Nr 390: Evening Primrose

Evening Primrose (1966)
TV-musikal

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…
Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.

Trivia

Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.

Video

Trailer
If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
When
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow

 

Nr 389 Something Rotten!

Something Rotten! (2015)
Broadway 742 föreställningar
Europapremiär på Wermland Opera i Karlstad 8 nov 2018

Music & Lyrics: Wayne Kirkpatrick and Karey Kirkpatrick
Book: Karey Kirkpatrick and John O’Farrell

Tag line utanför teatern: All actors promise to memorize most of their lines!

Something original, something fresh… Something Rotten!, a musical comedy about the musical comedy that started it all.
Welcome to the 1595, long before the dawn of premium tickets, star casting, and reminders to turn off your cell phones. Brothers Nick and Nigel Bottom are desperate to write a hit play but are stuck in the shadow of that Renaissance rockstar known as The Bard. When a local soothsayer foretells that the future of theater involves singing, dancing and acting at the same time, Nick and Nigel set out to write the world’s very first musical! But amidst the scandalous excitement of Opening Night, the Bottom Brothers realize that reaching the top means being true to thine own self and all that jazz.

Det här är en väldigt rolig musikal. En VÄLDIGT rolig musikal! Smart, intelligent, uppfinningsrik, fylld av hyss, prutthumor, studentikosa ordvitsar, anakronismen och en energi som aldrig mattas av. Man  blir nästan andfådd bara av att se den.
Och är man en kännare/nörd/fantast av Shakespeare, hans verk och tid och/eller musikaler så får man ännu större behållning av det hela för här finns så många referenser, associationer och citat till andra verk att det blir som en sport att försöka komma på allt de hänvisar till. Och det är inte bara repliker, sånger och musik man  citerar utan även koreografi. En del är väldigt tydliga men det finns musikaliska skämt som typ består av en enda takt och fattar man den så får man sig ett gott fnitter – man fattar man den inte så spelar det ingen roll för här finns skämt och skratt så det räcker och blir över.
Genialisk skulle jag vilja kalla den.

Ja, första akten i alla fall, sen blir det nästan lite för mycket av det goda och föreställningen de sätter upp, Omelette, går en aning över gränsen – för mig i alla fall, den känns lite ansträngd – fast jag gillade de dansande äggen…
Kanske att föreställningen upprepar sig lite och kör skämten ett varv för mycket men skrattar gör man, stampar takten gör man, och redigt jäkla underhållen blir man och det är inte det sämsta.

Och musiken är bitvis riktigt bra, pastischer på kända Broadway nummer blandas med mer poppiga rytmer och flera av numren är uppbyggda för att leda fram till en sångfinal som ska få publiken att ställa sig upp och vråla sitt bifall – ibland fungerar det och ibland inte.

Sångtexterna kryllar av ordvitsar och snabba skämt, ibland så pass mycket att själva anledningen till att man sjunger numret försvinner. Men, som så mycket i den här showen, så köper man det i stunden och förlåter upphovsmännen deras behov av att proppa in så mycket humor de bara kan per föreställningsminut.

Introsången Welcome to the Renaissance är grymt catchig, A Musical är en riktig showstopper, To Thine Own Self är vacker och gripande, God, I Hate Shakespeare rolig och Hard To Be The Bard grymt skön… Ja, det mesta är bra, plattan är en given favorit på min spelare.
Rekommenderas!

Trivia:
Föreställningen fick inte mindre än 10 Tony Award nomineringar men vann bara 1 för bästa manliga biroll som gick till Christian Borle i rollen som Will Shakespeare. Detta föranledde produktionen att sätta in en självironisk annons i dagspressen där de firade att de inte vann Tonyn för bästa musikal. Se nedan.
Christian Borle vann också en Drama Desk Award för sin insats

De 3 ansvariga för manus, text och musik är alla noviser vad gäller musikal och Broadway. Men de har å andra sidan stor erfarenhet av manusskrivande för film och sångskrivande bal för artister som Faith Hill, Garth Brooks och Amy Grant. 

Föreställningen skulle egentligen ha åkt till Seattle för att provspela och finjusteras i april 2015 men efter den positiva respons de fick efter en workshop de hade i oktober 2014 och eftersom det råkade finnas en ledig Broadway teater så bestämde man sig för att hoppa över – den för de flesta musikaler så nödvändiga och viktiga – try outen och låta föreställningen ha premiär direkt på Broadway.

Varje replik i Make an Omelette scenen är antingen en referens till en musikal eller ett citat från Hamlet.

Press:

“Sophomoric” is the right adjective for Something Rotten!, and presumably its creators wouldn’t have it any other way.  …  this production wallows in the puerile puns, giggly double-entendres, lip-smacking bad taste and goofy pastiche numbers often found in college revues.
…
The pull-out-all-the-stops effort that’s made to sell this introductory song is both invigorating and suicidal. Because where does the show go from here? The answer: Straight over the top, into an ether where Something Rotten! flails like a parachutist in a windstorm.
…
Like the show itself, it’s both too much and not enough.
– Ben Branley, The New York Times

 

More than reviews or word of mouth or the cheeky ads and poster art, what’s really going to sell Something Rotten! is “A Musical,” the production number from the first act that (educated guess) they’ll be performing on the Tony Awards telecast. This shamelessly silly parody of Broadway musicals — and outrageous spoof of all things Shakespeare —  … Although comic desperation descends on the second act, it’s still a deliriously funny show.
– Marilyn Stacio, Variety

 

Something Rotten! goes over easy. Too easy. The songs are catchy, but quickly digested (though the opening number Welcome to the Renaissance lodges in the head nicely). The book … and lyrics settle for the undemanding laugh and usually get it. The performers are excellent, of course, … and the choreography is reasonably entertaining. 

But it’s hard not to wish that the show’s creators had the set the bar and the flame just a little higher. Something Rotten! wants to be uncouth and impertinent a la The Book of Mormon, but it’s much too nice for that. The book and lyrics even excise all the obscenities, with heathens threatened with “you know where” and Shakespeare described as “freakin’ awesome”. It’s softly vulgar – there’s a near rhyme of “penis” and “genius”, to say nothing of those gluteal gyrations – but it settles for sweet when it ought to be scurrilous, comfortable when it ought to be really clever. It’s never offensive, but it’s never very exciting either. The closest it gets to iconoclastic is the song I Hate Shakespeare, a sentiment dear to the heart of most middle schoolers (and George Bernard Shaw too). 

In that song Nigel complains that Shakespeare “has no sense about the audience, he makes them feel so dumb”. There’s no danger of that here. But as the author of Omelette should know, audiences don’t need to be coddled either.
– Alexis Soloski, The Guardian

 

This is a big, brash meta-musical studiously fashioned in the mold of Monty Python’s Spamalot, The Producers and The Book of Mormon, loaded with crowd-pleasing showstoppers, deliciously puerile gags and an infectious love of the form it so playfully skewers.
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Video
Welcome to the Renaissance
A Musical
Bottom’s Gonna Be on Top
Hard to Be The Bard
I Suck (a cut song)
Preview
Word You Never Heard (a cut song)

 

2 Andra klassiska Elisabetanska musikaler. Minns ni dom…?
  

Nr 388: Cry-Baby

Cry-Baby (2008)
Broadway, 68 föreställningar

Music: Adam Schlesinger
Lyrics: David Javerbaum
Book: David Meehan, Mark O’Donnell

Baeserad på John Waters film med samma namn från 1990

I can’t believe you’re here tonight
it thrills me through and through
In fact I’m gonna improvise
A love song just for you:
Well, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby 
Baby, baby, baby, baby, oh la la

It’s 1954.
Everyone likes Ike, nobody likes communism, and Wade ”Cry-Baby” Walker is the coolest boy in Baltimore. He’s a white trash bad boy with a good cause; truth, justice, and the pursuit of rock and roll.
One day Cry-Baby and his gang of juvenile delinquents crashes an Anti-Polio picnic in the better parts of Baltimore and there he meets (and falls in love with) the rich girl Allison, just a good girl who yearns to be bad in Cry-Baby’s arms.
Fueled by hormones and the new rhythms of rock and roll, she turns her back on her squeaky clean boyfriend Baldwin to become a ”drape” (a Baltimore juvenile delinquent) and Cry-Baby’s moll.
At the other end of the topsy-turvy moral meritocracy of 1954 America, Baldwin as the king of the squares leads his close-harmony pals against the juvenile delinquents, who are ultimately arrested for arson, sending the drapes all off to prison.
It’s Romeo and Juliet meets High School Hellcats.

Showen börjar bra med en ouvertyr där man lagt in små uppmaningar från ensemblen till publiken att 1. Inta sina platser, 2. Stänga av mobiltelefoner och 3. Ta bort det prasslande papper från godiset.  Från det går man direkt till en käck Anti-Polio picknick som hålls av WASParna  i Baltimore – härligt självgoda, egotrippade och  fördomsfulla vita överklassare. Så långt är det riktigt, riktigt kul men sen så tappar den fart och blir betydligt mindre överraskande, satirisk och smaklös och mer… ja, jag vet inte, färglös kanske, den tappade mig i alla fall.
Tyvärr så tycker jag att historien inte håller hela vägen, delvis för att den är extremt förutsägbar med den rika flickan som faller för den dåliga pojken med det stora hjärtat från slummen men också för att det händer inte så mycket. Det är många kul shownummer och en del väldigt roliga scener men i stort så står föreställningen stilla och stampar mest hela tiden.

Musiken svänger, det är rockabilly, Rock’n’Roll, Doo-wop och tajta smöriga nummer med schyssta vokala harmonier. Allt är väldigt 50-tal, tidig Elvis-känsla och kontrasterna mellan den rumsrena  ”vita” musiken och den mer sexiga, syndiga ”svarta” musiken är stor, precis som det nog var då.
Problemet med att allt låter så äkta är att det nånstans känns som om man hört alla låtar tidigare. Det här är show som verkar bestå av b-sidorna från den tidens hitsinglar, inga dåliga låtar direkt men inte heller nått man minns. Har lyssnat på skivan ett flertal gånger och det är inte mycket som fastnar.
Bäst är den när den har komiska nummer, som den minst sagt störda och intrigerande Lenoras kärleksförklaring till Cry-Baby – Screw Loose, eller sången där Cry frågar Allison den viktiga frågan: Girl, Can I Kiss You With Tongue?

Jag minns att när jag såg filmen, med Johnny Depp i titelrollen, i början på 1990-talet så kändes den som ett slags försök att casha in och rida på den stora succén som filmen Hairspray var. Båda filmerna var av John Waters, Baltimores kända undergroundfilmare, och Hairspray var hans stora genombrott hos den bredare massan och Cry-Baby var tänkt att etablera honom där. Men den gjorde inte det och han slutade att försöka göra hyfsat rumsrena filmer och återgick istället till den mer skruvade och definitivt icke-PK värld hans filmer normalt utspelade sig i.
Denna musikal känns lite på samma sätt. Det är samma författare bakom både musikalen Hairspray och denna show och man känner hur de liksom försöker att upprepa framgångsreceptet  de använde till den förra. Men precis som med filmen så känns det här inte lika genuint emotionellt eller intressant utan bara som en trist upprepning trots att det är en helt ny story.
Och så har den inte heller lika bra och catch-ig musik som Hairspray hade.

Trivia:

Musikalen fick 4 Tony Award nomineringar men vann inte någon.
Den vann 1 Drama Desk Award för bästa koreografi

Meehan och O’Donnell som skrev manuset till denna musikal skrev även manuset till musikalen Hairspray (2002) – även den baserad på en John Waters film.

Trots att musikalen hade sin premiär på Broadway 2008 så skulle det dröja ända till 2015 innan man gjorde en castskiva. Det hör till ovanligheterna att man spelar in shower som floppat och speciellt 8 år senare men det är bara att tacka och ta emot. Alla som var med i showen kunde inte samlas till inspelningen men de flesta var med –  88,4 % av original casten medverkar.

Schlessinger och Javerbaum som skrev musiken och sångtexterna till denna show vann kanske inga Tonys men herrarna har vunnit ett flertal Grammys bl a för de hysteriskt roliga öppningsnummer de skrivit till Neil Patrick Harris när han var värd för Tony Galan. Ett exempel finns bland videorna längre ner.

Press:

The new John Waters musical, is campy, cynical, totally insincere and fabulously well crafted. And funny. Madly, outrageously funny.
– Terry Teachout, Wall Street Journal,
… pleasantly demented and – deep in the sweet darkness of its loopy heart – more true to the cheerful subversion of a John Waters movie than its sentimental big sister Hairspray.
–  Linda Winer, Newsday
The show is without flavor: sweet, sour, salty, putrid or otherwise. This show in search of an identity has all the saliva-stirring properties of week-old pre-chewed gum.
…
Mr. Ashford brings his customary gymnastic vigor to the choreography: lots of revved-up jumping jacks, push-ups and leg lifts, usually led by a trio of athletic muscle boys.
– Ben Brantley, The New York Times

 

… watered-down Waters has yielded a flavorless Broadway musical that revels in its down-and-dirtiness yet remains stubbornly synthetic. There’s a lot of talent, sass and sweat onstage, particularly in the dance department, plus a sprinkling of wit in the show’s good-natured vulgarity. But somehow, it never quite ignites.
– David Rooney, Variety
… O’Donnell and Meehan had far more success with another retro-themed Waters adaptation, Hairspray…. Cry-Baby is content to stay in the shallow end and focus on a standard wrong-side-of-the-tracks tale…. But rather than supply a jolt of not-too-outsider-energy, [the songwriters] have instead coasted on their magpie skills, tossing out an undistinguished stream of pastiche numbers. The lyrics occasionally have a welcome crispness…. The songs themselves, however, are as generic as the lyrics are pointed: It’s the first time I can recall forgetting a show’s melodies before they were even finished.
– Eric Grode, The New York Sun

The rockabilly-inspired numbers that David Javerbaum and Adam Schlesinger have crafted for Cry-Baby aren’t as ambitious or infectious [as Hairspray], but the show is similarly good-hearted, and has more of a Waters edge. Javerbaum and Schlesinger’s lyrics and Mark O’Donnell and Thomas Meehan’s book are both more inventively crass and less snarky than those of other contemporary musical winkfests; you get the sense that these writers share Waters’ affection for his goofy subjects.
– Elysa Gardner, USA Today

Video:
High lights
At The Tony Awards
Loose Screws
A Whole Lot Worse
Trailer Cry-Baby (movie)
It’s Not Just for Gays Anymore
Trailer för Female Trouble  – en typisk John Waters film

Nr 387: The Great Waltz

The Great Waltz (1934)
Broadway 1934, 289 föreställningar
Filmversion 1938
West End 1970, 605 föreställningar
Ny filmversion 1972

Music: Johann Strauss I (den äldre) & Johann Strauss II (den yngre)
Lyrics: Desmond Carter (34), kraftigt bearbetad och bitvis omskriven av Oscar Hammerstein II för filmversionen (38) & sen i sin tur bearbetad av Robert Wright & George Forrest för Londonversionen samt den nya filmversionen(1970).
Book: Moss Hart,  bearbetad av Jerome Chodorov för London 1970

Baserad på Walzer aus Wien ett singspiel pasticcio, libretto: Alfred Maria Willner, Heinz Reichert och Ernst Marischka. Löst baserad på konflikten mellan den äldre och yngre Johann Strauss.

Broadway 1934 version: The action takes place in Vienna around 1845, and is loosely based on the real-life feud/rivalry between the older and younger Strauss, allegedly because of the father’s jealousy of his son’s greater talent.
But there’s also, naturally, a romantic subplot för Johann 2nd.
And a happy ending!

Film (1938) plot: The highly fictionalised story sees Johann Strauss II dismissed from his job in a bank. He puts together a group of unemployed musicians who wangle a performance at Dommayer’s cafe. The audience is minimal, but when two opera singers, Carla Donner and Fritz Schiller, visit whilst their carriage is being repaired, the music attracts a wider audience.
Strauss is caught up in a student protest; he and Carla Donner avoid arrest and escape to the Vienna Woods, where he is inspired to create the waltz Tales from the Vienna Woods.
Carla asks Strauss for some music to sing at an aristocratic soiree and this leads to the composer receiving a publishing contract.
He’s on his way, and he can now marry Poldi Vogelhuber, his sweetheart. But the closeness of Strauss and Carla Donner during rehearsals of operettas, atrracts comment, not least from Count Hohenfried, Donner’s admirer.
Poldi remains loyal to Strauss and the marriage is a long one. He is received by the Kaiser Franz Josef (whom he unknowingly insulted in the aftermath of the student protests) and the two stand before cheering crowds on the balcony of Schőnbrunn.

Film (1972) plot see the review under Press.

Det här är ett sånt där verk som jag inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Kan tänka mig att det här borde kunna anses som den första jukeboxmusikalen på Broadway (fast det kan ha funnits nån tidigare som jag inte känner till – än) och precis som Jersey Boys så är det en biografi jukeboxare, fast en som förhåller sig mycket fri till historien, mycket fri!
Men en musikal behöver sånger och Straussarna skrev ju mest valser och rena musikstycken så därför har man fått skriva texter till de melodier man valt ut. Texter som ska föra handlingen framåt eller fördjupa en situation, så där som det ska vara i musikaler men det är inte så lyckat i detta fall. Sångtexterna går från det banala till det ofrivilligt komiska och jag måste erkänna att jag mest ignorerar dem och bara njuter av den svepande musiken, för den är makalöst underbar. Faktum är att med nått enstaka undantag så är texterna bara i vägen och störande.
Men jag vill påpeka att det inte är nått fel på sångarinsatserna, rösterna är vackra och gör det de ska – så synd bara att de egentligen inte har där att göra.

Det är mest de största ”valshitsen” man valt ut så det är lite en The Strausses Greatest Hits platta man får och det är inte det sämsta. Som alltid i den här typen av romantiserade biografimusikaler där man försöker pressa in så mycket känd musik som möjligt blir sätten att få in musiken hysteriskt krystade, ibland på ett ofrivilligt komiskt sätt och ibland bara skämskuddigt, ett bra och otroligt roligt exempel på det finns bland videolänkarna nedan.

Favvisar: All Straussmusik i hela stycket. Ljuvligt!

Trivia:
Filmen (1972) visades i Cinerama formatet (70 mm) i Europa och var den sista filmen som fick det formatet.

Press:

Om 1972 års filmversion:

With laughter on my lips and a song in my heart, let me tell you about ”The Great Waltz,” which opened yesterday at the 86th Street East Theater.

You must not confuse it with any other movie of the same name, especially not with Julien Duvivier’s ”The Great Waltz” of 1938—now, perhaps happily, sunk out of memory. This is also a biography of Johann Strauss, waltz king of Vienna, but it is wholly new, and, as written and directed by Andrew L. Stone, utterly ridiculous.

The Strauss we now see is not simply the Strauss of public faces—though there is plenty of him as well. We see a Strauss appreciative of his contemporaries (”I admire your versatility, Offenbach: operettas, waltzes, fast gallops, quadrilles . . . How do you do it?”), a Strauss suffering the criticism of Mrs. Strauss (”Oh darling, darling! You’re a genius when it comes to writing music, but still naive about lyrics.”), a Strauss weary after 43 days almost nonstop composing ”Die Fledermaus” (Whew!).

We see the professional struggles and tribulations, but mostly the successes. ”The Great Waltz” is the kind of film in which people keep running up to exclaim things like ”Schani!” (his name was Johann, but people called him Schani), ”Schani! You’ve just been asked to conduct the ‘Schnellpost Polka’ before the Emperor at the Hofburg.” ”That’s marvelous,” answers Schani—and so it goes for him right up until he is asked to conduct the ”Blue Danube” in Boston, Mass., the end of the movie and the very pinnacle of his career.

”The Great Waltz” purports to cover 40 years—during the course of which nobody seems to age even 40 seconds, neither Johann (Horst Bucholz), nor his wife Jetty (Mary Costa), nor even his mother (Yvonne Mitchell), who buries a husband and watches her son approach his 50’s without herself ever losing the glow of fairly early middle age.

The passage of time between the great events is treated in a narration, not spoken but sung by a tenor (Kenneth McKeller) repeating lyrics that must rank among the worst in the history of music. Those lyrics, the wooden characterizations, the sappy dialogue, the dreadful dancing, the consistently idiotic situations set amid meticulously real Austrian locations—all add up to a quality of artistic miscalculation that occasionally approaches the sublime. Andrew L. Stone (”The Last Voyage,” ”Song of Norway,” etc.) is known and rather loved for his misapplied low-budget spectacular realism, and ”The Great Waltz” in no way diminishes his reputation.

It is difficult to pick and choose from a movie where almost every scene is funny except the few that mean to be. I couldn’t begin to recommend ”The Great Waltz,” a genuinely bad film. But if you happen to be stuck in a theater where it is playing, don’t leave.
– Roger Greenspun, The New York Times

Video:

Trailer 1938 film
Så här fick Strauss inspirationen till G’schichten aus dem Wienerwald, op. 325 i 1938 års film

Nr 386: On The Twentieth Century

On the Twentieth Century (1978)
Broadway 1978, 449 föreställningar
London 1980, 165 föreställningar
Broadway Revival 2015, 144 föreställningar

Music: Cy Coleman
Book & Lyrics: Betty Comden & Adolph Green

Baserad på pjäsen Twentieth Century (1932) av Ben Hecht och Charles MacArthur och på Howard Hawks filmversion av pjäsen från 1934. Bägge dessa verk var i sin tur inspirerade av den ospelade självbiografiska pjäsen Napoleon of Broadway skriven av Charles Bruce Millholland som handlade om hans tid som anställd hos den ökände teaterproducenten David Belasco.

The action takes place aboard The Twentieth Century, a luxury train traveling from Chicago to New York City.
The time: the early 1930’s.
Oscar Jaffee, a theatre producer coming off his fourth flop in a row (it closed in Chicago after its first act), has a plan to turn his career around and bring a winning show to Broadway. Two tiny problems exist – he is completely bankrupt and the epic play in question is a non-existent drama about Mary Magdalene.
His plan is simple: raise money, create a play from scratch and cajole glamorous Hollywood starlet Lily Garland (his former muse and lover) into playing the lead before the train arrives at Grand Central Station. That means he’s got 16 hours to make it all happen.
Sounds simple enough, right? But then of course we haven’t taken into account the backer Mrs. Primrose a very strange religious millionaires with a secret, or Lily’s new extremely jealous lover Bruce or all the nutty passengers who throughout the show try to make Oscar read and produce ”this fantastic play that I’ve written…”

Det här är en gammal favvis som jag älskat ända sedan jag hörde castskivan första gången 1978. Det är inte en vanlig musikal utan snarare en slags hybrid mellan operett och musikal med en viss övervikt mot operett.
Cy Colemans musik består av kärleksfulla pastischer på den typ av operetter som  Sigmund Romberg och Rudolf Friml gjorde populära på 1920-talet, men med ett lite modernare sound och med tydliga jazziga Broadway accenter. Och melodiskt är den, storslagen är den och roligt är den, för här om något hör man hur humoristisk musik faktiskt kan vara i sig – utan bistånd av en bra text. Fast texterna är fantastiska dem med. Comden & Green bidrar med smarta rim, kul vändningar, ordlekar, vassa iakttagelser, satir och elaka blinkningar åt de romantiska och ofta repetitiva och rätt menlösa typiska operettsångtexterna. Ja, jag vet att det senare nog mest speglar mina fördomar vad gäller operett men jag tror många känner det samma och det är just den fördomen de leker med. Och jag ska kanske påpeka att allt görs med den största respekt och kärlek för genren – i annat fall hade det nog inte fungerat. För det fungerar verkligen.

Och vilka fantastiska roller det finns här. Lily är en drömroll för en klassiskt skolad sångerska som också kan belta och har perfekt komisk tajming. I originalet var det Madeline Kahn som sjöng Lily och i förra årets Broadway revival så gjorde Kristin Chenweth den. Bägge starka komiker med stora röster. Jag föredrar Madelines version för att hon har en drypande sarkasm, ett bett och en tajming i sin röst som jag bara älskar. Kristins version är också mycket bra så vilken man föredrar är en ren smaksak.
På den manliga sidan är Oscar en riktig kalasroll för en baryton (även här föredrar jag originalets Oscar, John Cullum, mot revivelns Peter Gallagher) med en möjlighet och uppmuntran till överspel som är fantastisk och Bruce är den perfekta rollen för en riktigt stark fysisk komiker. Och Mrs. Primrose… Love her!

Det här är en fantastisk show som jag önskar någon teater ville sätta upp i Sverige. Nu är den kanske inte ett så bra val för en privatteater för den vanlige musikalälskaren kanske håller sig undan från allt som luktar operett medan en operettälskare kanske inte söker sig till en privatteater för att få sitt lystmäte tillgodosett. Men den skulle passa på GöteborgsOperan, Malmö Opera eller WermlandsOperan – eller varför inte som avslutnigsproject på Artisten i Göteborg för där finns det ju både klassiska sångare och musikalartister…

Trivia

1978 års version vann:
5 Tony Awards: Bästa libretto, score (dvs musik och sångtexter), manliga huvudroll, manliga biroll och scenografi.
4 Drama Desk Awards: Bästa manliga biroll, musik, scenografi och kostym
1 Theatre World Award till Judy Kaye i rollen som Lily

2015 års version vann:
1 Drama Desk Award: Bästa kvinnliga huvudroll
2 Outer Critics Circle Award: Bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll

Kevin Kline som spelade Lilys älskare Bruce i originalet vann inte bara en Tony för sin insatts utan fick också sitt stora genombrott i denna show. Hans konstanta snubblande, springande in i väggar och hysteriskt roliga svartsjukeutbrott gjorde honom till allas favvo. Han gick från denna roll till rollen som piratkung i The Pirates of Penzance, en roll som gav honom en ny Tony och sen satte hans filmkarriär igång.
I St. Louise delas man ut  The Kevin Kline Awards till framstående utövare och skapare inom teaterområdet.

Efter att showen fått sin premiär 1978 så började Madeline Kahn sjukskriva sig med jämna mellanrum, hon var ”sjuk” under inte mindre än 10 av de första 74 föreställningarna. Hon sa att det berodde på att rollens extremt stora vokala omfång skadade hennes stämband – fast ryktet sa att hon hade ”personliga problem”.
Hennes frekventa frånvaro skapade två läger inom ensemblen: den ena sidan ville att hon skulle sparkas och att hennes understudy skulle ta över rollen och den andra sa att de skulle säga upp sig i fall hon sparkades.
Kahn lämnade showen och hennes ersättare Judy Kaye tog över rollen den 25:e april, bara drygt 2 månader efter premiären.
Producenterna försökte att få Tony kommittén att ändra nomineringen för bästa kvinnliga huvudroll från Madeline till Judy men kommittén vägrade. Kahn vann inte Tonyn och anledningen till det var nog hennes beteende och kontraktsbrott.

Hugh Jackman spelade rollen som Oscar i en reading med Kristin 2011.

Pressklipp

1978 års version:

It has rough spots, flat spots and an energy that occasionally ebbs, leaving the cast and the director to regroup their energies for the next assault. But the elegance is there, nevertheless; the kind that allows itself to be unpredictable, playful and even careless. The musical has an exuberance, a bubbly confidence in its own life. This is a big musical, with some extraordinary visual effects that are a wordless extension, both startling and captivating, of the comedy of the performers. But there is a vein of the sensible running through that cuts any tendency to pretentiousness. When anything gets big, it laughs at itself.
– Richard Eder, New York Times

On The Twentieth Century is genial, good to look at, fun to listen to whenever the orchestra’s giving it the scale and brio it’s special temper demands. As with most train trips, you grow more relaxed along the way. An imperfect roadbed, but there are those friendly faces acros the aisle.
– Walter Kerr, New York Times

An uneasy comic operetta. When the book is in command, things go swimmingly.
…
The score, to its credit, calls for real singers for a change, and it gets them in abundance, but it lacks any real character of its own, alternating much of the time between early 19th century comic opera mannerisms and early 20th century operetta.
– Douglas Watt, Daily News

2015 år version:

In the theater, there is overacting, which is common and painful to watch. Then there’s over-the-moon acting, which is rare and occupies its own special cloud land in heaven. I am delighted to report that this latter art is being practiced in altitudinous-high style at the American Airlines Theater, where Kristin Chenoweth and Peter Gallagher are surfing the stratosphere in On the Twentieth Century.
…
Yet we can’t help detecting both the calculation and the infernal hunger behind those poses. Swooning, kneeling, leaping, clawing and kissing with the rococo grandeur of silent-movie idols, they always exude a feral heat that makes it clear that these two masterworks of self-invention are made for each other.

Since this is established from the moment they first share a scene (a flashback, in which Lily is a scrappy, frowzy young thing named Mildred Plotka), we know from the beginning that this prize fight is fixed. That means we can sit back, relax and savor the blissfully bumpy ride in luxury accommodations.
– Ben Brantley, The New York Times

Scott Ellis’s dazzling production of On the Twentieth Century looks like one of those legendary Broadway musicals that exists largely in our collective memory of great shows we never saw.
…
For a lot of us, this is the show of our dreams.
– Marilyn Stasio, Variety

Next stop, Broadway musical bliss.
That’s where the Roundabout revival of On the Twentieth Century, directed with verve by Scott Ellis, takes you.
…
In the show’s title song, it comes out that the Twentieth Century famously gives passengers “nothing but the best.” This production, fizzy and dizzy entertainment, does likewise.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar

The 2015 Tony Awards
Veronique
Montage
The 1978 Tony Awards
I’ve Got It All
Sextet
She’s a Nut
Repent

 

 

Nr 385: Robin And The 7 Hoods

Robin and the 7 Hoods (Sv titel: Fem ess i leken), filmmusikal 1964
Manus: David R. Schwartz
Sångtexter: Sammy Cahn
Musik: Jimmy Van Heusen

Tag line: Like we’ve taken the Robin Hood legend and changed the bows and arrows to machine guns! … Like with songs yet! … Like WILD!

In prohibition-era Chicago, the corrupt sheriff and Guy Gisborne, a south-side racketeer, knock off the boss Big Jim.
Everyone falls in line behind Guy except Robbo, who controls the north side. Although he’s outgunned, Robbo wants to keep his own territory.
A pool-playing dude from Indiana and the director of a boys’ orphanage join forces with Robbo; and, when he gives some money to the orphanage, he becomes the toast of the town as a hood like Robin Hood. Meanwhile, Guy schemes to get rid of Robbo, and Big Jim’s heretofore unknown daughter Marian appears and goes from man to man trying to find an ally in her quest to run the whole show.
Can Robbo hold things together?

En storskalig, påkostad gangstermusikal med stjärnor som Bing Crosby, Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davies jr kan väl inte bli annat än en redig hit?
Ja, jo, kanske… Den spelade in ett antal miljoner när den kom 1964 men jag har inte lyckats hitta uppgifter om den var en hit eller inte. Men jag kan konstatera att tiden inte varit snäll mot den.

Detta är en film som känns nått otroligt mossig idag och jag har en stark känsla av att unga på 60-talet nog tyckte det då med. Detta är en film riktad till den vita medelålders medelklasspublik som ville se The Rat Pack på filmduken och som ville bli road och underhållen utan att riskera att utsättas för nått så obehagligt som sex, satir eller skränig rock’n’roll. I denna film finns inget som kunde störa deras pryda och oerhört inskränkta gammaldagsa medelklassvärderingar.
Denna film ligger liksom mittemellan den äldre krigsgenerationens och den nya unga rockgenerationens önskemål vad gäller filmunderhållning och den passar inte riktigt in nånstans.

Det känns lite småfånigt att se Sinatra (49 år vid premiären), Dean Martin (47) och Bing Crosby (61) gå runt och låtsas vara ”hippa”, ”with it” och ”balla” för är det nått de inte är så är det det. Speciellt Bing känns sååååå fel, hade nog varit lite bättre om Peter Lawford fått spela rollen som det var tänkt från början för han hade med sina 41 år passat in bättre med de andra. Den enda av gänget som funkar är Sammy Davies jr, han känns ganska ball och han sjunger, dansar och agerar bäst av dem alla och hans tolkning håller åtminstone hyfsat fortfarande.

Musiken känns också förlegad även om den nu efter drygt 50 år fått ett visst nostalgisk skimmer som gör att visar låtar är riktigt njutbara – även om iscensättningarna inte är det. Nått som fascinerade mig nått enormt var det faktum att folk inte håller samma takt när de ska stå och ”digga” och klappa takten i de stora shownumren, speciellt barnen i den nästan plågsamt hemska Don’t Be a Do-Badder är så i otakt att man häpnar.

Så, inget jag rekommenderar men visst, om man vill förstå varför filmmusikalen dog ut som filmgenre under 60-talet så är det här ett bra exempel på hur fel man tänkte.

Favvosånger: Style, My Kind Of Town (Chicago is)

Trivia:
Peter Lawford was originally cast as Alan A. Dale, but was replaced with Bing Crosby following a break in Sinatra’s relationship with Lawford. The break stemmed from a scheduled visit to Sinatra’s home by Lawford’s brother-in-law, President John F. Kennedy during a 1963 West Coast trip. Attorney General Robert Kennedy, who was long concerned about Sinatra’s rumored ties with underworld figures, encouraged the President to change his plans and stay at Crosby’s home, which (it was maintained) could provide better security for the President. The change came at the last minute, after Sinatra made extensive arrangements for the promised and eagerly awaited presidential visit, including the construction of a helipad. Sinatra was furious, believing that Lawford had failed to intercede with the Kennedys on his behalf, and ostracized him from the Rat Pack. Sinatra and Lawford never spoke again, and Sinatra never endorsed another Democratic candidate. Ironically, Crosby, a staunch Republican, ended up cast in Lawford’s role.

Making this film should have been fun. Instead, by more than one account, it was a waking nightmare for all involved. John F. Kennedy was assassinated soon after filming started, casting a pall over the entire set. Not long after that, Frank Sinatra Jr. was kidnapped from his dressing room at Lake Tahoe, Nevada (Upon payment of a large ransom, he was released, unharmed, a few days later). Victor Buono, who played Deputy Sherrif Alvin Potts, later observed that it was a minor miracle that filming was completed at all.

On the same day as the funeral scene was filmed, President John F. Kennedy  was assassinated.

For reasons best known to the participants, Edward G. Robinson appears in a key supporting role without film credit.

Last theatrically released musical for Bing Crosby.

Both Sammy Davis Jr. and Peter Falk have lost an eye.

My Kind of Town nominerades för en Academy Award för bästa sång men vann inte.

Man har gjort en scenversion av filmen. Den fick sin premiär i San Diego 2010. Den hade ett nytt libretto skrivet av Rupert Holmes och man hade flyttat fram handlingen till 1960-talet. Endast My Kind of Town behölls av filmens sånger och resten av musikalen fylldes av Cahn/Van Heusen standards.
Planer finns på att så småningom få den till Broadway men det verkar inte ske inom den närmaste framtiden.

Press:
Warner Bros. has a solid money entry in Robin and the Seven Hoods, a spoof on gangster pix of bygone days sparked by the names of Frank Sinatra, Dean Martin and Bing Crosby to give marquee power. . . Performance-wise, Falk comes out best. His comic gangster is a pure gem and he should get plenty of offers after this. Sinatra, of course, is smooth and Crosby in a “different” type of role rates a big hand. Martin seems lost in the shuffle. Davis is slick and Miss Rush, going heavy, is beautiful to look at.
– Variety

The minor musical whimsey that arrived at the Palace and other theaters yesterday under the just-too-cunning title of Robin and the 7 Hoods is almost as strained and archaic in the fable it has to tell of Prohibition-era gangsters in Chicago as the fable of Robin Hood it travesties. Dishing up Frank Sinatra as the leader of a mob that enhances its public image by giving large sums of money to charity, it runs through some all-too-familiar plot arrangements and farce routines that have a fleeting and far-away resemblance to some of the stuff in the old Damon Runyon tales.
–Bosley Crowther, The New York Times

I must confess I was yawning up to the moment Bing Crosby made his quiet and studious entrance as the unworldly secretary of a children’s orphanage. The years have not dealt lightly with Mr. Crosby. The tips of the famous toupee have receded still further back upon that time-honoured face. But after some moments of horrifying suspicion that he had been introduced as a mute stooge for the Sinatra Clan, the Old Master opened his mouth to sing again and to prove that his sweetness of tone remains unimpaired and undiminished for all his years of seniority.
– Michael Thornton,  The Sunday Express

Videosar:
Style
My Kind Of Town (Chicago Is)
Don’t Be a Do-Badder
Bang! Bang!
Trailer