Nr 456: Bye Bye Birdie (1960)

Bye Bye, Birdie
1960: Broadway 607 föreställningar
1961: London  268 föreställningar
1963: Film
1995: Tv-version
2009: Broadway Revival

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Michael Stewart

We love you, Conrad, oh, yes, we do!
We love you, Conrad, and we’ll be true
When you’re not near us, we’re blue
Oh, Conrad, we love you!
———–
Kids! I don’t know what’s wrong with these kids today!
Kids! Who can understand anything they say?
Kids! They are so ridiculous and immature!
I don’t see why anybody wants ‘em!
And while we’re on the subject
Kids! They are just impossible to control!
Kids! With their awful clothes and their rock an’ roll!
Why can’t they be like we were,
Perfect in every way?
What’s the matter with kids today?

The year is 1958.
Rock star Conrad Birdie is the biggest thing to top the charts. Women love him, men want to be him and teenage girls around the country scream with glee at the mere mention of his name. But when the United States Army drafts Birdie, manager Albert Peterson sees his meal ticket preparing to fly the coop. Much to the delight of his long-suffering secretary and sometimes but not-quite-fiancée, Rosie Alvarez, who can’t wait for Albert to ditch the music biz and become something respectable, like an English teacher.
Desperate for a publicity stunt big enough to help them survive Birdie’s departure, Albert and Rose hatch a plan: Albert will write a song called One Last Kiss and send Conrad to small-town America where he will sing the song and then plant his goodbye kiss on one lucky fan for the entire world to see.
They select super fan Kim Macafee of Sweet Apple, Ohio and the whole thing will be televised on The Ed Sullivan Show.
Their selection of Kim Macafee sends the wholesome enclave of Sweet Apple, Ohio into chaos and things start to unravel.
Kim’s father is starstruck at the thought of being on The Ed Sullivan Show with his daughter.
Kim’s boyfriend, Hugo, can’t take the humiliation of his lady love’s televised lip-lock.
Rose can’t take another minute of Albert’s distracted ways or his very cracked, clinging and bigoted mother, who makes a surprise appearance in Sweet Apple.
And Sweet Apple can’t take its teens’ riotous rebellion, inspired by the arrival of bad-boy Birdie.
Will Sweet Apple ever be the same?

Oj, oj, oj så charmigt det här är.
Mossig? Visst, men känslan jag får är kanske snarare nostalgisk än omodern eller uråldrig.
Rockig? Kanske inte så mycket men den svänger och den gör en danssugen och glad.
Det är en otroligt underhållande och rolig musikal med fantastiskt bra musik.
Jag har älskat den här plattan sen den dag jag köpte den. Det här en musikal som man  faller handlöst för på direkten. Blandningen av bubblig, lätt och väldigt melodiös gammaldags Broadway och tidig sextiotals ”middle of the road” pop/rock är fullständigt oemotståndlig.
Vill ni höra riktigt underbar sextiotalsdoftande musikalmusik så ska ni ge den här en chans. Jag tror ni kommer älska den.

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1961: Bästa musikal, manliga biroll, regi och koreografi. 
Det var Dick Van Dyke som spelade huvudrollen som fick en Tony för bästa biroll. Anledningen till att han fick för bästa biroll och inte huvudroll var att hans namn stod under musikalens titel på affischerna och av nån outgrundlig anledning så gällde på denna tiden regeln: namn ovanför titel = huvudroll, namn under titeln = biroll.

Man fick idén till föreställningen när Elvis Presley blev inkallad till det militära 1957. För det är ju självklart Elvis som är den stora förebilden för Conrad Birdie.

Från början ville man ha Fred Astaire som regissör, men han tackade nej.

Detta var musikalen som inte bara var först med att bjuda på Rock’n’Roll-musik i en Broadwaymusikal utan också den första där tonåringar och deras värld var i centrum. Visst, gängen i West Side Story är tonåringar dem med men här har vi mer tidstypiska ”äkta” amerikanska medelklass helylle tonåringar av det slag som man såg på tv och lästa om i Life Magazine till exempel och det här var första gången som man hade en musikal som handlade om dem och deras musik.

När man lyssnar på musiken nu och hör ”rocken” så är det ganska lamt men på sin tid var det nästan chockerande att höra sånt här. Glöm inte att de som gick på en Broadwayshow på den tiden var de som var vana vid shower som My Fair Lady och liknande.

De flesta som var inblandade i showen var noviser för Broadway.
Chita Rivera hade gjort ett flertal musikaler innan och var definitivt den mesta kända av de inblandade.
Gower Champion som regiseerrade och koreograferade verket hade dansat i många musikalfilmer på 50-talet och även koreograferat på Broadway innan men detta var hans första försök som både koreograf och regissör.
Det var även debutshowen för Charles Strouse och Lee Adams som skrev sångerna. Strouse som hade utbildat sig vid ett musikkonservatorium var inte ens riktigt säker på hur ”rock” musik lät och började studera musikformen. Första resultatet av hans studier och försök blev singeln Born To Late som spelades in av tjejgruppen The Poni-Tails 1958 och blev en stor hit, #7 på Billboard Hot 100 och #1 på Billboards R&B lista. Så man kan väl lugnt säga att han lärde sig fort.
Dick Van Dyke fick sitt genombrott i showen vilket skulle leda till att han bland mycket annat fick både en egen tv-serie (The Dick Van Dyke Show 1961-66 och 1971-74) ) och rollen som sotaren och gatumålaren Bert i filmen Mary Poppins.

När man gjorde filmversionen så valde man att behålla Dick Van Dyke och Paul Lynde från Broadwayversionen men i rollen som Rosie ville man ha Rita Moreno som precis hade vunnit en Oscar för sin insats som Anita i filmversionen av West Side Story. Men Rita tackade nej till rollen eftersom hon var trött på att konstant bli type-castad som ”latina”. Om hon hade sagt ja så skulle det ha blivit andra gången som hon fått filma en roll som Chita Rivera kreerat på Broadway – för det var Chita som var original Anita i West Side Story 1957.
Det blev i slutändan Janet Leigh (hon som spelade Marion Crane, som mördas i duschen,  i Alfred Hitchcocks Psycho) som fick rollen som Rosie.

Man hade tänkt att Elvis Presley skulle ha spelat rollen som Conrad Birdie i filmen men hans maneger, Colonel Tom Parker, ville inte det. Han var rädd att Conrad, som trots allt framställs väldigt satiriskt och som kanske inte den bäste av förebilder för ”dagens unga” – han både röker, dricker och har ett aktivt sexliv – skulle kunna verka negativt på Elvis publika image.

Det finns en svenskkoppling till Bye Bye Birdie också. Åtminstone vad gäller filmversionen.  För rollen som den utvalda tonåringen som ska få kyssen av Conrad spelades nämligen av Ann-Margret. Hon hette från början Ann-Margret Olsson och föddes i Stockholm 1941 men flyttade till USA 1946 där hon fick en strålande karriär som sångerska, dansare och skådespelare.
Hade Elvis sagt ”ja” till Bye Bye så hade hon fått spela mot honom men så blev det ju inte –  just då i alla fall…
Regissören till Birdie, George Sidney, blev väldigt förtjust i Ann-Margret och valde att ha med henne i 2 filmer till: The Swinger (1966) och Viva Las Vegas (1964) och i den senare fick hon just Elvis som motspelare. Hon sjöng in 3 duetter med honom men bara en kom med i filmen och den valde man att inte ge ut som singel. Det var åter Colonel Tom Parker som fattade det beslutet, denna gång var han rädd att Ann-Margret skulle överskugga Elvis.

Det gjordes en uppföljare 1981 som hette Bring Back Birdie och utspelade sig 20 år efter Bye Bye Birdie. Den floppade nått otroligt och lades ned efter 4 föreställningar!
Mer om den hittar du här på bloggen. Sök på titeln i sökrutan högst upp till höger på denna sida.

Press:
”… the audience was beside itself with pleasure but this department was able to contain itself. Bye Bye Birdie is neither fish, fowl, nor good musical comedy. It needs work.”
–  Brooks Atkinson, New York Times

”… the funniest, most captivating, and most expert musical comedy one could hope to see … the show is pure, plain musical comedy, with jokes, dancing, oddball costumes … exceptionally catching orchestrations … and a completely enthusiastic cast. One of the best things about it is that practically nobody is connected to it. Who ever heard of Edward Padula … Charles Strouse and Lee Adams … Gower Champion?”
– John Chapman, Daily News

”Do you know something? The teenagers of America may be attractive after all.
… Mr. Champion has been very much responsible for the gayety (sic), the winsomeness, and the exuberant zing of the occasion … he has not always been given the very best to work with … every once in a while, Michael Stewart’s book starts to break down and cry … Lee Adams’s lyrics lean rather heavily on the new ”talk-out-the-plot” technique, and Charles Strouse’s tunes, though jaunty, are whisper-thin.”
– Walter Kerr, Herald Tribune

”… the peak of the season … Chita Rivera … is triumphant as dancer, comic, and warbler.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Rare intelligence and taste were shown by closing the show, not on an elaborate chorus number, but on a simple and romantic song [“Rosie”] sung by Van Dyke and Rivera.
– Richard Watts, jr. , New York Post

”Edward Padula put over a sleeper in the Broadway sweepstakes, and it’s going to pay off in big figures … Rivera explodes like a bomb over West 45th Street. Michael Stewart has penned a sassy and fresh book, while Lee Adams and Charles Strouse have matched it with tongue-in-cheek lyrics and music.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Ann-Margret sings Bye Bye Birdie movie titelsong
John Hamm  & January Jones fr Mad Men framför Bye Bye Birdie
The Telephone Hour (filmversion)
Lot of Livin’ To Do (filmversion)
Put on a Happy Face med Dick Van Dyke fr Ed Sullivan Show 1960
Honestly Sincere fr 2009 Broadway Revival
Spanish Rose m Chita Rivera fr Ed Sullivan Show 1960
The Shriner Ballet m Chita Rivera
Rosie med Tommy Tune & Ann Reinking fr The Tony’s 1991
Born To Late med The Poni-Tails

Nr 416: Hello, Dolly!

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965
Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.
Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994. Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.
…
I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News

The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post

Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.
… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune

A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American

Videosar:
Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 
Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Dag 293: I Love My Wife

I Love My Wife (1977), 857 föreställningar
Musik: Cy Coleman
Sångtexter & libretto: Michael Stewart

Alvin och Wally har varit kompisar sen high school, nu gifta, mitt i karriären och i trettioårsåldern så funderar de på att krydda sina sexliv lite. De tänker sig ett litet hustrubyte. När de föreslår detta för sina fruar så är de med på det hela men funderar på om det inte kunde vara ännu mera spännande att testa ett ”menage-a-quatre”.
De bestämmer sig för att julafton är en lämplig dag för det hela. Men när de väl ligger i sängen och ska sätta igång så kommer tveksamheter fram och trots en redig tilldelning av joints för att slappna av och bli mer ”frisinnade” så blir inte så mycket sex.
Men som ett resultat så fördjupas vänskapen paren emellan.

Eftersom det här är en Coleman musikal så finns här en uppsjö av bra musik, det är lite pop, lite jazz, lite country och en hel del Broadway – och så gott som varje låt är en hit.
Här kryllar det av ”bouncy and hummable tunes” och snygga ballader.
Stewarts texter är lagom fräcka men samtidigt både naiva och oskyldiga. Det här ansågs nog som en ganska så snuskig liten show när det begav sig men jag tror inte nån kan ta anstöt av varken temat eller nån av sångtexterna idag.
Sångerna fastnar som klister och jag lyssnar om och om på den här plattan. Jag skäms nästan att jag inte gett den här en chans tidigare för det är definitivt en av de bättre plattorna jag lyssnat på den senaste månaden.
Rekommenderas nått otroligt.

Favvisar:
Hey There, Good Times, Everybody Today is Turning On, Scream, By Threes

Kuriosa:
En av sakerna som var nytt och spännande med denna show var att bandet, på 4 man, var placerade på scen. Alla bandmedlemmar spelade olika roller och interagerade fullt ut med de fyra skådiarna. Dessutom så var de lite av en ”grekisk kör” och kommenterade det som skedde på scen och busade.
De var en så viktig del av showen att de som grupp vann en Drama Desk Award för bästa biroll.

Showen vann 2 Tony Awards: Bästa manliga biroll och bästa regi.
Den vann också 3 Drama Desk Awards: bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll (bandet) och bästa musik.
En Theatre World Award fick den också för bästa kvinnliga huvudroll.

Video:
Broadway show excerpt
Hey There Good Times
The Muppet Show med Leslie Uggams – Hey There, Good Times
By Threes
I Love My Wife – The Musical – Presented by ODTC

Dag 278: George M!

George M! (1968), 427 föreställningar
Musik: George M. Cohan
Sångtexter: George M. Cohan, bearbetade för musikalen av hans dotter Mary Cohan
Libretto: Michael Stewart, John Pascal & Francine Pasca, baserad på George M. Cohans liv och karriär

Det här är en biografimusikal. Så den handlar helt enkelt bara om George M. Cohan och hans liv.
Han startade sin karriär bara ett par år gammal som en del av The Four Cohans som turnerade inom Vaudeville.
Så småningom skulle George lämna Vaudeville och etablera sig på Broadway.
Little Johnny Jones som kom 1904  (George var 26 år då) var hans första stora framgång. Han skrev manus, alla sångerna, spelade huvudrollen och producerade showen själv.
Under de närmaste decennierna skulle han skriva, producera eller medverka i över 3 dussin Broadwayshower. Han kallades under en period för ”mannen som ägde Broadway”.
Så småningom så blev hans sätt att framträda och hans typ av sånger gammalmodiga och han drog sig då tillbaka från showbiz.
Hans sista jobb var som skådespelare, han spelade Amerikas president Franklin D. Roosevelt, i Rodgers & Hart’s I’d Rather Be Right 1937.

Det bästa med den här musikalen är att man får höra så många sånger ur George M. Cohans sångkatalog. En del som Yankee Doodle Dandy och Give My Regards To Broadway kände jag till men mycket av materialet här var mer eller mindre helt okänt för mig. Sånt gillar jag.
Sen så får jag erkänna att jag inte gillar materialet i sig själv så där hiskeligt mycket. Det är riktigt gamla låtar och de har inte åldrats så där hemskt bra. Men bitvis kul är det. Och han kunde skriva catch-iga låtar, det kunde han George, och superpatriotiska dessutom, var länge sen jag hörde så mycket om ”red, white and blue” som här.
Eftersom Cohan är en så viktig del av Broadways historia så är den här plattan ett perfekt sätt att bekanta sig med honom på. Och som sagt det är catchiga låtar om så lite mossiga.
Sen så finns både Joel Grey (Emcee i Cabaret, både i originaluppsättningen på scen och i filmversionen) och en ung Bernadette Peters med på skivan som George respektive hans syster Josie Cohan.  Så man får lite Broadwayhistoria på en platta fylld med Broadwayhistoria.

Favvisar:
Twentieth Century Love, Give My Regards To Broadway, Medley: Yankee Doodle Dandy/Nellie Kelly I Love You/Harrigan/Over There/You’re a Grand Old Flag, Epilogue: Dancing Our Worries Away/The Great Easter Sunday Parade/Hannah’s a Hummer

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för bästa koreografi.
Den vann 2 Outer Critics Circle Awrds för bäste musikal och till Joel Grey för bästa manliga huvudroll.
Bernadett Peters vann en Theatre World Award för sin insats
Enligt ett födelsebevis så var George född den 3:e juli men föräldrarna hävdade att det var en miss och att han egentligen var född på den 4:e juli, Amerikas nationaldag. Detta var något som  även George själv skulle hävda under hela sitt liv. Han marknadsförde sig själv som den mest patriotiske och amerikanske amerikanen ever, The original Yankee Doodle Dandy.

Man gjorde en film om hans liv, Yankee Doodle Dandy (1942), som vann en Oscar som det årets bästa film. James Cagney spelade Cohan.

Han står som staty på Times Square i New York.

Pressklipp:
George M! in fact, has a lot going for it. With the book it is burdened by, it needs every bit of it. The musical is a scrappy, ill-prepared, mediocrely written account of George M. Cohan, his life, career, loves and songs. It does one very smart thing to begin with – it uses many, many of the old Cohan songs.
– Clive Barnes, The New York Times

An entertainment in showbiz clichés, not really a musical about Cohan but a musical about musicals about Cohan, if you know what I mean.
…
In short, this is one of the weirdest musicals I’ve ever seen. And one of the noisiest. And one of the more confused.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
At the Tonys
The Yankee Doodle Boy
James Cagney – You’re a Grand Old Flag
Westchester Broadway Theatre presents George M!
PBS Broadway George M Cohan All The Gang at 42nd Street

George anno 1906

Statyn på Times Square

Dag 263: Mack & Mabel

Mack & Mabel (1974), 66 föreställningar
Baserar min bedömning på välgörenhetskonsertinspelningen från Theatre Royal Drury Lane i London 1988
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Michael Stewart, löst baserad på Mabel Normand och Mack Sennets liv

Showen börjar med att stumfilmsregissören Mack Sennett går runt i sin gamla filmstudio i Brooklyn 1938. Han tänker tillbaka på hur allt startade och så förflyttas vi till 1911 och filmindustrins barndom.
I centrum har vi den stormiga romans som uppstod mellan Mack och servitrisen Mabel Normand.
Han upptäcker henne, ger henne jobb som skådespelerska och hon blir den stora stjärnan i hans filmkomedier under många år.
Vi får följa paret under 20 år fram till hennes död 1930. Hon har vid det laget blivit gravt drogberoende, prostituerad och dör, bokstavligen, i rännstenen av tuberkulos.
På köpet får publiken historien om skapandet av Keystone Studios med sina berömda Keystone Cops och Sennett’s Bathing Beauties.

Jag har haft den här konsertinspelningen ända sen den kom ut för över 20 år sedan men aldrig känt nått behov av att lyssna på den. Jag menar jag har ju originalet (på cd numera för LPn har spelats så många gånger att den till sist gick sönder).
Men nu var det alltså dags och jag har verkligen njutit.
På denna platta så framförs verket inte bara med full orkester utan kompositören själv sitter vid pianot och inleder flera av sångerna.
Eftersom det är en välgörenhetskonsert så låter man flera olika artister dela på rollerna. Min favvis Debbie Gravitte Shapiro finns med och det gör även gamla Broadway legender som Stubby Kaye.
Det är en påkostad produktion som också innehåller en sång som ströks från originalet.
Inte kan den jämföras med originalinspelningen som är oöverträffad i allt (från rollsättningen med Robert Preston och Bernadette Peters i titelrollerna till de makalösa orkestreringarna) men denna version är mer än ok. Och musikalen i sig är så jävla underbar att varje inspelning inte kan bli annat än ljuvlig.
Denna musikal skall finnas i varje musikalfans skivsamling och varje låt skall kunnas utantill. Så är det bara!

Favvisar:
Allt, men Overture, Look What Happened to Mabel, Wherever He Ain’t och Time Heals Everything lite extra mycket.

Kuriosa:
Det här är showen som startade allt för mig.
Innan jag köpte denna platta så visste jag knappt om att det fanns scenmusikaler, jag kände bara till de gamla Hollywoodmusikalerna som gått på tv.
Jag var väldigt tveksam till att köpa skivan för jag tyckte omslaget var så fult men den var kraftigt nedsatt, på gränsen till gratis, och jag tänkte att va fan, i värsta fall så slänger jag den bara.
Jag minns fortfarande min reaktion när de första takterna av ouvertyren strömmade ur högtalarna. Jag blev helt frälst. Sen svepte låt efter låt över mig. Den ena bättre än den andra.
Nått så här bra hade jag aldrig hört förut. Jag var helt förstummad. Och jag kände instinktivt att i denna stund så vändes ett blad och en ny era i mitt liv inleddes.
Efter att ha lyssnat igenom plattan minst 10 gånger på raken så visste jag att från och med nu så var det musikal som gällde för mig.

Den här showen dog mest på grund av ett väldigt dåligt libretto. Men musiken är otroligt älskad, castinspelningen har nått kultstatus och man har försökt sätta upp musikalen ett flertal gånger (främst i England där den fortfarande är stor), alltid med ett kraftigt omarbetat libretto. Man har till och med ändrat det tragiska slutet till ett lyckligt slut där Mack och Mabel återförenas, men inte ens det har hjälpt.

Det engelska isdansparet Torvill & Dean valde ouvertyren till Mack & Mabel som bakgrundsmusik till sin tävlingsdans. De vann 1982 års guldmedalj på  World Figure Skating Championships med den låten och dansen.
När BBC valde att visa deras dans i repris under 1984 års olympiska spel så fick den engelska befolkningen smak för musiken och efterfrågan på Mack & Mabelplattan blev så stor att man gav ut den igen. Skivan hamnade som bäst på 6:e plats på den engelska topplistan.

Pressklipp:
We all have seen a musical with book trouble before, but this one has book trouble so bad taht it is practically library trouble.
– Clive Barnes, Times

The show’s feel is basically noise trying to pass for enthusiasm and is exemplified by an amplification imbalance that drowns out the singing with the knowledgeable but harsh, Broadway-cliché orchestrations of Philip J. Lang. The show’s look is expense without point. The show’s quality is professionalism without identity.
– Martin Gottfried, Post

An amaible fool of a musical så desperately anxious to tickle our funnybones and touch our hearts that it succeeds in doing neither. I spent the evening feeling sorry for it.
– Douglas Watt, Daily News

Loaded with all the zip of a wet, very dead flounder.
– Richard Coe, The Washington Post

Videosar:
Movies Were Movies
I Won’t Send Roses
Helen Sjöholm – Wherever He Ain’t
Tap Your Troubles Away
Torvill and Deans guldmedaljvinnande isdans från 1982 till ouvertyren från Mack & Mabel. Gåshud!
Mabel Normand filmsnuttar
Fatty and the Bathing Beauties (1913) med Roscoe ”Fatty” Arbuckle och Mabel Normand
Keystone Cops

Dag 146: The Grand Tour

The Grand Tour (1979), 61 föreställningar
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Michael Stewart & Mark Bramble baserad på pjäsen Jacobowsky and the Colonel (1944) av S.N. Behrman som i sin tur var en bearbetning av pjäsen Jacobowsky und der Oberst (1944) av Franz Werfel

I’ll be here tomorrow
Alive and well and thriving
I’ll be here tomorrow
My talent is surviving

Året är 1940.
S.L. Jacobowsky är en polsk jude som konstant befinner sig på flykt (= the grand tour).
Först flydde han från pogromen i Polen till Berlin sen vidare till Wien och som nu till sist, när musikalen börjar, har hamnat i Paris.
Nu när tyskarna börjar närma sig Paris så har han lyckats få tag på en bil så han kan fly igen.
Ett problem bara, han kan inte köra.
Då träffar han på en aristokratisk, men anti-semitisk, polsk överste, även han på flykt undan ”nassarna”.
Översten kan köra men har ingen bil.
De bägge bestämmer sig för att slå ihop sina påsar och fly tillsammans.
Med på resan kommer också överstens flickvän, den vackra Marianne.
Sällskapet upplever många äventyr på sin flykt och trots att de har så olika personligheter och inte riktigt förstår varandras religioner så uppstår en vänskap dem emellan.
Fast problem uppstår när Jacobowsky blir förälskad i Marianne…

Jerry Herman hade tre stora musikalfloppar mellan succéerna Mame (1966) och La Cage Aux Folles (1983). De var Dear World (1969), Mack & Mabel (1974) och denna show. De två förstnämnda har jag älskat i åratal men av nån anledning så har jag aldrig lyssnat på The Grand Tour, som dessutom var den show som gick sämst av de förut nämnda.
Både Dear World och Mack & Mabel har uppnått kultstatus och älskas av de flesta musikalnördar men den här showen är det sällan nån pratar om.
Jag undrar varför, för den är bra.
Väldigt bra till och med.
Den har genast hamnat i min favvis hög och här finns låtar som fullständigt invaderat mitt sinne.
Jerry Herman har ju en fantastisk förmåga att skriva sånger som är omedelbart tillgängliga,  fullständigt beroendeframkallande och så catchig-a att det inte är klokt. För att förstå vad jag menar så tänk bara på Hello Dolly, en låt som man tar till sig direkt och som bara inte går att glömma. Jerry är kungen av såna låtar och som i alla hans musikaler så dräller det av trallvänliga och smittande melodier här.
Faktum är att jag tycker att den här musikalen innehåller några av hans starkaste melodier.
Så varför den floppade? Ja, inte var det för musikens skull.
En orättvist bortglömd Herman-musikal som man verkligen ska ge en chans – för det är den värd!

Favvisar:
I’ll Be Here Tomorrow, Marianne, Mrs. S. L. Jacobowsky, You I Like, We’re Almost There, Wedding Conversation/Mazeltov

Kuriosa:
Bara tre kompositörer har lyckats med bedriften att skriva tre musikaler som spelats mer än 1500 gånger på Broadway.
Det är Jerry Herman med Hello Dolly (2844), La Cage Aux Folles (1761) och Mame (1508).
Andrew Lloyd Webber med Phantom of the Opera (10 503, and counting), Cats (7485) och Evita (1567).
Stephen Schwartz med Wicked (3943, and counting), Pippin (1944) och The Magic Show (1920).

Pressklipp:
The Grand Tour is a musical that is often amiable and sometimes more than that. But it is a patchwork, and an incomplete one. Its engaging moments run in different directions, pull different ways, and leave large areas looking decidedly thin. The effect is that of first-rate talents working at their occasional second-best, and having occasional third thoughts about it.
– Richard Eder, Times

Ljudis:
I’ll Be Here Tommorow med Joel Grey
Michael Feinstein and Jerry Herman sing You I Like

Video:
Liza Minnelli & Judy Garland – Hello Dolly (live)
What’s My Line? Jerry Herman

Dag 126: Barnum

Barnum (1980), 854 föreställningar
Musik: Cy Coleman
Sångtexter: Michael Stewart
Libretto: Mark Bramble

Det här är berättelsen om P.T.Barnum, underhållningsentreprenör, affärsman, lurendrejare och grundare till cirkusen som så småningom skulle bli den världsberömda The Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus.
Det är en biografimusikal som passande nog är helt uppbyggd på olika korta scener ur hans liv som förutom sång och dans också ofta innehåller cirkusnummer. Det är clowner, det cyklas på enhjulingar, det jongleras, här finns akrobater, lindansare och trapetsartister. Det är stor show och hade förmodligen gillats av herr Barnum själv, speciellt med tanke på att det nog fabuleras rätt friskt.
Musiken har även den tagit fasta på cirkustematiken och låter så som en riktig cirkusorkester ska låta. De är till och med med och marcherar, spelades och i cirkusuniformer, bland publiken vid ett tillfälle.

Musiken är sprudlande, lycklig, glad, smittande  och entusiasmerande.
Cy Coleman är en av mina absoluta favorit kompositörer och här är han i riktigt god form.
Här finns underbara ballader, patter songs, komiska nummer, shownummer och allt är välskrivet (både musiken och sångtexterna), välsjunget och välarrat.
Och som nämnts tidigare så går cirkustemat igen i musiken, så till den milda grad att två av sångerna, Come Follow The Band och Join The Circus, ofta finns med i riktiga cirkusorkestrars repertoar.
En musikal att sätta på om man känner sig lite deppig för, åtminstone jag, blir på gott humör direkt av det här!

Favvisar:
There Is A Sucker Born Ev’ry Minute, I Like Your Style, Come Follow The Band, Out There, The Prince Of Humbug, Join The Circus

Kuriosa:
Jim Dale fick både en Tony och en Drama Desk Award för bästa huvudroll i en musikal för sin insats i Barnum.

Musikalen vann även en Tony för bäste scenografi och en för bästa kostymer.

Glen Close spelar Barnums fru.

Det var Barnum som tog vår berömda svenska sopran Jenny Lind till Amerika. Hon finns även med i musikalen och sjunger en sång på typ, svenska eller nått. Hon tjänade ihop mer än $350 000 på sin amerikaturné.

I England spelades Barnum av ingen mindre än Michael Crawford, mannen som ett par år senare skulle bli den förste operafantomen i Lloyd Webber megasuccé.

Pressklipp:
Jim Dale is a one-man, tree-ring, four-star cirkus in Barnum. Barnum is boisterous, brash and bright, it has a catchy, clever and occasionally very beautiful score by Cy Coleman and some tongue-twistingly adroit lyrics by Michael Stewart.
…
I loved Barnum, but even its fondest lover can see the story is flawed.
…
However, this said and faced, it scarcely matters.
…
Grab this one.
– Clive Barnes, Post

Alla recensenter hade ungefär samma åsikt. De älskade konceptet, musiken, texterna och inte minst Jim Dale. De ansåg att manuset var svagt men att det var inget att bry sig om med tanke på att det var en så grymt underhållande show.

Videosar från Londonversionen:
Museum Song
Come Follow The Band
Jenny Lind sekvensen

Dag 49: Bring Back Birdie (1981)

Bring Back Birdie
1981: Broadway, 4 föreställningar

Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: Michael Stewart

1960 kom en charmig liten show som anses vara den första rock’n’rollmusikalen på Broadway. Den hette Bye Bye Birdie och är en av mina absoluta favoriter.
Den handlar om Albert Petersen, en kompositör och artistagent med bara en enda klient, den omåttligt populära rocksångaren Conrad Birdie (klart modellerad efter Elvis) och hur han i samband med att Conrad ska rycka in i lumpen genomför ett sista stort publicitetstrick. Showen slutade med att Conrad rycker in och att Albert lämnar showbiz, blir engelsklärare och gifter sig med sin sekreterare och fästmö sen många, många år, Rose.

Bring Back Birdie utspelar sig 20 år efter den första showen.
Albert blir erbjuden $ 20 000 om han kan hitta Conrad som varit försvunnen sen sin militärtjänstgöring och kan få honom att uppträda i en tv-show. Albert tar tjänstledigt och börjar sitt sökande. Ganska snart så finner han en kraftigt överviktig Conrad som har blivit borgmästare i en liten håla i Arizona.
Lägg till det sidointriger om Alberts 2 tonåriga barn som gör uppror och där den ena går med i en kult ”The Sunnies” och den andra startar en punkrockgrupp och så Rose som numera är en frustrerad hemmafru och har enorma problem med sin svärmor.

Varför gjorde man en uppföljare?
Ja, i det här fallet så var det faktiskt så att man ville ha nått att erbjuda amatörteaterföreningar för där var Bye Bye en älskad och ofta spelad show och de ville ha en fortsättning. Tyvärr var det nån som tyckte att om det duger för high schools och små teaterföreningar så duger det för Broadway. Bad idea!
På bio fungerar det ofta men på Broadway så är en pt 2 lika med ögonblicklig flopp. Och det här är inget undantag. Flera av sångerna är bara sämre kopior av sånger från Bye Bye och de som inte är det… Om jag säger så här, som sista låt har man lagt in avslutningssången från original showen, Rosie – och den är definitivt en av de bästa sångerna i denna show också!

I originalet så var det nytt och fräscht med popmusik i en musikal men här känns det bara fel när dom lägger in lite reggaetakter, lite country, gospel, Phillysound  eller disco för att försöka få fram ett ”modernt” sound. De misslyckas totalt. De bästa sångerna (och det finns faktiskt några riktigt bra) är de som låter som klassisk Broadway och allra helst ska de dessutom vara framförda av Chita Rivera. Jisses, ingen kan rädda dåligt material som hon.

Det bästa med en cd är ju att man kan hoppa över allt som inte passar ens smak och det är ju nått som man inte kan på teatern. Så cd:n klarar sig nog bättre än vad showen gjorde och det är kul att musiken blev bevarad, för flopp eller inte, russin finns det alltid att  plocka – så även här. Och det är alltid ett nöje att höra Chita!

Favvisar: Twenty Happy Years, I Like What I Do, Baby, You Can Count On Me, Rosie

Kuriosa:

När originalets regissör, Gower Champion, fick höra talas om planerna och även höra en del av låtarna så var hans direkta respons: Varför?

Man fick Chita Rivera som spelade Rosie i Bye Bye Birdie att komma tillbaka och spela samma roll i Bring Back men Dick Van Dyke valde att avstå. Istället tog man in Donald O’Connor i den rollen. Donald är nog mest känd för sin insats som Cosmo i filmen Singin’ in the Rain från 1952. Det är han som framför det klassiska Make ‘Em Laugh numret.

Scenografin bestod bland annat av en vägg i vilken man hade monterat in ett stort antal tv-apparater och det gjorde den så otymplig att man valde att inte åka på nån out-of-town-try-out utan körde extra många publikrepetioner i New York istället. Ryktet om hur usel showen var spred sig och även de inblandade insåg att den här var ett sjunkande skepp som inte gick att rädda. Det var så illa att regissören och manusförfattaren valde att inte närvara på premiären.

På en av de sista föreställningarna (lördags matinén) tappade Donald O’Connor texten till Middle Age Blues. Han ställde sig då på alla fyra och bad att få sufflering från orkestern, sen la han sig raklång på golvet och skrek till dirigenten: ”You sing it, I always hated this song, anyway!” Yikes.

Pressklipp:

The kind of show that teaches one to be grateful for small mercies. Such as the final curtain.
…
And there is nothing much wrong with the rest that couldn’t be put right by World War III.
The new Micheal Stewart story is about as engaging as a wet flounder on a dry night – stale, flat and unprofitable. It’s human interest would hardly appeal to a dwarf pygmy, it’s jokes must have been left somewhere on the way to the theatre, and the very real spirit of the original show is here simply the specter of famine.
– Clive Barnes, New York Post

Videosar:
Chita i Well, I’m Not!
Chita i den klassiska Shriners Ballet från Bye Bye Birdie