Nr 422: On A Clear Day You Can See Forever

On A Clear Day You Can See Forever (1965)
Broadway 1965, 280 föreställningar
Filmversion 1970
Broadway revival 2011, 57 föreställningar

Music: Burton Lane
Book & Lyrics: Alan Jay Lerner, löst baserad på pjäsen Berkeley Square (1929) av John L. Balderston som i sin tur var baserad på Henry James sista, ofärdiga, roman The Sense of the Past, publicerad 1917 året efter hans död.
Book, 2011 revival: Peter Parnell

During a lecture, psychiatrist Mark Bruckner discovers a most suitable subject in student Daisy Gamble. Daisy repeatedly lapses into hypnotic states as Dr. Bruckner explains hypnosis in his class. After class, she reveals to the doctor her many extrasensory powers, including her ability to make flowers grow.
Daisy is quite concerned about her eccentricities.
The doctor agrees to treat her if she will let him try to discover, while she is under hypnosis, how she developed her powers. He is astonished to find that while she is hypnotized she starts talking about a prior life in 18th-century London where her name is Melinda Wells.
At their next psychiatric session, Mark puts Daisy into a trance and summons Melinda from her subconscious. Mark’s attachment to Melinda is growing as we are transported to a colorful, 18th-century London club, and he is soon convinced that Daisy’s story is not a mere yarn.
Mark reports on the case to his fellow psychiatrists, who ridicule his findings.
Greek shipping magnate Themistocles Kriakos learns of Mark’s belief in reincarnation and offers to finance a study of the events of Melinda’s life in exchange for Mark’s help in discovering who he will be in his next life, which will allow him to leave his fortune to his future self.
In Mark’s office, Daisy comes across a tape recording of one of her sessions and realises that Mark is really in love with Melinda and is merely using Daisy to summon her. In her angry confrontation with the psychiatrist about the matter, she tells him that she is ”through being a go-between for you and your dream girl. You’re not going to go on using my head for a motel.”
Daisy goes to the airport, ready to return home. Her ESP powers warn her that the plane on which she plans to travel will crash. She realizes at last how special she really is.
She and Mark unite to explore their extraordinary future.

In Michael Mayer’s 2011 reimagining, a young smoker named David visits psychiatrist Dr. Bruckner to break his habit. The doctor finds himself drawn to David’s past-life identity, a 1940s jazz singer named Melinda who emerges during their hypnosis sessions, while David begins falling for the psychiatrist.

En av de där musikalerna som man, när man bara har hört musiken från castinspelningen, tror måste ha varit en hit men som det visar sig var en flopp.
On A Clear Day spelades 280 gånger i originaluppsättningen och det kanske tycks som ganska ok men här pratar vi om en musikal med manus och sångtexter av Alan Jay Lerner, mannen bakom My Fair Lady, Gigi, Camelot m fl så ni förstår säkert att förväntningarna var skyhöga.
Och de infriades inte.

1970 gjorde man, av nån för mig obegriplig anledning, film av denna semi-flopp. Kanske var det Barbra Streisand som såg den som en bra uppföljare till Hello, Dolly! som hon gjort året innan. Jag vet inte, men jag tycker att filmen är dötrist. Seg som bara den.
La Streisand sjunger gudomligt men drar, sin vana trogen, ner tempot på nästan alla låtar.
Yves Montand som den franske psykiatrikern känns mest obekväm.
Man strök flera av scenversionens sånger (speciellt up tempo och ensemblenummer) och skrev 2 nya.
Det är bara Barbra och Yves som sjunger i filmen.

Revivaln som kom till Broadway 2011 hade mer eller mindre strukit hela det gamla manuset och bara behållit namnen och själva tematiken.
Nu utspelade sig allt 1973 med en extremt ”psykedelisk” scenografi och skådespelare i fula tidstypiska utsvängda jeans och storblommiga tajta skjortor gjorda av polyester.
”Daisy” är förvandlad till en fjollig, blomsterförsäljare vid namn David.
Hans tidigare liv utspelar sig nu 1943. Man har också valt att låta en kvinna spela rollen som Davids reinkarnation, jazzsångerskan Melinda.
Eftersom man valt att låta Davids ”tidigare liv” utspela sig under 2:a världskriget så har man bytt ut en mängd av originalets sånger och ersatt dem med Lerner/Lane sånger ur filmen Royal Wedding (1951).
Det är inte mycket som fungerar i denna version.

Originalmanuset var en total obegriplig och oengagerande röra och alla försök att få den att fungera – via filmversion och revival – har misslyckats. Detta är en omöjlig musikal med fantastisk musik.
Så hoppa filmversionen och dess soundtrack och ladda ner Broadwaycastinspelningen via Spotify och njut av en riktigt härlig gammaldags musikal med starka melodier och bra sångtexter.

 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann en Theatre World Award för bästa manliga huvudroll för John Cullum.

Jack Nicholson spelade Daisys halvbror i filmversionen men hans enda sång och de flesta av hans scener klipptes bort.

Legendariska fotografen och klädskaparen Cecil Beaton (1904 – 1980) gjorde kläderna till filmen.

Från början (1963) skulle musikalen ha hetat I Picked a Daisy och haft musik av Richard Rodgers. Men Lerner tog så lång tid på sig att skriva manuset och ”missade” så många produktionsmöten att Rodgers till sist fick nog och hoppade av.
Det blev Lerners partner från filmen Royal Wedding, Burton Lane, som tog över komponerandet. Inte för att det fick Lerner att skriva snabbare men Lane hade mer tålamod.

Press:
Om originaluppsättningen 1965:

It would be pleasant to say that the result is a charming fantasy, but it seemed to me it is instead a melodious muddle.
…
There is even a sense that something better, at least less confusing, should come out of the story.
– John McClain, Journal-American

 

The first hit of the season, even if the second act does, for a time, let story and mood slip through its fingers. Generally, on its own highly individual terms, it is a happy wonder and a bewitching, beguiling musical play.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun

 

Although there are several outstandingly genial elements, they do not suffice to turn the new musical into the soaring, satisfying unity it ought to be. 
…
The book loses itself in a fog of metaphysics that dares not stray too far from the romantic demands of musicals. What Lerner should have worried about was not another life but a better idea. In any event, it’s doubtful that he could have found a more tuneful composer or a more ingratiating leading lady.
– Howard Taubman, Times

Om Broadwayreviveln 2011:

Toward the long-awaited end of the new semirevival of “On a Clear Day You Can See Forever” an eminent psychiatrist proposes that what we have been watching was perhaps only “my own psychoneurotic fantasy”.
Now, I don’t have a medical degree, but might I propose an alternate diagnosis? It seems to me, Doc, that you and your show have been suffering instead from a case of clinical depression that you’ve never been able to get over, no matter how hard you’ve tried. And, believe me, I know how you’ve tried. I have felt the pain of your efforts.
Where the heck is Zoloft (and Prozac and Abilify) when you need the little suckers? This wholesale reconception of a fluffy, muddled 1965 musical about reincarnation appears to have given everyone who appears in it — including its charismatic star, Harry Connick Jr. — a moaning case of the deep-dyed blues. Though done up to resemble a psychedelic fun house (the sanitized, perky kind that brings to mind middle-of-the-road rock album covers from the late 1960s and early ’70s), this “Clear Day” still has the approximate fun quotient of a day in an M.R.I. machine.
– Ben Brantley, The New York Times

It was broke, but they sure ain’t fixed it. In fact, On a Clear Day You Can See Forever‘s bumbling show doctors should be sued for malpractice and felonious misuse of star talent. Manslaughter, too: The patient died on the slab.
– David Cote, Time Out

This new ”Day” has flaws and foibles of its own, but it’s far more elegant than the original show and a valid (if more than slightly cockeyed) entertainment on its own weird merits.
…
Clear Day is a mutant, but it’s a beautiful mutant, and the kind of mistake I’d like to see made again and again.
– Scott Brown, Vulture

Videosar
What Did I Have That I Don’t Have m Eydie Gorme
High Light från 1965 års original
High Lights från Reviveln 2011
Hurry It’s Lovely Up Here m Kristin Chenoweth
Go to Sleep m Barbra Streisand
Trailer till filmversionen

Nr 416: Hello, Dolly!

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965
Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.
Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994. Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.
…
I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News

The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post

Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.
… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune

A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American

Videosar:
Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 
Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Nr 403: Do I Hear A Waltz?

Do I Hear A Waltz? (1965)
Broadway: 220 föreställningar
Bearbetad version på Pasadena Playhouse, Kalifornien 2001
Encores! konsertversion på New York City Center 2016

Music: Richard Rodgers
Lyrics: Stephen Sondheim
Book: Arthur Laurents, baserad på hans pjäs The Time of the Cuckoo från 1952

Leona, an unmarried American secretary ‘of a certain age,’ goes on a dream vacation to Venice, Italy.  She stays at the Pensione Fioria, run by the flirtatious Signora Fioria. At the Pensione, she meets two couples, the Yeagers and the McIlhennies. While the McIlhennies enjoy a relatively normal vacation, Eddie Yeager ends up having a brief affair with Signora Fioria.
Under the spell of that enchanted city, Leona falls in love. The gentleman is an attractive, middle-aged shopkeeper, whose attentions give flight to her deepest dreams of romance. Too soon, however, he openly informs her that he is a contented family man, and Leona’s hopes are dashed. She can, for a short time, harness romance, yet realizes that such a relationship would have nowhere to go. Still, might it be better than never having loved at all? The two eventually decide to just be friends.
In the end, the Yeagers, the McIlhennies, and Leona all leave the Pensione and a new flock of visitors start their vacations.

En charmig liten musikal. Storymässigt kanske lite i tunnaste laget men fylld av härlig Richard Rodgers musik och vassa, roliga sångtexter av Stephen Sondheim. Flera av sångerna hör till mina favoriter och titelsången var den första sången som jag framförde inför publik på en masterclass i sång och var även den sång jag framförde på min första musikalaudition så den har en speciell plats i mitt hjärta.
Överlag så är det här en musikal som fungerar bra även av att bara höras, handlingen och de olika karaktärerna framträder tydligt (med lite fantasi från lyssnarens håll) och de små intrigbitar som talscenerna bidrar med känns inte så nödvändiga för att man ska kunna njuta av detta verk.
Ingen musikal som skriker efter att sättas upp igen men absolut en liten pärla som förtjänar att lyssnas på.

Kuriosa:
Den här musikalen markerade Richard Rodgers första samarbete med en annan sångtextförfattare (lyricist) efter Oscar Hammersteins död 1960. För musikalen No Strings (1962), som var det första verk Rodgers skrev efter Oscars död, stod han själv för både musik och sångtexter.
Samarbetet mellan Rodgers och Sondheim var inte friktionsfritt. Sondheim hade bl a svårt för Rodgers vägran att skriva om sånger så att de skulle fungera bättre i sina sammanhang och bli mer intressanta ur en rent musikalisk synpunkt – istället blev många av dem vad Sondheim skulle kalla för ”mekaniska” sånger, d v s väldigt repetitiva och statiska.
Han ogillade också Rodgers vägran att prova på nya och okonventionella sätt att skriva musikal, ett exempel är Sondheims tanke att huvudpersonen Leona inte skulle sjunga förrän i musikalens slut då hon vuxit och nått nya insikter om sig själv och sin syn på kärlek. Rodgers vägrade.
Den mest kända konflikten mellan dem är den som gäller sångtexter och speciellt sångtexten till en sång i andra akten. Sondheim är ju känd för sina kvicka och ofta väldigt cyniska texter och betraktelser av livet och han är i sitt esse i originaltexten till We’re Gonna Be Alright: i den dissekerar ett par sitt äktenskap och kommer bland annat fram till att det kan vara ok både med att ha älskare och små homosexuella äventyr för att hålla äktenskapet vid liv – åsikter som var väldigt vågade för sin tid.  Så här berättar Sondheim själv: I wrote lyrics which had some bite to them and Dick Rodgers thought the song was wonderful. Next day he called a lunch and kept slamming the lyrics against my forearm and saying, ”This will not do, this will not do”, and I kept asking, ”Why?” The truth was, he’d shown the lyrics to his wife and she did not like it. He probably showed it to her out of enthusiasm. But you know, it’s got stuff about sexuality in it.” Det är den censurerade versionen som man hittar på castinspelningen från -65, men den sjungs numera alltid med texten så som Sondheim skrev den från början.
Rodgers för sin del kände sig gammal och ”out of touch” med musikalscenen och var dessutom rädd för att han hade förlorat sin förmåga att skriva bra musik. Det senare behövde han inte oroa sig för för Do I innehåller ett flertal typiska, starka  och helt ljuvliga Rodgers melodier.
För mer om musikalens tillblivelse se bland videosarna nedan där det finns länkar till en intervju med Sondheim och Laurents som gjordes för tv 1965.

Rodgers var väldigt dominerande och försökte (och lyckades oftast) hela tiden tvinga igenom sina idéer och åsikter. Han var så illa omtyckt av produktionsteamet att de kallade honom för Godzilla bakom hans rygg.

”I watched him grow from an attractive little boy to a monster”, sa Rodgers om Sondheim under en intervju. Det var menat som en komplimang!
I samma intervju sa Sondheim, diplomatiskt, att han ”was taking a back seat because the best man for this score is Dick. ”I’d be the last one to dispute that”, svarade den legenden Rodgers.

En av anledningarna till att musikalen inte blev en större framgång var att den i Sondheims ord var en ”Why? musikal”, d v s en musikal baserad på bra material som inte skriker efter att musikaliseras. Om musiken inte tillför nått till grundmaterialet så finns risken att den istället känns eller blir urvattnad av tillförseln av sånger och om inte karaktärerna har så starka passionerade ögonblick som liksom kräver att de ska brista ut i sång för att kunna uttrycka allt de känner inombords så finns det ingen anledning för dem att brista ut i sång och då blir det också liksom fel. Att The Time of the Cuckoo är en bra pjäs ser man i filmversionen från 1955 med Katharine Hepburn i rollen som Leona men behövde den musikaliskas? Troligtvis inte.  Filmen heter Summertime.

1997 fick Sondheim en inspelning av en konsertversion av musikalen som man gjort i London, han insåg då att det här inte alls var en ”Why? musikal” utan att Laurents pjäs mycket väl lämpar sig som material till en musikal och att det var Rodgers musik som var fel för verket.
Genast så började Laurents och Sondheim att bearbeta materialet, man skrev om delar av librettot, tog tillbaka strukna sånger och ändrade i sångtexterna.
Den första reviderade versionen av showen fick sin premiär 1999 på George Street Playhouse i New Brunswick, New Jersey.
Sen sattes den upp på Pasadena Playhouse i Pasadena, Kalifornien 2001, där den blev en framgång och det gjorde att man gav ut en ny castinspelning.
2016 blev den en av musikalerna i Encores! konsertserie på New York City Center.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway:

Do I Hear a Waltz is an entirely serious and very dry musical about an American tourist who goes to Venice and doesn’t have any fun.
…
But there is – as the play is saying – an emotional drought in Venice, and while musical comedy asceticism is a rare and perhaps admirable thing it cannot, and does not, do much for the evening’s pulse.
– Walter Kerr, The Herald Tribune

The authors . . . have accomplished their conversion from the play with tact and grace. They have not attempted a complete transformation. On the other hand, they have not cheapened or falsified the play . . . They were wise not to overload the musical with production numbers; their taste was unexceptionable when they chose not to turn their work into a brash, noisy affair, which would have been out of keeping with their theme. At the same time one cannot suppress a regret that they failed to be bolder. For there are times, particularly in the early stages, when the songs are merely a decoration. They give the impression that they are there because a musical requires music. They do not translate the story into the fresh and marvelous language that the rich resources of the musical stage make possible.

Do I Hear a Waltz? is not a great musical. It does not make Venice materialize in spirit as it might. But it has the courage to abjure garishness and stridency. It speaks and sings in a low key. It is faithful to the sentimental tale that is its source.
– Howard Taubman, The New York Times

Om Encores! version:
“Waltz” still comes across as a show about the pursuit of passion that has little passionate urgency itself. As it charts the bumpy course of Leona’s summer love affair, the show feels as anxiously ambivalent as its heroine. Its odds of ever being reborn as a commercial Broadway success are slight.
…
But the program’s inestimable value lies in its presentation of shows we might otherwise never see — and of talented performers stretching muscles they rarely have a chance to use. I can’t say that this “Waltz” ever thrilled me. But I was fascinated by every second of it, and by the unresolved conflict of talents it embodies.
…
As in much of Laurents’s work, the tone of “Waltz” wobbles between sentimentality and cynicism. The same tension is felt in the songs, with Rodgers and Mr. Sondheim tugging in different directions and ending up in a rather listless draw. Rodgers’s score, although beautifully performed by the Encores! orchestra (directed with charm by Rob Berman), mostly seems to float up a lazy canal, with surprisingly unvaried rhythms.
Only occasionally do you hear Mr. Sondheim wielding words with the dexterity for which he is famous.
– Ben Brantley, The New York Times

 

Do I Hear a Waltz? is the one with lyrics by Rodgers family-friend Stephen Sondheim, whose arm doesn’t need to be twisted in order to have him go on about how unhappy the brief partnership was. Apparently it was, although this reviewer wasn’t there to corroborate.
What can be said is that the results are right up there with some of the best scores Rodgers helped turn out — and Sondheim’s agile words are also among his most devilishly clever. So it wasn’t that element that led to the musical’s short stay. (Maximizing the score’s beauty is conductor Rob Berman and his 31-musician orchestra in which harpist Susan Jolles has plenty to do.)
Surely, it you ever want to hear a waltz this side of Johann Strauss, it’s a Rodgers waltz you want, and the tuner’s title song fills the bill, or as Sondheim pens, “Such lovely blue Danube-y music/How can you be/Still?” (That query might be in the Top 10 of Sondheim rhymes.)
…
Do I hear a waltz? You bet I do. I can’t get it out of my head, nor do I want to. Not a bad thing to say about a musical, and something always said when Richard Rodgers is at hand.
– David Finkle, The Huffington Post

Videos:
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 1
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 2
Highlights från Encores! Konsert 2016
Dress rehearsal från Encores!
Bilder från en repetition av original uppsättningen 1965
Everybody Loves Leona från Pasadena uppsättningen 2001

Nr 390: Evening Primrose

Evening Primrose (1966)
TV-musikal

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…
Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.

Trivia

Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.

Video

Trailer
If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
When
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow