Nr 457: Reefer Madness! (1998)

Reefer Madness!
1998: Los Angeles
2001: Off-Broadway
2005: Tv-version
2009: London

Music: Dan Studney
Lyrics: Kevin Murphy
Book: Kevin Murphy based on the 1936 film Reefer Madness

Creeping like a communist it’s knocking at our doors
Turning all our children into hooligans and whores
Voraciously devouring the way things are today
Savagely deflowering the good ol’ USA
It’s… Reefer madness! Reefer madness!

As the play opens, an evangelical lecturer addresses an audience which is supposedly composed of concerned parents. His goal is to warn them of a new menace that is sweeping the nation, a leafy green assassin ready to ensnare and seduce the youth and drag them down into a life of sin: marijuana.
He starts to tell the true story of the Harper Affair: 15 year old Jimmy Harper, was a fine, upstanding, clean-cut, All-American boy whose life fell apart because of the evil reefer. Jimmy was a good kid, with a bright future ahead of him. He had a sweetheart whom he loved, the wholesome and sweet Mary Lane. But when Jimmy is tricked into taking his first puff of reefer, his life quickly spirals downward. He begins to neglect his family, his schoolwork, even Mary, in order to spend all his time smoking at the Reefer Den. His addiction leads him to evil jazz music, dance, debauchery, sin, theft, violence and, eventually, murder. Along the way he also meets Jesus, the devil, some zombies, a cannibalistic, constant giggling manic dope fiend, an angel, some overly friendly inmates at the local penetentuary who just want to take a shower with him and a surprise visit from president Franklin D. Roosevelt…
On top of all that he also finds time to recite a little Shakespeare!
What’s not to like?
It’s a musical filled with camp, hilarity, mayhem, and madness.

Detta är en riktigt underhållande och grymt kul musikal med smittande musik. Jag är oerhört förtjust i den och har lite svårt att fatta att den inte har blivit kult. När den spelades i Los Angeles i originaluppsättningen så blev det lite ”Rocky Horror” varning på den för folk såg föreställningen om och om igen och klädde ut sig till sina favvofigurer och lärde sig replikerna etc. 
Men i New York så las den ner rätt fort och filmversionen är nog relativt bortglömd. Men om ni kan hitta DVDn så köp den direkt. Ni får en galen musikal med stora shownummer, catchiga låtar, absurd och garanterat icke-PK handling, ”over the top” skådespeleri från väldigt bra skådisar, lite sex, lite våld och ni får, som bonus, även originalfilmen från 1936 som musikalen är baserad på. 

Musiken är en blandning av rock, swing, jazz, gospell och musikalpasticher. Det finns några stora skillnader mellan scenversionens musik och den i filmen, man bytte bl a ut några sånger och skrev om andra. Men jag gillar bägge versionerna.

Kuriosa:
The film from 1936 was originally made as Tell Your Children and sometimes titled as The Burning Question, Dope Addict, Doped Youth, and Love Madness but is best known as Reefer Madness.
Originally the film was produced as a warning to parents about the use of cannabis, the film was later recut by Dwain Esper and gained notoriety as an education-exploitation film, the typically low-budget genre known for excessively hyping trends and news through lurid and trashy scenes intended to be more entertaining than enlightening. Over the years, some of these films have been artistic or revolutionary enough to become culturally significant, such as Night of the Living Dead. However, Reefer Madness has been declared the worst film ever made; Leonard Maltin gave it zero out of four stars, calling it “the granddaddy of all ‘worst’ movies.”

Christian Campbell som spelar Jimmy i filmen spelade samma roll redan i originaluppsättningen i Los Angeles.
Han är storebror till Neve Campbell som spelade huvudrollen i alla 4 Screamfilmerna. Hon är också med i denna musikalfilm. Man tyckte det var så kul att kunna ha med bägge syskonen i filmen att man skrev om en av rollerna så man kunde casta henne i den. 

Videosar:
Trailer for the original 1936 Reefer Madness film.
Trailer for the movie musical Reefer Madness from 2005
Title song with Alan Cumming
Little Mary Sunshine with Kristen Bell
Listen To Jesus Jimmy
Jimmy Takes a Hit/The Orgy
The Truth – Finale

   
Filmaffisch.

 

Nr 405: Annie Warbucks

Annie Warbucks (1993)
Off-Broadway, 200 föreställningar
Music: Charles Strouse
Lyrics: Martin Charnin
Book: Thomas Meehan baserad på dagstidningsserien Little Orphan Annie av Harold Gray och musikalen Annie från 1977.

”Annie Warbucks” begins where ”Annie” left off, with the adoption proceedings and the song–”A New Deal for Christmas”–that officially gave Annie a last name. But the festivities are interrupted by New York City child welfare commissioner Harriet Doyle. She directs Daddy to find a wife within 60 days or it’s back to the orphanage for Annie.
The obvious choice is right under Warbucks’ nose, in the person of his young, attractive secretary Grace. Daddy, however, is convinced he’s too old for Grace. Eventually, he falls — or thinks he falls — for the more seasoned Sheila Kelly. But Sheila is in reality Harriet’s daughter and this whole ”find a mommy for Annie” thing is just part of a plot to get Warbucks to marry Sheila so she and her mom can get their hands on the Warbucks fortune.
But Annie and Grace expose the villainous duo, Warbucks proposes to Grace, she accepts, they get married and Annie gets a mommy.
The end.

Så här är den då, uppföljaren till Annie (1977) som faktiskt fick premiär, förvisso Off-Broadway, men ändå!
För er som undrar vad jag menar med meningen innan gå till Annie 2, inlägg Nr 399.

Det stora problemet med den här showen är att den är på tok för lik originalet. Eftersom det första försöket på en uppföljare ansågs för satirisk, hård, svart och dessutom floppade, så valde man att denna gång ha med alla ingredienser som gjorde ettan till en sån makalös framgång.
Så återigen finns här en komisk, kvinnlig skurk som vill åt Daddy Warbucks stora förmögenhet.
I bägge showerna anlitar skurken en släkting för att lura till sig Daddy Warbucks pengar, i ettan sin bror med flickvän och i tvåan sin dotter.
I ettan så besökte Annie president Franklin D Roosevelt och inspirerade honom till att skapa ”The New Deal”. I tvåan besöker hon honom en gång till och den här gången inspireras han till att skapa  The Tennessee Valley Authority (TVA).
I ettan rymmer Annie från barnhemmet och hittar kärleken i det Warbuckska huset. I tvåan rymmer hon från det huset (hon vill inte vara anledningen till att Daddy tvingas gifta sig med en kvinna som han egentligen inte älskar) och lär sig istället allt om hur viktigt ett barns kärlek till sina föräldrar är (och vice versa) på en gård i Tennesse. Den sången som sjungs där, Love, var tänkt att bli en av de stora hitsen i den här showen.
I bägge showerna finns det en massa små föräldralösa flickor som mest finns till för att heja på Annie och sjunga ett par gulliga/roliga sånger.
I bägge showerna sjunger hon en sång till sin hund Sandy när hon är ledsen och bägge är sånger om optimism och den ena blev en världshit (Tomorrow) och den andra har glömts.
Osv osv osv…
Alla dessa likheter gör att shown blir otroligt förutsägbar och eftersom publiken vet att det kommer att sluta lyckligt redan från början så finns det inget i den här showen som kan hålla ens intresse vid liv. Intrigen upplevs inte bara som krystad utan är dessutom så utdragen att det bitvis känns som att det inte händer nått på scen överhuvudtaget. 
Föreställningen är inte dålig per se men den känns rätt så menlös, ointressant och onödig, liksom.
Det samma gäller musiken. Återigen har Strouse och Charnin skapat roliga, trallvänliga och smittande sånger men även de påminner nått otroligt om sångerna i den första showen vilket gör att man jämför dem och det är nästan alltid till tvåans nackdel.

Vad jag gillade i Annie 2 var att sångtexterna var lite fräckare, elakare och vassare än de var i den garanterat 100% familjevänliga original musikalen. I Annie Warbucks har man rensat och sett till att texterna är helt barntillåtna och det är lite synd.
Fyra sånger hängde med från Annie 2 till denna show och det är främst i texten till But You Go On som skillnaderna blir uppenbara. Just den sången är en av showens bästa och originaltexten är svart och grym och gripande och framförs av en kvinna som säger att oavsett vad hon drabbas av så ger hon inte upp. Den nya versionen är fortfarande lite svart men alltför fylld av offermentalitet och en ”tyck synd om mig” inställning. Det är fortfarande en grymt bra låt men den tappar vassheten och bettet som originalet hade.
Det gäller föresten hela föreställningen.

Kuriosa:
Eftersom showen blev en framgång Off-Broadway så fanns det planer på att flytta den till en teater på Broadway. Detta var viktigt för endast musikaler som går på en riktig Broadwayteater kan nomineras för en Tony Award. Men det visade sig att de inte skulle hinna göra denna flytt inom den av Tonykommittén stipulerade tiden som man har på sig efter en Off-Broadwaypremiär (30 veckor) för att vara nominerbar för en Tony. Så man lade ner de planerna.

Martin Charnin som skrev sångtexterna till och även regisserade både Annie och Annie W, bland många andra musikaler, började sin professionella karriär som dansare och han kreerade rollen som ”Big Deal” (en i Jetsgänget) i originaluppsättningen av West Side Story (1957). Han kom att spela den rollen över 1000 gånger.

I rollen som Sheila Kelly hittar vi Donna McKechnie som kreerade rollen som”Cassie” i original uppsättningen av A Chorus Line 1975 – en roll som gav henne en Tony Award. 

Press:
At long last, “Annie Warbucks” alights in Manhattan, a small miracle given the fact that this famously troubled show has been killed once, orphaned twice and has boasted three Annies since its debut in January 1990 as “Annie 2: Miss Hannigan’s Revenge,” a musical fondly remembered for its legendary badness.
“Annie Warbucks” is an infinitely better show than “Miss Hannigan’s Revenge.” It has charm (though not nearly as much as the original “Annie” in 1977), several good songs from Martin Charnin and Charles Strouse and — the real miracle in this production, which has been downsized from a $ 5.5 million Broadway promise to a $ 1 million Off Broadway reality — simply beautiful, elegant settings by Ming Cho Lee that unfold like origami.
…
The show still seems unfinished — among other quibbles, one could complain that there’s not enough Annie Warbucks in “Annie Warbucks”– but it’s a competent and frequently pleasant show.
…
The show will never make Charnin, Strouse and Meehan the millions they earned from “Annie,” but it will finally let them get on with their lives, for which we can all be grateful.
– Jeremy Gerard, Variety

Kathryn Zaremba (Annie), can deliver a punch line and tug a heartstring with the best of them. Her face is that of the littlest angel; her resilience that of a dead-end kid. If no one else in the cast of ”Annie Warbucks” lifted a finger, Miss Zaremba would still carry the show over the finish line on her tiny shoulders of steel.
…
Happily, the evidence of busy fingers is everywhere. Charles Strouse’s score—full of peppy melodies and bright banjo rhythms—is one of the composer’s best.
…
There are plenty of laughs in the book by Thomas Meehan and the lyrics by Martin Charnin, who also functions as the remarkably clear-eyed director.
…
Bravely blinking back tears, Ms. (Donna) McKechnie explains that life deals you a lousy hand, ”But You Go On,” and proceeds to build the first-act torch song to a blaze. . Ms. McKechnie is in great form.
…
”Annie Warbucks” provides enough of the familiar fun to qualify as more than a postscript. The predisposed shouldn’t be disappointed, while the wary may well be won over.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Annie Ain’t Just Annie Anymore
Above The Law
All Dolled Up
That’s The Kind of Woman
The Other Woman
Love
But You Go On

Dag 278: George M!

George M! (1968), 427 föreställningar
Musik: George M. Cohan
Sångtexter: George M. Cohan, bearbetade för musikalen av hans dotter Mary Cohan
Libretto: Michael Stewart, John Pascal & Francine Pasca, baserad på George M. Cohans liv och karriär

Det här är en biografimusikal. Så den handlar helt enkelt bara om George M. Cohan och hans liv.
Han startade sin karriär bara ett par år gammal som en del av The Four Cohans som turnerade inom Vaudeville.
Så småningom skulle George lämna Vaudeville och etablera sig på Broadway.
Little Johnny Jones som kom 1904  (George var 26 år då) var hans första stora framgång. Han skrev manus, alla sångerna, spelade huvudrollen och producerade showen själv.
Under de närmaste decennierna skulle han skriva, producera eller medverka i över 3 dussin Broadwayshower. Han kallades under en period för ”mannen som ägde Broadway”.
Så småningom så blev hans sätt att framträda och hans typ av sånger gammalmodiga och han drog sig då tillbaka från showbiz.
Hans sista jobb var som skådespelare, han spelade Amerikas president Franklin D. Roosevelt, i Rodgers & Hart’s I’d Rather Be Right 1937.

Det bästa med den här musikalen är att man får höra så många sånger ur George M. Cohans sångkatalog. En del som Yankee Doodle Dandy och Give My Regards To Broadway kände jag till men mycket av materialet här var mer eller mindre helt okänt för mig. Sånt gillar jag.
Sen så får jag erkänna att jag inte gillar materialet i sig själv så där hiskeligt mycket. Det är riktigt gamla låtar och de har inte åldrats så där hemskt bra. Men bitvis kul är det. Och han kunde skriva catch-iga låtar, det kunde han George, och superpatriotiska dessutom, var länge sen jag hörde så mycket om ”red, white and blue” som här.
Eftersom Cohan är en så viktig del av Broadways historia så är den här plattan ett perfekt sätt att bekanta sig med honom på. Och som sagt det är catchiga låtar om så lite mossiga.
Sen så finns både Joel Grey (Emcee i Cabaret, både i originaluppsättningen på scen och i filmversionen) och en ung Bernadette Peters med på skivan som George respektive hans syster Josie Cohan.  Så man får lite Broadwayhistoria på en platta fylld med Broadwayhistoria.

Favvisar:
Twentieth Century Love, Give My Regards To Broadway, Medley: Yankee Doodle Dandy/Nellie Kelly I Love You/Harrigan/Over There/You’re a Grand Old Flag, Epilogue: Dancing Our Worries Away/The Great Easter Sunday Parade/Hannah’s a Hummer

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för bästa koreografi.
Den vann 2 Outer Critics Circle Awrds för bäste musikal och till Joel Grey för bästa manliga huvudroll.
Bernadett Peters vann en Theatre World Award för sin insats
Enligt ett födelsebevis så var George född den 3:e juli men föräldrarna hävdade att det var en miss och att han egentligen var född på den 4:e juli, Amerikas nationaldag. Detta var något som  även George själv skulle hävda under hela sitt liv. Han marknadsförde sig själv som den mest patriotiske och amerikanske amerikanen ever, The original Yankee Doodle Dandy.

Man gjorde en film om hans liv, Yankee Doodle Dandy (1942), som vann en Oscar som det årets bästa film. James Cagney spelade Cohan.

Han står som staty på Times Square i New York.

Pressklipp:
George M! in fact, has a lot going for it. With the book it is burdened by, it needs every bit of it. The musical is a scrappy, ill-prepared, mediocrely written account of George M. Cohan, his life, career, loves and songs. It does one very smart thing to begin with – it uses many, many of the old Cohan songs.
– Clive Barnes, The New York Times

An entertainment in showbiz clichés, not really a musical about Cohan but a musical about musicals about Cohan, if you know what I mean.
…
In short, this is one of the weirdest musicals I’ve ever seen. And one of the noisiest. And one of the more confused.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
At the Tonys
The Yankee Doodle Boy
James Cagney – You’re a Grand Old Flag
Westchester Broadway Theatre presents George M!
PBS Broadway George M Cohan All The Gang at 42nd Street

George anno 1906

Statyn på Times Square

Dag 273: Knickerbocker Holiday

Knickerbocker Holiday (1938), 168 föreställningar
Baserar mitt omdöme främst på konsertinspelningen från 2011
Musik: Kurt Weill
Sångtexter & libretto: Maxwell Anderson, baserad på Washington Irvings bok A History of New-York from the Beginning of the World to the End of the Dutch Dynasty, by Diedrich Knickerbocker (1809)

”A real american is a person with a really fantastic and inexcusable aversion to taking orders, coupled with a complete abhorrence for governmental corruption — and an utter incapacity to do anything about it.”

Peter Stuyvesant anländer till New Amsterdam 1647 för att bli den nederländska kolonins nya guvenör. Han utfärdar en mängd nya lagar som tar bort många av de friheter som befolkningen njutit av i åratal och ger sig själv oinskränkt makt.
Han har också satt sitt sikte på gifta sig med den mycket yngre Tina Tienhoven, dotter till ledaren för New Amsterdams stadsfullmäktige.
Hon är inte det minsta intresserad av att gifta sig med denna gamle man. Hon är nämligen förälskad i stadens mest frispråkiga radikal, Brom Broeck.
När Brom högljutt protesterar både mot Stuyvesant giftermåls- och diktatorsplaner så blir han snabbt fängslad och dömd till att hängas.
Men när det är dags för själva avrättningen så tvekar Stuyvesant och tänker på hur framtiden ska komma att se på honom och eftersom han vill bli ihågkommen som en bra man så benådar han Brom och ger honom och Tina sin välsignelse.

Det här är riktigt, riktigt bra. Bland det bästa jag hört på länge.
Musiken är distinkt Weill-sk och känns som en blandning av hans tyska Weimarstil och 30-tals Broadway. Den är melodiös, väldigt egen, omväxlande, fylld av överraskningar och känns fortfarande både modern och fräsch.
Ypperlig är ordet jag skulle vilja använda för att beskriva den.
Texterna pendlar mellan att kännas extremt krystade till att vara smarta och fyllda av äkta wit.
Samhällssatiren som finns i både den talade texten och sångerna är fortfarande bitande, bitvis genuint rolig och, dessvärre, väldigt aktuell.
Konsertinspelningen är av absolut yppersta klass, strålande solistinsatser, stor kör (65 personer mot de 13 som användes i originalet) och en härligt välklingande symfoniorkester.
Artisterna verkar älska att få framföra detta verk och det hörs på inspelningen att även publiken njuter enormt.
Detta är den första kompletta inspelningen av partituret och man använder sig av Weills originalorkestreringar. Resultatet är en magisk liten cd.
Sammantaget så är det här ett litet mästerverk. En musikal som fullständigt skriker efter att bli återupptäckt. Ett måste!

Favvisar:
Washington Irving Song, Clickety-Clack, Hush Hush, There’s Nowhere to Go But Up!, September Song, How Can You Tell an American?

Kuriosa:
Maxwell Anderson skrev en föreställning som både var en romantisk komedi och en förtäckt allegori över den då sittande amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelt och hans New Deal. Han drog paraleller mellan den då sittande regeringen och dess maktfullkomlighet och Stuyvesants diktatur på 1600-talet. Detta var väldigt tydligt för både den tidens publik och kritiker och det var många som ogillade liknelsen.

I filmversionen som kom 5 år senare så hade man tagit bort alla politiska övertoner samt alla referenser till Rooseveltadministrationen och koncentrerade sig istället på den romantiska komedibiten.
Men inte bara det, man behöll bara 3 av föreställningens sånger, de nya och mer standardaktiga kärlekssångerna skrevs av bland annat Jule Styne och Sammy Cahn.

Videosar:
En rörlig ljudis med Walter Huston som framför September Song

Walter Huston som Peter Stuyvesant. Från 1938 års originaluppsättning.