Nr 411: Sweet Smell of Success

Sweet Smell of Success (2002)
Broadway, 109 föreställningar

Music: Marvin Hamlisch
Lyrics: Craig Carnelia
Book: John Guare, baserad på filmen med samma namn från 1957 som hade ett manus skrivet av Clifford Odets och Ernest Lehman i sin tur baserad på Lehmans novell Tell Me About It Tomorrow! från 1950.

A certain actress is learning that girls get minks the same way minks get minks…
– J. J. Hunsecker

It’s New York, 1952.
Welcome to Broadway, the glamour and power capital of the universe. J.J. Hunsecker rules it all with his daily gossip column in the New York Globe, syndicated to sixty million readers across America. J.J. has the goods on everyone, from the President to the latest starlet. And everyone feeds J.J. scandal, from J. Edgar Hoover and Senator Joe McCarthy down to a battalion of hungry press agents who attach their news to a client that J.J. might plug.
The show concerns sleazy press agent Sidney Falcone and his willingness to do anything to get ahead. Sidney manages to capture the attention and patronage of  J.J. Hunsecker.
With JJ’s help, Sidney becomes one of the hottest agents in New York.
However, catering to JJ’s egotistical desires is dangerous business. When Sidney fails to keep JJ’s sister Susan from running off with a jazz musician, JJ arranges for Sidney to be murdered.

En otroligt svängig, jazzig musikal. Det här är den sortens musik som jag kan gå igång på på direkten. Hård, vass, melodiös och totalt medryckande. Fötterna kan inte hålla sig stilla utan stampar takten som små galningar och hela kroppen rör på sig och digger med den också.
Jag tycker att det här är Hamlich bästa musik sen A Chorus Line.
Det känns 50-tal om musiken och det gjorde det om danserna också, även de hårda, sexiga och explosiva och inte så lite inspirerade av Jerome Robbins koreografier till West Side Story.
Det är inte så många roller i den här showen, de viktiga är JJ, hans syster Susan, hennes älskare pianisten Dallas, den framgångshungrige Sidney, hans flickvän Rita och så finns där ensemblen som nästan måste räknas som en roll för de är med på scenen under stora delar av föreställningen och agerar som nått som närmast kan beskrivas som en grekisk kör. De kommenterar skeenden, verbaliserar rollfigurers tankar, argumenterar för och emot val som görs etc etc. De sjunger tajta harmonier och så dansar de, mycket och ofta.

Jag är väldigt förtjust i den här showen även om jag kan tycka att den tappade en hel del fart under andra akten. Men helheten är jazzig, svettig, rolig och underhållande.
Enda sången/scenen jag faktiskt tyckte blev helt fel var JJ’s sång/vaudevillnummer under en insamlingsgala. John Lithgow är inte den bästa sångaren eller dansaren och här framkom det med all tydlighet, förutom det faktum att låten var trist. I övrigt var Lithgow helt lysande.

Kuriosa:
Föreställningen blev nominerad till 7 Tony Awards men vann bara 1, den för bästa manliga huvudroll som tillföll John Lithgow.
Showen fick även 11 Drama Desk Award nomineringar och här blev det enda priset Outstanding Actor in a Musical som gick till John Lithgow.

Novellen Tell Me About It Tomorrow! som både filmen och musikalen är baserade på skulle hetat The Sweet Smell of Success redan när den publicerades i Cosmopolitan 1950 men chefsredaktören ansåg att ordet ”smell” inte var ett lämpligt ord att publicera i tidningen och därför ändrades namnet.

J. J. Hunsecker sägs vara baserad på skvallerjournalisten Walter Winchell (1887-1972) en man som var känd för att förstöra livet och karriären för personer han ogillade. Och precis som JJ i musikalen så erbjöd han folk att bli omnämnda (och därmed uppmärksammade) i hans krönika i utbyte mot information, skvaller och annan ”ammunition” som han kunde använda mot sina fiender.
Han blev väldigt fruktad men även kritiserad för sina metoder.
Han sympatiserade med Senator Joseph McCarthy och hans kommunistjakt och var snabb på att anklaga folk för att vara ”commies”, speciellt om de försökte attackera honom på nått sätt.
Hans populäritet dalade fort i och med att McCarthy tappade inflytande.

Två klassiska Winchell citat: ”Nothing recedes like success” och ”I usually get my stuff from people who promised somebody else that they would keep it a secret.”
Winchell anses vara den som först etablerade ordet frienemy.
Hans karriär varade länge och redan 1930 skrev Cole Porter så här i sången Let’s Fly Away i musikalen The New Yorkers:
Let’s fly away And find a land that’s so provincial, We’ll never hear what Walter Winchell Might be forced to say

Press:
Sweet Smell of Success, which opened tonight at the Martin Beck Theatre, will go down in the record books as a real heartbreaker; one of those fabulous sounding new musicals with an impeccable pedigree which never quite comes together and ultimately only disappoints. John Guare’s book is intelligently adapted from the film of the same name, but never manages to make the right points at the right time. The music, by Marvin Hamlisch, oozes period swank and jazzy themes, but is sabotaged at every turn by Craig Carnelia’s less than perfect lyrics. Nicholas Hynter, with the dubious help of moribund choreography by Christopher Wheeldon, seems never in control of the events on stage long enough to make anything captivating and entertaining from the incongruous elements. 
The evening would be a total loss were it not for the amazing performances of John Lithgow and Brian d’Arcy James.
– Thomas Burke, Talking Broadway

Listen, all ye sinners, to the Lorelei call of Manhattan after dark, a world of glitter and grime, of illicit, electrified promise. Harken to the whispers of the famous and the infamous as they do the dirty things they do when the lights are low. Hear the cries of the . . . zzzzzzzz.
Sorry. Did I nod off there? It’s true that Sweet Smell of Success, the new musical at the Martin Beck Theater, works really hard at conveying that titillating, biblical sense of nocturnal New York as a hive of glamorous nastiness.
But somehow this siren song insists on translating itself into the rhythms of a sideshow hypnotist, the kind who keeps saying, ”Your eyelids are getting heavy . . .” The bitch-goddess Success may be the presiding deity of record in the production that opened last night. But its real spirit-in-residence is Morpheus, the yawning god of dream time.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
From the Tony Awards
At the Fountain från Rosie O’Donnell Show
Opening Night on Broadway
High Lights från en Konsertversion
One Track Mind
Rita’s Tune
Trailer till filmen

Nr 391: Hamilton

Hamilton (2015)
Off-Broadway 2015
Broadway 2015
West End 2017

Music, Lyrics & Book: Lin-Manuel Miranda
Inspirerad av biografin om Alexander Hamilton (2004) av Ron Chernov

“Hey, yo, I’m just like my country, I’m young, scrappy and hungry, and I am not throwing away my shot.”

Hamilton, the unlikely founding father determined to make his mark on the new nation as hungry and ambitious as he is.
From bastard orphan to Washington’s right hand man, rebel to war hero, a loving husband caught in the country’s first sex scandal, to the Treasury head who made an untrusting world believe in the American economy.
This is the story of Alexander Hamilton (1755 – 1804),

Med ojämna mellanrum så kommer det en musikal som inte bara blir en sanslös succé utan även blir ett kulturellt fenomen. Den senaste jag kan komma på är nog Rent (1996) och precis som den så kommer Hamilton att introducera en ny generation ungdomar till musikalens underbara värld. Och ett flertal av dess sånger kommer att bli standards och höras på audition efter audition efter audition. Skulle tro att redan i vår så kommer många killar att sjunga You’ll Be Back på sökningar till olika musikalskolor.
Innan nån börjar tjata om ”Men Wicked, då, eller The Book of Mormon”, så vill jag bara säga att visst, de är stora succéer och Wicked är otroligt viktig för många men de är betydligt mer traditionella musikaler både vad gäller musiken och iscensättning. Hamilton, likt exempelvis Rent kommer att sätta en ny standard på hur man skriver, framför, rollsätter och koreograferar musikaler. Det är vad jag anser i alla fall.

Jag vet inte var jag ska börja med denna platta för den är så jäkla bra att det är inte klokt. Redan när jag hörde första sången (Alexander Hamilton)  när jag satte på den första gången så fick jag gåshud och fattade att det här, det här var nått speciellt. Efter denna starka introduktionssång så följer den ena fantastiska låten efter den andra. Och man vet aldrig i vilken stil nästa nummer kommer att vara i för även om den dominerande stilen är otroligt melodiös Hip-Hop så finns här också plats för både pop-, rap- och typiska Broadwaylåtar.

Föreställningen är den mest eftersökta biljetten på Broadway just nu, en uppsjö av falska biljetter finns i cirkulation och att betala över $ 600 (drygt 5000 kr när detta skrivs 160309) för en biljett är snarare standard än ovanligt just nu. Hysteriskt! Och föreställningen är redan slutsåld fram till januari 2017.

Är den värd all uppståndelse som scenföreställning då?  Jag vet inte för jag har inte sett den men av den 10 minuter långa samlingen av pressklipp jag hittat på nätet så ser den definitivt ut att vara det.
Men tills biljettpriserna gått ner en aning och tills den spelas på fler ställen (fast hur intressant den här är för andra länder än USA är väl frågan, kanske England men Sverige… Tveksamt.) så får jag njuta av dubbel CDn och titta på de klipp som finns och längta…
Rekommenderas nått så otroligt!!!

 

Trivia

Hamilton har bl a vunnit:

Som Off-Broadway föreställning:
8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, kvinnliga biroll, regi, musik, sångtexter, manus, ljuddesign samt ett specialpris.
2 Outer Critics Circle Award för bästa musikal och score.
1 Obie Award för Best New American Theatre Work
2016 års Grammy för bästa Musical Theatre Album.

Som Broadway föreställning:
11 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, musik, manlig huvudroll, manlig biroll, kvinnlig biroll, kostym, ljus, regi, koreografi och orkestrering.
Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Pulitzer Prize: Drama

Broadwayföreställningen fick 16 Tony Awardnomineringar vilket är nytt rekord för en föreställning. Den vann 11 av dem, vilket placerar föreställningen på 2:a plats vad gäller föreställning som vunnit flest Tonys. The Producers (2001) leder fortfarande med sina 12 vinster (kan tillägga att den ”bara” var nominerad i 12 klasser men vann alltså alla).

Cast albumet debuterade på 12:e plats på Billboard topp 200 listan. Det är den högsta debuten för en cast-skiva sen 1963.
Skivan hamnade som bäst på 1:a platsen på Rap-albumlistan.
Den hamnade på plats 2 på Billboards lista över de 25 bästa albumen för 2015

Lin-Manuel Miranda fick inspirationen till att skriva detta verk när han var på semester. Han köpte en biografi om Hamilton på flygplatsen och insåg snabbt at det här var ett perfekt underlag för en biografimusikal.

Från början kallade Lin-Manuel sin projekt The Hamilton Mixtape. Första sången (Alexander Hamilton) framfördes 2009 i Vita Huset inför president Barack Obama.
Den andra sången som färdigställdes var My Shot och den kom 2010.
Första workshopen för The Hamilton Mixtape skedde 2013 på Vassar College.

Hamilton är den 9:e musikalen som vunnit Pulitzerpriset för Drama. De övriga 8 är: George och Ira Gershwin: Of Thee I Sing (1932)
Rodgers & Hammerstein: South Pacific (1950)
Jerry Bock och Sheldon Harnick: Fiorello! (1960)
Frank Loesser: How to Succeed in Business Without Really Trying (1962)
Marvin Hamlisch, Ed Kleban, James Kirkwood och Nicholas Dante: A Chorus Line (1976) Stephen Sondheim och James Lapine: Sunday in the Park with George (1985)
Jonathan Larson: Rent (1996)
Brian Yorkey och Tom Kitt: Next to Normal (2010).

En pjäs om Hamilton spelades på Broadway 1917.

Press:

Hamilton is the most exciting and significant musical of the decade. Sensationally potent and theatrically vital, it is plugged straight into the wall socket of contemporary music. This show makes me feel hopeful for the future of musical theater.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

The music is exhilarating, but the lyrics are the big surprise. The sense as well as the sound of the sung dialogue has been purposely suited to each character. George Washington, a stately figure in Jackson’s dignified performance, sings in polished prose…
But in the end, Miranda’s impassioned narrative of one man’s story becomes the collective narrative of a nation, a nation built by immigrants who occasionally need to be reminded where they came from.
– Marilyn Stasio, Variety

The conflict between independence and interdependence is not just the show’s subject but also its method: It brings the complexity of forming a union from disparate constituencies right to your ears…. Few are the theatergoers who will be familiar with all of Miranda’s touchstones. I caught the verbal references to Rodgers and Hammerstein, Gilbert and Sullivan, Sondheim, West Side Story, and 1776, but other people had to point out to me the frequent hat-tips to hip-hop…
Whether it’s a watershed, a breakthrough, and a game changer, as some have been saying, is another matter. Miranda is too savvy (and loves his antecedents too much) to try to reinvent all the rules at once….
Those duels, by the way — there are three of them — are superbly handled, the highlights of a riveting if at times overbusy staging by the director Thomas Kail and the choreographer Andy Blankenbuehler.
– Jesse Green, New York Magazine

Rubrik: Yes, it really is that good.
I am loath to tell people to mortgage their houses and lease their children to acquire tickets to a hit Broadway show. But Hamilton, directed by Thomas Kail and starring Mr. Miranda, might just about be worth it— at least to anyone who wants proof that the American musical is not only surviving but also evolving in ways that should allow it to thrive and transmogrify in years to come.
A show about young rebels grabbing and shaping the future of an unformed country, Hamilton is making its own resonant history by changing the language of musicals. And it does so by insisting that the forms of song most frequently heard on pop radio stations in recent years — rap, hip-hop, R&B ballads — have both the narrative force and the emotional interiority to propel a hefty musical about long-dead white men whose solemn faces glower from the green bills in our wallets.
– Ben Brantley, New York Times

I love Hamilton. I love it like I love New York, or Broadway when it gets it right. And this is so right…
A sublime conjunction of radio-ready hip-hop (as well as R&B, Britpop and trad showstoppers), under-dramatized American history and Miranda’s uniquely personal focus as a first-generation Puerto Rican and inexhaustible wordsmith, Hamilton hits multilevel culture buttons, hard…
The work’s human drama and novelistic density remain astonishing.
– David Cote. Time Out New York

Video:
At the 2016 Tony Awards
Reportage om skapelsen av föreställningen och Off-Broadway versionen
Alexander Hamilton Rap, fr The Hamilton Mixtape som  framfördes på A White House Evening of Poetry, Music and the Spoken Word on May 12, 2009
A Cappella version , en medley av låtarna med vocalgruppen Range
Wait For It
You’ll Be Back
Trailer för Off-Braodaway
John Adams Rap (cut song)
The Cast of Les Misérables audition for Hamilton the Musical
Ännu ett reportage
Trailer för Broadway
Opening Night – Cast Prspective
The Schuyler Sisters i en solo a cappella cover

Dag 232: A Chorus Line

A Chorus Line (1975), 6137 föreställningar
Baserar mitt omdöme på castinspelningen av 2006 års Broadwayrevival.
Musik: Marvin Hamlisch
Sångtexter: Edward Kleben
Libretto: James Kirkwood & Nicholas Dante baserad på timmar av inspelade intervjuer med Broadwaydansare.

Regissören Zach och hans koreografiassistent Larry sitter i juryn under en audition för dansare till en kommande Broadwayproduktion.
Efter ett flertal uttagningen så återstår 17 dansare.
Zach berättar för dem att han är ute efter en stark dansensemble på fyra killar och fyra tjejer. Han vill veta mer om de kvarstående och ber dem presentera sig. Motvilligt delar de sökande med sig av sitt förflutna, sina drömmar och sina intimaste hemligheter.
Föreställningen som (i original) var i en akt består av dessa berättelser som delvis dramatiseras genom sång.
Till sist får vi se vilka som valts ut och får de eftertraktade jobben.
De olika personligheterna som vi fått följa och lärt oss hata eller älska under hela kvällen förvandlas i finalen till en samling helt anonyma dansare i identiska kläder…

Eftersom jag tog upp en musikal som handlade om textförfattaren till denna musikal igår så kändes det helt rätt att ta upp själva musikalen idag.
Den här musikalen har allt: fantastisk dans, äkta drama, stort hjärta, genuin smärta och ett makalöst bra partitur.
Hamlisch musik och Klebens texter är perfekta ihop, de glider samman helt sömlöst till en samling av underbara, komiska, dramatiska och gripande nummer.
Original inspelningen från 1975 har jag älskat ända sedan jag hörde den första gången och den sätter jag på med jämna mellanrum men av nån anledning så har jag inte ens lyssnat igenom hela revivalplattan.
Den här inspelningen är drygt 10 minuter längre än originalet så man får lite längre versioner av de flesta sångerna och det betyder att det även finns en del kul saker att upptäcka här speciellt i de 4 montagespåren. De bitarna gör den här versionen värd att äga.
Den här versionen har en reducerad orkester där man använder sig en hel del av syntar. Det är synd, tycker jag.
Det är en helt ok inspelning men den når inte upp till originalet.
Just nu väntar jag i stället med spänning på castalbumet från den pågående Londonreviveln som enligt rykten ska ha med en massa strukna låtar som bonus.

Favvisar:
At The Ballet, Nothing, Dance: Ten; Looks: Three, One, What I Did For Love

Kuriosa:
Basen för denna musikal är ett antal gruppdiskusioner som spelades in. Det var dansare som möttes och berättade om sina liv och sina erfarenheter och om varför de blev dansare. Tanken var från början att det skulle leda till bildandet av ett nytt danskompani.
Den första inspelningen skedde 26 januari 1974 på The Nickolaus Exercise Center i New York.
Koreografen Michael Bennet blev inbjuden som observatör men blev snart aktiv och började ta över kontrollen av både samtalen och varthän projektet barkade.
Bennet har ofta sagt att både uppslaget och konceptet för A Chorus Line var hans idé från början men det har ifrågasatts och faktum är att han blev stämd av flera olika parter för sina påståenden.

Från början hette showen bara Chorus Line. Regissören/koreografen Michael Bennet la till A för på så sätt så skulle showen hamna först på utbud- och musikallistor eftersom de oftast låter showerna stå i bokstavsordning.

Under workshopperiodens föreställningar så var valet av vilka av dansarna som får jobbet i slutet av musikalen helt slumpmässigt, detta för att skapa en genuin känsla av spänning, glädje och förvåning inom ensemblen.
 Så småningom valde man dock att låta samma 8 dansare få jobbet varje kväll.

Under de första offentliga repen så märkte man att publiken älskade showen medan den pågick men var missnöjda när de lämnade teatern. Ingen kunde förstå varför, men nått i showen fick dem att mot slutet bli fientligt inställda.
Problemet, skulle det visa sig, låg i Cassie-rollen. Hon är Zacks f d flickvän och den enda av dansarna som haft en större karriär än att bara vara en i ensemblen.
Under de inledande föreställningarna så fick hon aldrig jobbet i ensemblen som hon så desperat ville ha och det ogillades av publiken. De ansåg att hon om någon hade gjort sig förtjänt av jobbet. Så fort man insåg detta och ändrade i manuset så att hon fick en av platserna i slutet så funkade musikalen perfekt och publiken jublade och gav den stående ovationer.
Ett bevis på varför publika rep är så viktiga.
Vem vet, utan denna ändring så hade kanske showen inte blivit den klassiker som den är idag.

Föreställningen hade sin premiär Off-Broadway på The Public Theatre den 15:e april 1975. ”Djungeltrumman” för showen var så stark att alla biljetter såldes slut i ett nafs. Detta ledde till att showen flyttades till Broadway där den fick sin premiär på The Shubert Theatre den 25 juli samma år.

I sin original inkarnation på Broadway så sågs A Chorus Line av närmare 6 500 000 besökare och drog in över 277 miljoner dollar (obs. i den tidens valuta, vilket blir betydligt högre omräknat till dagens).

Föreställningen blev överöst av priser:
Den fick det årets Pulitzer Prize for Drama
9 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (Donna McKenchnie som Cassie), manliga biroll, kvinnliga biroll (Kelly Bishop som Sheila), partitur, regi, koreografi och ljusdesign.
7 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (priset delades mellan ”Cassie” och ”Sheila”), regi, koreografi, musik och sångtexter.
Den vann New York Drama Critics’ Circle pris för bästa musikal
Den fick även en Theatre World Award
Och en Obie Award
En Outer Critics Circle Award gick till Michael Bennett
Cast albumet fick en Guldskiva
Och 1984 fick showen en special Tony för att den då blev den musikal som spelats längst på Broadway – ett rekord som ju slagits av bl a Cats, Les Misérables och The Phantom Of The Opera sen dess.

Det finns en dokumentärfilm som handlar om castingen av revivalen. Den heter Every Little Step och kom 2008. En fascinerande och spännande film där man får en chans att följa en riktigt audition och utgallring. Otroligt bra film.
Tyce Diorio som är ”Broadway” koreografen på tv-serien So You Think You Can Dance finns med bland de sökande…

Filmversionen av showen kom 1989 och den regisserades av Richard Attenborough. Den är ett riktigt stolpskott – tyvärr.
När Attenborough intervjuades i en talkshow så sa han om filmen att: ”this is a story about kids trying to break into show business.”
Skådespelerskan Kelly Bishop som vann en Tony för sin tolkning av ”Sheila” har kommenterat den intervjun så här: ”I almost tossed my TV out the window; I mean what an idiot! It’s about veteran dancers looking for one last job before it’s too late for them to dance anymore. No wonder the film sucked!”

Den första svenska versionen av A Chorus Line hade sin premiär på OscarsTeatern 1979. Bland de medverkande kunde man hitta My Holmsten och Krister St. Hill.
Jag hade turen att få se denna uppsättning.

Pressklipp för originalet:
The conservative word for A Chorus Line might be tremendous, or perhaps terrific. Michael Bennett’s new-style musical opened last night. and the reception was so shattering that it is surprising if, by the time you read this, the New York Shakespeare Festival has got a Newman Theatre still standing in its Public Theatre complex. It was that kind of reception, and it is that kind of a show.
– Clive Barnes, Times

At a time when producers are taking choruses out of their musicals for the sake of economy, director Michael Bennett has taken everything else out. For in the dance chorus he has found the very heart of the Broadway musical. A Chorus Line is a dazzling show: driving, compassionate and finally thrilling. It is a major event in the development of the American musical theatre.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
2006 års cast at The Tony Awards
A Chorus Line at The 1976 Tony Awards
A Chorus Line – The Olivier Awards 2013
Hela At the Ballet inklusive Sheilas underbara dialog, från Off-Broadway perioden på The Public Theater, original cast – dålig kvalité på videon men det är ett mirakel att den finns.
Dance: 10; Looks: 3 – från Off-Broadway
I can do that från filmversionen
The Music and the Mirror fr revivaln
Julie Andrews framför At The Ballet och sjunger alla tre rollerna själv!

Dag 231: A Class Act

A Class Act (2000), började Off-Broadway, flyttade till Broadway 2001, 105 föreställningar
Musik & sångtexter: Edward Kleban
Libretto: Linda Kline & Lonny Price löst baserad på Edward Klebans (1939 – 1987) liv.

Scared of everything,
So neurotic and temperamental
A hypochondriac
After Chorus Line something happened ’cause
After Chorus Line nothing happened

Året är 1988, på Schubert Teatern i New York håller man en minneshögtid för kompositören Ed Kleban.
Eds ande dyker  upp på högtiden. Han hör sina vänner och kolleger minnas honom och återberätta minnen.
Ed glider i sina tankar bakåt i tiden, han återupplever händelser och möten med olika personer i sitt liv. Han minns sina ambitioner, framgångar, misslyckanden och olika kärleksrelationer.

Edward Kleben var ett relativt okänt namn för mig tills jag kom på att det faktiskt var han som skrev sångtexterna till A Chorus Line.
Hans dröm var att skriva både musiken och texterna till sånger som skulle framföras ”in a large building, in a central part of town, as part of a play, with a lot of people listening, who have all paid a great deal to get in.”
Hans dröm skulle inte slå in under hans livstid men 13 år efter hans död så skapades denna lilla kammarmusikal som bara innehöll material som han skrivit både musiken och texterna till – med undantag av ett par takter från sången One ur A Chorus Line.
Och det är en ljuvlig liten samling sånger, fyllda av humor, ”sanningar” och stora, starka känslor. Jag får faktiskt en tår i ögat av ett par av dem. Inte illa från en ren ljudinspelning.
Hans texter är otroligt bra, hans musik har kanske inte samma ”hit” potential som hans samarbetspartner Marvin Hamlischs musik hade men det är bra små låtar. De ligger en bit över genomsnittet och jag har redan hittat flera bitar som jag skulle vilja sjunga själv. Det är ett gott betyg.
Den här lär jag spela många gånger till.

Favvisar:
Light on My Feet, Better, Charm Song, Gauguin’s Shoes, Friday At Four / Bobby’s Song

Kuriosa:
I sitt testamente så donerade Kleben alla framtida inkomster från A Chorus Line: ”To create a foundation to encourage talented young songwriters who aspire to write for the theatre – a highly endangered species.”

Många tog för givet att han var gay och dog av komplikationer av AIDS men så var inte fallet. Han var straight och dog av strupcancer.

Pressklipp:
In the confinement of the Manhattan Theater Club the show gave off a restiveness, an impatience to burst into greater view. That was certainly appropriate to Kleban’s personality, but it contributed to the show’s breast beating. At the Ambassador it feels more like the little show that could, and the sense of aspiration against the odds, which Kleban also held fiercely, is far more welcoming. In this day and age you can’t help but be sympathetic to a musical that relies entirely on such old-fashioned pillars as song and dance and story to support the contention that yes, this is entertainment.
Equally important, with adjustments in the book that make Kleban less of an icon and more of an Everyman, the show has become less of a glorifying monument to the man and more of a tribute to the human qualities he embodied: passion, yearning, the desperate craving to create meaning in a life.
…
And hope, after all, is something that real musical theater, like ”A Class Act,” does best.
– Bruce Weber, The New York Times

This is the first show of any genre I’ve seen this season that brought a lump to my throat and tears to my eyes. It also left me filled with admiration for the eight talented performers who deserve a standing ovation for turning this small musical into a big treat for the eye, the ear and the heart.
…
And the show lives up to its title in every way.
…
While the musical is very much a class act, it is not perfect in that Ed’s kvetching neurotic story tends towards repetition instead of a more leisurely development of the theme of the artist who is crippled by the need to be the best in everything instead of building on his strengths. Happily, A Class Act, unlike its subject, does not let its imperfections prevent its strengths from carrying the day.
– Elyse Sommer, curtainup.com

Videosar:
Från The Tony Awards
Scintillating Sophie
At the ballet
Gaugin’s Shoes
When the dawn breaks

Dag 64: The Goodbye Girl – London

The Goodbye Girl (1997), spelades i 2 månader
Musik: Marvin Hamlisch
Sångtexter: Don Black & David Zippel
Libretto: Neil Simon baserad på hans manus till filmen med samma namn (1977)

Men hallå! Figurerade inte denna musikal i gårdagens blogg?
Jo, med det var Broadwayversionen. Idag ska jag tala om Londonversionen.
Normalt så flyttar man bara den amerikanske versionen direkt till London med några få små bearbetningar men inte den här gången…

Jag vet inte vem det var som tyckte att det skulle vara en bra idé att sätta upp den i England med tanke på att den floppade i New York men premiär fick den. Innan hade man dock gjort kraftiga bearbetningar både av manuset och framförallt så hade man pillat på låtarna. Man behöll faktiskt bara tre av Broadwaylåtarna och la in 7 nyskrivna sånger. Så man kan säga att det blev en helt ny musikal och det är därför den får sitt eget blogginlägg.

Det första jag kan konstatera är att det nya partituret är betydligt poppigare än det var i New York, tyvärr gör det också att musiken har åldrats mer i denna version. Den känns mossig och som b-sidor från 80-talssinglar. Generellt så är de nya sångerna betydligt sämre och ointressantare än originalen var. Jag förstår faktiskt inte varför man bytte ut dem.
De stora emotionella balladerna som den kvinnliga huvudrollen Paula hade har alla strukits och ersatts av små anonyma och medelmåttiga tråkballader. Även de flesta komiska numren och up temponumren har ersatts med sämre och mindre roliga versioner.
Det konstiga är att de nya sångerna känns som den typen av sånger som de borde ha strukit och ersatt med de nummer som dom faktiskt har stukit…
Blacks texterna är mer klichéfyllda och krystade än Zippels var och dessutom saknar de humorn.
Det är faktiskt ganska tragiskt att konstatera att de bästa numren på denna cd är de som är kvar från originalet.

Som nörd vill jag naturligtvis ha bägge versionerna men för nån som är nyfiken på en mindre känd Hamlisch-musikal så rekommenderar jag Broadwayversionen. Den här är verkligen förtjänt av sin floppstatus.

Favvisar:
Elliot Garfield Grant, Good News Bad News

Kuriosa:
På London cd:n så har man valt att bara ta med två av de tre låtarna som följde med  från Broadway. I stället så har man lagt in 2 olika repriser av Good News Bad News…

Pressklipp:
The London Goodbye Girl is perhaps the sharpest example to date of an unnecessary revision. The skimpier new score isn’t bad, but in no way does it improve upon what was there (the loss of all three of Peters’ solos is particularly inexplicable).
-Ken Mandelbaum, Playbill

Dag 63: The Goodbye Girl – Broadway

The Goodbye Girl (1993), 188 föreställningar
Musik: Marvin Hamlisch
Sångtexter: David Zippel
Libretto: Neil Simon baserad på hans manus till filmen med samma namn från 1977.

Den väldigt självupptagne skådespelaren Elliot Garfield har hyrt en väns lägenhet i andra hand. När han kommer dit så upptäcker han att vännens f d flickvän, Paula, fortfarande bor kvar där tillsammans med sin snart tonåriga dotter.
Elliot och Paula tycker omedelbart oerhört illa om varandra men de kommer överens om att de trots detta ska försöka dela lägenhet.
Bägge kämpar för att slå sig fram inom sina respektive områden (hon är dansare) och trots deras olika temperament och värderingar så börjar det sakta men säkert uppstå kärlek dem emellan…

Den här föreställningen trodde man skulle bli den stora succén för säsongen 92/93, men så blev det inte.
Problemen började redan under try-out perioden i Chicago då regissören Gene Saks fick sparken och ersattes av Michael Kidd. Anledningen uppgavs vara ”creative differences” som det brukar heta när det är stort gräl mellan de olika upphovsmännen.
När föreställningen väl nådde Broadway så möttes den av övervägande negativa recensioner och det visade sig att publiken inte heller var så roade så när de publikdragande stjärnorna Bernadette Peters och Martin Shorts kontrakt löpte ut så valde man att lägga ner hela föreställningen.

Jag tycker ganska mycket om musiken. Det hörs att det är Hamlisch som ligger bakom den, framför allt i låten A Beat Behind som kunde ha tagits direkt från A Chorus Line.
Bernadettes röst är inte helt till sin fördel här men hon har ett par starka ballader som hon beltar ut med mycket energi.
Martin Short har ett väldigt speciellt och affekterat sätt att sjunga på som jag ibland kan finna väldigt irriterande men här kommer han till sin rätt. Han har fått de stora komiska numren och även några av de bästa up tempo låtarna.
Musiken är en blandning av både ”Broadway” och mer poppiga rytmer och på det stora hela väldigt lättlyssnad och smeksam mot örat. Texterna är överlag väldigt roliga, smarta och välskrivna.

En typisk musikal av ”mittemellan” klass (kanske lite över mitten), inte dålig men inget jätte speciellt heller. Den har ett par riktigt bra nummer och inga som är riktigt ultrakassa så jag kommer nog att återkomma till den många gånger.

Favvisar:
No More, Elliot Garfield Grant, Good News Bad News, Richard Interred, 2 Good 2 B Bad

Kuriosa:
I den här musikalen har man gått till väga lite bakofram eftersom man lagt Paulas stora dramatiska sång No More som första nummer i föreställningen. Såna här stora emotionella sånger brukar komma normalt först mot slutet av andra akten, de kallas då för 11 o’clock numbers.  Det är en snygg sång men kanske inte den bästa att starta en komedi med eftersom hon är väldigt bitter och besviken i den.
Många tror att beslutet att lägga sången i början tillsammans med andra liknande dåliga beslut (som att Paula framställs som en väldigt gnällig och osympatisk person) var orsaken till att publiken ogillade showen.

Richard Dreyfuss som spelade Elliot i filmversionen fick en Oscar för sin insats. Han var då den yngste man som fått en Oscar för bästa manliga huvudroll och det var han ända fram tills Adrian Brody fick en för sin insats i Pianisten 2003. Richard var 30 år och fyra månader gammal när han fick sin Oscar och Adrian var 29 år och elva månader!

Pressklipp:
The bottom line: Big stars, boffo story, but bad judgments turn a much anticipated show into an amiable disappointment.
– William A. Henry III, Time

Even if you don’t share my conviction that Bernadette Peters and Martin Short are among the most winning of performers, you still might admire how they play the losing hand they’ve been dealt in The Goodbye Girl.
In their heroic and tireless effort to put over the dull musical at the Marquis, these stars would serve the audience dinner and fill out its 1040 forms if given the chance. Ms. Peters goes so far as to dress up as a plate of french fries with ketchup on top – don’t ask why because no explanation is forthcoming – and Mr. Short hobbles about in golden Mary Pickford curls and matching lame tights for an Act I finale that requires him to play Richard III in drag. Both stars cheerfully contend with agressive child actors and garish band arrangements that could drown out Ethel Merman, not to mention a nausea-inducing turntable that is the centerpiece of the most hideously designed big-budget musical in years.
…
This long evening is full of extraneous numbers begging to be cut, and Mr. Simon, usually a master of comic construction, allows the show to go on for four windy scenes’ worth of tedious complications after Elliot and Paula have finally got together
-Frank Rich, New York Times

Videosar:
Paula med Martin Short & Bernadette Peters
Richard Dreyfuss får sin Oscar.

Dag 24: Minnie’s Boys

Minnie’s Boys (1970) 80 föreställningar
Musik: Larry Grossman
Sångtexter: Hal Hackady
Libretto: Arthur Marx, Robert Fisher

Här hade vi ett uppslag som verkade som gjord för att nå framgång: Berättelsen om hur ”Bröderna Marx” blev till. Om fyra (från början fem) brorsor som försöker slå sig fram inom showbiz, först som sångkvartet, The Four Nightingales, sen som komiker. Om hur de tar sig via Vaudeville ända till Broadway (och så småningom Hollywood). Den berättar om hur de skapade sina berömda karaktärer. Men framförallt så berättar den om deras mamma Minnie som även var deras manager och drivkraften bakom deras framgång.
Det låter som det kunde ha blivit en kul liten show men det blev den inte…

Det finns många olika teorier till varför den misslyckades: för mycket osammanhängande lösrykta episoder ur brödernas liv, ett förvånansvärt humorbefriat manus (de äkta, rekonstruerade Bröderna Marx sketcherna ansågs vara enda behållningen och det enda som faktiskt var genuint kul), att de som gestaltade bröderna mest kändes som dåliga kopior av originalen och så Shelley Winters förstås, Hollywood stjärnan som man anlitat för att spela Minnie. Shelley ansågs vara den största anledningen till fiaskot eftersom hon inte kunde sjunga…

Så hur håller musiken när man lyssnar på den 42 år senare?
Jorå, den är inte så illa. Inget bortglömt mästerverk direkt men ett hyfsat hantverk är det.
Och Shelley?
Ja, hon har ingen stor röst men så illa låter det inte. Hon skriker kanske mer än sjunger men det funkar i rollen. Hon låter lite som en gammal Ethel Merman. En ganska så vettig jämförelse för Minnie’s Boys påminner i mångt och mycket om Ethels gamla succémusikal Gypsy från 1959. Bägge föreställningarna handlar om ”stage mothers” som driver på sina barn och får dem att nå ”the big time” och bägge musikalerna är baserade på verkliga (ja, i mer eller mindre grad) händelser. Och bägge musikalerna har bra ouvertyrer även om Gypsys är den starkare av dem.

Hiten i den här föreställningen (jorå, det fanns en hit) hette Mama, A Rainbow och finns med i massor av sångböcker med Broadwaylåtar.
Sen finns det en kul Vaudevillemedley, några komiska sånger som Where Was I When They Passed Out Luck, ett par stora ”catch-iga” Broadwaynummer som Minnie’s Boys och så mina favvisar.
Inget mästerverk som sagt men helt okej.

Favvisar: Rich Is, You Don’t Have To Do It For Me, You Remind Me Of You, Be Happy

Kuriosa:

Arthur Marx, som var delaktig till librettot, var Grouchos son.

Marvin ”A Chorus Line” Hamlisch gjorde dansarrangemangen i föreställningen samt skrev en del av bakgrundsmusiken.

En väldigt Groucho-isk sångtext ur föreställningen: ”You remind me of you, cold sober or blind, up front or behind, you’ll always remind me… of you”

När bröderna föreslår att de ska döpa sig till The Four Marx Brothers svarar Minnie: ”What’s the matter? The audience can’t count?”

Shelley var inte populär i ensemblen. Hon fick ofta stora utbrott och körde med divalater. Så här kommenterade en medverkande om  henne: “she was a person who demanded to be difficult, as a means of exhausting the world around her.”

Grouchos kommentar till Shelley på premiären: ”I never thought when I saw you at SAKS buying a sweater for your big knockers that someday you’d wind up playing my mother”

S J Perelman, som skrev manus till flera av Marxfilmerna och även till ett par musikaler, sa följande efter att ha sett föreställningen: ”a scalding descent into a tub of such merde as hasn’t been seen outside a Catskill Summer Camp show”

Den viktigaste teaterkritikern i New York, Clive Barnes, sågade föreställningen jäms med fotknölarna och avslutade med att skriva: ”You would be better at home watching the old movies”.

Shelly och pojkarna: