleban’s personality, but it contributed to the show’s breast beating. At the Ambassador it feels more like the little show that could, and the sense of aspiration against the odds, which Kleban also held fiercely, is far more welcoming. In this day and age you can’t help but be sympathetic to a musical that relies entirely on such old-fashioned pillars as song and dance and story to support the contention that yes, this is entertainment.
Equally important, with adjustments in the book that make Kleban less of an icon and more of an Everyman, the show has become less of a glorifying monument to the man and more of a tribute to the human qualities he embodied: passion, yearning, the desperate craving to create meaning in a life.
…
And hope, after all, is something that real musical theater, like ”A Class Act,” does best.
– Bruce Weber, The New York Times

This is the first show of any genre I’ve seen this season that brought a lump to my throat and tears to my eyes. It also left me filled with admiration for the eight talented performers who deserve a standing ovation for turning this small musical into a big treat for the eye, the ear and the heart.
…
And the show lives up to its title in every way.
…
While the musical is very much a class act, it is not perfect in that Ed’s kvetching neurotic story tends towards repetition instead of a more leisurely development of the theme of the artist who is crippled by the need to be the best in everything instead of building on his strengths. Happily, A Class Act, unlike its subject, does not let its imperfections prevent its strengths from carrying the day.
– Elyse Sommer, curtainup.com

Videosar:
Från The Tony Awards
Scintillating Sophie
At the ballet
Gaugin’s Shoes
When the dawn breaks