Dag 335: Bravo Giovanni

Bravo Giovanni (1962), 76 föreställningar
Musik: Milton Shafer
Sångtexter: Ronny Graham
Libretto: A. J. Russel, baserad på romanen The Crime of Giovanni Venturi (1959) av Howard Shaw.

Giovanni Venturi äger en liten trattoria i Rom. När en pastarestaurang tillhörande en snabbmatskedja öppnar intill så hotas han av konkurs.
En god vän föreslår då att de ska gräva en gång i källaren mellan Giovannis restaurang och den konkurrerande krogen. De ska sen stjäla mat från det nya stället och sälja den på Giovannis krog till reducerade priser för att på så sätt kunna bli konkurrenskraftiga.
De gör detta och det blir en framgång för dem.

En musikal med en operasångare i huvudrollen? I det här fallet Cesare Siepi en bas-baryton från ”The Met”. Det är nått som kan få mig att avstå från att lyssna på en platta. Ofta så blir det helt fel när en klassisk sångare ska försöka sig på att sjunga musikal.
Men den här gången sattes mina fördomar på skam för Cesare är alldeles ypperlig. Han sjunger musikal som bara färgas precis lagom mycket av hans klassiska skolning och han låter mer som en oerhört polerad crooner än en operasångare och hans röst är otroligt njutbar att lyssna på.

Överlag så var den här CD:n en trevlig överraskning. Ingen stor musikal kanske, inga oupptäckta blivande hits men en otroligt njutbar liten platta. Den växer för varje genomlyssning och den har definitivt potential att hamna på min favvislista.

Återigen så har jag fått bevis för att mina förutfattade och fördomsfulla åsikter om vissa skivor som jag inte lyssnat på är helt ogrundade och har hindrat mig från att upptäcka en massa skön musik.
Jäkla tur att jag startade denna blogg, tänk vad jag hade missat annars!

Favvisar:
Signora Pandolfi / The Kangaroo, I’m All I’ve Got, Rome, Steady Steady, We Won’t Discuss It

Kuriosa:
I sången I’m All I’ve Got hör man tydligt inledningstakterna från James Bond temat… Den första Bondrullen kom samma år som denna musikal, undrar vem som snodde/inspirerades av vem…

Pressklipp
Mr. Siepi comes equipped with a great big booming voice which, by the way, surely does not have to be amplified. The plot, however, does. The new entertainment at the Broadhurst, which would be wistful if it were not so witless, hangs itself – in several senses of the word – on one of those story-lines that not even the actors could possibly believe in…
– Walter Kerr, Herald Tribune

Declare a Roman holiday. Bravo Giovanni is magnifico! This exuberant new musical swept over Broadway Saturday night like Vesuvian lava over Pompeii, but with happier consequences for all concerned.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Ljudis:
Bravo Giovanni – Cesare Siepi

Videosar:
I’m All I’ve Got
Steady, Steady

Dag 334: The Story Of My Life

The Story Of My Life (2009), 5 föreställningar
Musik & sångtexter: Neil Bartram
Libretto: Brian Hill

Thomas och Alvin har varit bästisar ända sen de möttes i första klass. Redan som barn lovade de varandra att den som dog först skulle få sitt griftetal skrivet och läst av den överlevande.
Det blir Alvin som dör först.
Thomas och Alvin har som vuxna tappat kontakt med varandra och dessutom haft sina disputer.
Men nu har Thomas kommit tillbaka till sin barndomsstad för att hålla det löfte han gav som barn.
Men Thomas har svårt att hitta inspiration och med bara några ögonblick kvar innan det är dags för begravningen så har han bara tomma papper framför sig och han känner sig grymt frustrerad.
Plötsligt så dyker Alvin upp i Thomas verklighet och tillsammans så beger sig de bägge in i Thomas undermedvetande.
Där i sitt minnes bibliotek ser Thomas bokhyllor fyllda med böcker och papper, det är en hel livstids samling av minnen och berättelser.
Alvin erbjuder sig att hjälpa Thomas med att bland allt material hitta en lämplig berättelse att återge. Tillsammans går de igenom episoder från hela deras vänskap. Vissa historier ratar Alvin, andra ratas av Thomas. Men till sist så inser Thomas hur viktig hans vänskap till Alvin varit och hur mycket den har påverkat hans liv.
Styrkt av den insikten så känner sig Thomas till sist redo att gå fram och hålla sitt tal till Alvins minne.

Ännu en musikal som mer känns som en sångcykel än en dramatisk historia och i det här fallet så tycker jag det är en styrka för det gör att berättelsen griper tag även när man bara har musiken att relatera till. Och det faktum att det bara är två personer med i föreställningen gör att sångcykelkänslan blir ännu starkare.
Många av sångerna är otroligt vackra och emotionellt laddade men här finns också plats för humor och lekfullhet. Denna kombination av allvar och lek gör det här till en ganska så underbar samling sånger som verkligen griper tag i en.
Musiken är också otroligt snyggt arrad av mästerarrangören Jonathan Tunick.
Det här är en platta som kräver att man verkligen lyssnar på den. Så gör det och jag kan nästan garantera att ni kommer att åka på en egen minnenas resa  och kanske att ni minns nån gammal barndomsvän som ni tappat kontakten med och kanske att det är dags att ta upp den kontakten igen – innan det är för sent. Ingen dålig budskap att få av en musikalskiva.
Rekommenderas.

Favvisar:
Angels In The Snow, Write What You Know, Miss Remington, The Butterfly, The Greatest Gift

Pressklipp:
This is an impressive collaborative effort that, despite its minimalism, has the power to pack quite an emotional punch.
– Roma Torre, NY1

The Story of My Life is a heartfelt little musical that has the courage of its sweet-tempered, low-key convictions. These days, that’s a novelty. In a Broadway world of big musicals determined to sell themselves, this gentle new show celebrates softly but with an emotional pull that slowly wins you over. Whether that’s enough to bring in theatergoers used to more immediate, insistent razzle-dazzle remains to be seen.
– Michael Kuchwara, Associated Press

Now is exactly the time for a small and simple musical to conquer the glitzy behemoth called Broadway. Think of the relief that recession-scorched theater producers — tired of wasting cash on elaborately decorated chorus lines and dancing scenery — would feel if they learned that the new recipe for success was nothing more than the following: a short, modest human-interest story, some sentimental songs, a gifted cast of two and an almost naked set.
I am here to report that a musical opened Thursday night at the Booth Theater that possesses all these elements. Unfortunately, it seems unlikely that the commercially savvy will be rushing to copy The Story of My Life, a two-character portrait of a friendship…
You see, the creators of this production … have taken their reducing program a little too far. In addition to jettisoning the usual excesses of tourist-trapping extravaganzas, they have tossed away such niceties as originality, credibility, tension and excitement. I don’t think it’s spoiling anything to tell you that Mr. Gets’s character is dead when the show begins. So, for all practical purposes, is The Story of My Life.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Trailer
Angels In The Snow
The Butterfly
Miss Remington
I Like It Here

Dag 331: On The Town

On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
– John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
– Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

Dag 328: Flower Drum Song

Flower Drum Song (1958), 602 föreställningar
Jag har lyssnat på 2002-års Broadway revival
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Oscar Hammerstein II, Joseph Fields samt för 2002 år revivalversion David Henry Hwang, baserad på C.Y. Lees roman med samma namn från 1957.

Det här är nått så ovanligt som en musikal som finns i två så gott som helt olika versioner. Dels med Oscar Hammersteins original libretto och dels i David Henry Hwangs komplett omskrivna revivalversion.

I original:
Wang Ta är en ung man av kinesisk-amerikanskt ursprung som har problem med att hitta en fru som hans far, som håller hårt på gamla kinesiska traditioner, ska kunna acceptera.
Sammy Fong å andra sidan har skickat efter en ”postorder” fru åt sig själv från Kina. Kvinnan som anländer är den blyga Mei Li, hon är dock inte rätt kvinna för Sammy som föredrar mer amerikaniserade kvinnor. Samy erbjuder därför Mei Li till Wang Tas far som en lämplig brud för hans son.
Wang Ta date-ar samtidigt den läckra Linda Low som det så småningom ska visa sig är den kvinna som även Sammy är intresserad av. Fast hon har tröttnat på Sammy eftersom han vägrar att gifta sig med henne.
Många komplikationer uppstår där familj, ära, traditioner och att ”rädda ansiktet” är viktiga ingredienser.
Men allt slutar lyckligt med att Wang gifter sig med Lei och Sammy gifter sig med sin Linda.

Revivavelversionens handling:
Mei-Li som uppträder i Pekingoperor flyr från Kina efter att hennes far fängslats och dödats för att han protesterat mot den kommunistiska regeringen.
Hon anländer till San Francisco där hon söker jobb på en liten teater som framför Pekingoperor – fast det är ingen som går och ser på dem.
En kväll i veckan så förvandlas teatern till en lönsam och framgångsrik nattklubb. Wang Ta heter mannen som driver nattklubben.
Eftersom nattklubben är lönsam och operaföreställningarna inte är det så utökar man klubbdagarna och till sist framför man bara opera en dag i veckan.
Mei-Li tvingas jobba som servitris på klubben. Wang Ta blir attraherad av henne. Han går samtidigt från att bara vara ägare till att också uppträda på klubben och tar sig då scennamnet ”Sammy Fong”.
Komplikationer uppstår men allt slutar med att Mei-Li och Wang Ta gifter sig.

Vad jag älskar med moderna castinspelningar är att man numera får plats med så otroligt mycket musik. Här får man både repriser samt all dansmusik förutom alla sångerna. För en nörd som mig så är det rena julafton.
Jag hade bara sett filmversionen av den här showen och jag ogillade filmen ganska så rejält så jag har knappt lyssnat på denna show. Men det kommer bli ändring på det nu för jag gillar det jag hör på den här inspelningen och jag gillar det mycket. Det är typiskt Rodgers & Hammerstein men med lite orientalisk tonutsmyckning. Det är väldigt tilltalande.
Visst kan stilen på musiken bitvis kännas lite ålderstigen men orkesterarren gör att den ändå känns fräsch på nått sätt. Och här finns både några grymt snygga ballader och ett antal härliga, lite småjazziga nummer.
Rekommenderas.

Favvisar:
A Hundred Million Miracles, I Enjoy Being a Girl, Sunday, Don’t Marry Me,

Kuriosa:
Det här var det 8:e samarbetet mellan Rodgers & Hammerstein. De skulle bara hinna med en musikal till innan Hammerstein dog, det blev The Sound Of Music som kom året efter.

Föreställningen regisserades av Gene Kelly.

Musikalen filmades 1961.

Flower Drum Song var det första Rodgers partituret som inte innehöll en vals.

Originaluppsättningen vann en Tony Award för bästa dirigent och den vann även en Theatre World Award.
Revivaveln vann en Outer Critics Circle Award för bästa manliga birollsinnehavare.

Pressklipp för originaluppsättningen:
It was as if some genius of an engineer had arranged a tried-and-true assembly line and was showing, right before our very eyes, exactly how a perfect show is built.
…
There is a formalized air about Flower Drum Song. But there can be no doubt about it – here is a walloping hit.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Actually it is a remarkably good but not stupendous musical. Everything is fine, nothing is sensational.
– John McClain, Journal-American

Rodgers and Hammerstein’s latest work is colorful, tuneful, and lively, and its cast contains some pleasant and talented performers, but with all its Oriental exoticism, it is astonishingly lacking in distinction.
… What bothered me through most of the evening was that, despite the charming people in the cast, there seemed an odd minimum of charm.
– Richard Watts Jr., Post

Videosar:
A Hundred Million Miracles – Lea Salonga
I Enjoy Being A Girl 
Don’t Marry Me
Fan Tan Fannie
Trailer till filmversionen

Dag 327: Something For The Boys

Something For The Boys (1943), 422 föreställningar
Jag har lyssnat på 1997-års San Francisco Cast
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Herbert Fields & Dorothy Fields

Tre kusiner ärver en ranch i Texas, den ligger precis bredvid en militärbas.
Blossom Hart jobbar på krigsdepartementet, Chiquita Hart är en nattklubbsdansare/sångare och Harry Hart är en marknadskrämare. De tre kusinerna känner inte varandra men bestämmer sig för att gemensamt förvandla ranchen till ett pensionat för soldathustrur.
Överstelöjtnant Grubbs tycker att verksamheten i ranchen verkar misstänksam, han tror det är en förtäckt bordell, och han försöker stänga stället.
Blossom blir en hjälte mot slutet av föreställningen då en av lagningarna i hennes tänder börja ta emot radiosändningar och hon hör en nödsignal från ett regeringsplan och tack vara detta så lyckas de rädda alla ombord.

Ja, manuset är väl kanske inte det djupaste och sångerna är inte herr Porters bästa men lite småkul är den allt. Och med Ethel Merman i ensemblen så var den en given hit under andra världskriget. Nu har jag inte lyssnat på  originalversionen för det är inte en komplett inspelning utan den består bara av brottstycken från en radiosändning.
Den enda kompletta inspelningen av musikalen är denna revival från 1997, endast ett piano kompar en samling väldigt entusiastiska sångare och det är en kul liten inspelning. Fast inga sånger fastnar riktigt ordentligt vilket känns konstig med tanke på att det är en Porter musikal men även en skicklig sångskapare som han hade sina svagare perioder. Och jag måste erkänna att jag saknar en röst som den Merman hade för hon kunde sälja även den mest mediokra av sånger och det kan inte riktigt denna ensemble och det gör att man tydligare hör bristerna i materialet än man annars kanske hade gjort.
Här finns dock en klassiker, By The Mississinewah, och det är kul att få höra den med helt ocensurerad text för som vanligt så var Porters texter lite för insinuanta för att få spelas på radio på den tiden.
Mer intressant än bra men Porter är alltid Porter även när det bara är halvdan Porter.

Favvisar:
I’m In Love With A Soldier Boy, Hey Good Lookin’, When My Baby Goes To Town, Something For The Boys

Pressklipp:
Men growing old ungracefully wept to see what they never hoped to see again – the staging of a musical show as glamorous, kinetic, balanced, and seductive as the still lamented Ziegfeld in his hey-day used to stage them.
– Burton Rascoe, World-Telegram

Ethel Merman gives a performance that suggests all Merman performances before last night were simple practice.
– Lewis Nichols, Times

My best advice to you this morning is that you had better run, not walk, to the nearest agency, if you can’t get to the theatre, and reserve for the near future. For here we have another one of those happy overnight hits that will run out the season and be greatly in demand.
– Burns Mantle, Daily News

Mr. Porter has lost his old ”Begin-the-Beguine” and ”I-Get-a-Kick-Out-of-You” magic, and has apparently abandoned his old ”You’re-the-Top” nimble smartness with words. If Something For The Boys doesn’t come close to Anything Goes, it’s because Mr. Porter isn’t the composer he once was. For Miss Merman is no less of a wow.
– Louis Kronenberger, Post

Video:
I’m in Love with a Soldier Boy

Ljudis:
Something for the Boys – Ethel Merman (disco version)

Dag 326: Play On!

Play On! (1997), 61 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: många olika uphovsmän
Libretto: Cheryl L. West baserad på William Shakespeares pjäs
Trettondagsafton (ca 1601-02)

Shakespeares Trettondagsafton förflyttad till Harlem på 40-talet.
Vy kommer från Mississippi till Harlem för att spela upp låtar hon skrivit för The Duke, Harlems största bandledare. Men eftersom det är 40-tal och kvinnor inte anses kunna skriva musik så förklär hon sig till man och kallar sig Vy-man.
The Duke är förälskad i sångerskan Lady Liv, Harlems ”queen of the blues”, hon är dock inte intresserad av honom.
The Duke gillar sångerna Vy-man spelar upp och han ger hen i uppdrag att gå till Lady Liv och spela upp sångerna och låtsas att det är han som skrivit dem. Om Vy-man kan få Liv att bli förälskad i The Duke så kommer han att se till att alla dörrar öppnas för hen. Planen slår dock fel då Liv blir förälskad i Vy-man istället.
Livs maneger är den otroligt stele och tyranniske Rev som i hemlighet är förälskad i Liv. Artisterna på klubben lurar honom till att tro att Liv kommer att älska honom om han slutar vara så stel och börjar sjunga scat och få mer ”gung” i kroppen. Men när han försöker sig på det så får det motsats effekt på Liv och Rev blir utskämd inför alla.
Vy-man har under tiden blivit förälskad i The Duke.
Men allt slutar lyckligt då Liv upptäcker att hon faktiskt är förtjust, ja till och med lite småkär i Revs stela personlighet. Och när The Duke förstår att Vy-man egentligen är en kvinna…
Det blir en final med dubbelbröllop!

Det här är en jukeboxmusikal och det orsakar ju alltid lite problem när man ska försöka skapa en fungerande musikal. Men den här gången så har det gått ovanligt illa. Sättet de försökt pressa in sångerna i handlingen känns i den här showen ovanligt klantigt, grovhugget och krystat. Det blir på nått sätt som två olika föreställningar, en talpjäs och en Ellingtonkonsert och de två delarna bildar aldrig en organisk enhet. Jag kan förstå att den här showen floppade.
Men musiken kan man då inte klaga på, bara Ellington klassiker, den ena efter den andra, hit på hit på hit. Och även om det finns några nästan pinsamt dåliga covers så finns här också några riktigt, riktigt, riktigt bra versioner av sångerna. Generellt tycker jag att solisinsatserna är bättre än ensemblenumren. Arren av Luther Henderson är också ypperliga.
Som en slags greatest hits platta så funkar den. Och den svänger rätt så bra.

Favvisar:
Rocks In My Bed, Don’t Get Around Much Anymore, I’m Beginning To See The Light, I Didn’t Know About You

Kuriosa:
Titeln kommer från en replik i Trettondagsafton: If music be the food of love, play on!

Det är Duke Ellingtons dotter Mercedes Ellington som står för koreografin i showen.

Videosar
I Didn’t Know About You
It Don’t Mean a Thing
Don’t Get Around Much Anymore
Rocks in My Bed

Dag 323: The Apple Tree

The Apple Tree (1966), 463 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Jerry Bock, Sheldon Harnick & Jerome Coopersmith, baserad på The Diary of Adam and Eve av Mark Twain, The Lady or the Tiger? av Frank R. Stockton och Passionella av Jules Feiffer

Det här är inte en 1 musikal utan 3 små enaktsmusikaler som samlats ihop till en helkväll.

1. The Diary of Adam and Eve som handlar om Adam och Eva, om hur de möts i Edens lustgård, hur de till en början ogillar varandra men så småningom blir attraherade av varann, hur Eva lockas av ormen till att äta äpplet från Kunskapens Träd, hur de kastas ut ur Eden, födseln av Kain och Abel, om hur Kain dödar sin bror och berättelsen avslutas med att Eva dör.

2. The Lady or the Tiger? I ett gammalt barabariskt kungadöme har man ett sätt att avgöra om en fånge är skyldig eller oskyldig. I en stor arena finns två dörrar, bakom den ena finns en vacker kvinna och bakom den andra en hungrig tiger. Beroende vilken dörr han väljer så anses han skyldig (och blir dödad av tigern) eller oskyldig (och bortgift med kvinnan).
Kungen avslöjar en dag att hans dotter har ett förhållande med en kapten i hans armé. Kaptenen blir dömd till att genomgå dörrprovet. Prinsessan som är beredd att göra allt för att rädda sin älskare lyckas övertyga tigerskötaren till att avslöja bakom vilken dörr tigern är gömd. Men hon inser plötsligt att om kaptenen öppnar den ”säkra” dörren så kommer han att giftas bort med en annan kvinna.
Innan kaptenen leds ut till arenan så frågar han sin prinsessa vilken dörr som han ska öppna. Hon pekar på en av dem. Men pekar hon på den som kommer att leda till döden eller på den som kommer leda till att hon förlorar sin älskade till en annan? Det avslöjas aldrig utan det är upp till publiken att fundera ut.

3. Passionella handlar om Ella som är en skorstensfejare. Hon drömmer om att bli rik och berömd. En dag dyker hennes vänliga gudmoder upp och säger att hon ska uppfylla Ellas önskan och vips så är hon gudomligt vacker. Hennes vackra alter ego heter Passionella men denna varelse kan bara existera mellan kl 19 och 4 varje natt.
Passionella blir direkt upptäckt av en producent och hon blir världsberömd över en natt.
Alla män åtrår henne och alla kvinnor vill va henne men hon är ändå inte lycklig för hon saknar äkta kärlek.
Då träffar hon på Flip en framgångsrik sångare och hippie och blir ögonblickligen förälskad i honom men han ratar henne för att hon inte är ”äkta”.
Hon bestämmer sig då för att spela en skorstensfejare i sin nästa film det leder till att hon får en Oscar som bästa skådespelerska. Det är Flip som ska lämna över priset till henne och när han gör det så inser han att han älskar henne och friar på studs. Detta leder till att paret börjar älska framför kamerorna och glömmer bort tiden.
Plötsligt är klockan över 4 på morgonen och Passionella är åter bara Ella, men det visar sig då att även Flip har förvandlats och att han egentligen heter George.
Nu när de sett varandras äkta jag så blir de förälskade på riktigt och lever lyckliga i alla sina dagar.

En ganska kul men otroligt ojämn samling musikaler. Det finns ett par nummer i varje del som jag gillar men också en massa som känns som utfyllnad.
Del 1 och del 3 är de bästa enligt mitt tycke. I Edenberättelsen finns både ett par riktigt bra komiska nummer och ett par snygga ballader och i den sista delen finns de mest Broadwayaktiga shownumren. Mellanmusikalen lämnar mig ganska så oberörd.

Rekommenderade sånger:
The Apple Tree (Forbidden Fruit), It’s A Fish, Oh To Be A Movie Star, Gorgeous, Wealth, You Are Not Real

Kuriosa:
Originalet vann en Tony Award till Barbara Harris för bästa kvinnliga huvudroll.

Alan Alda, mest känd kanske som ”Hawkeye” i tv-serien M*A*S*H spelade den manliga huvudrollen

Showen fick en revival 2006, den spelades 99 gånger. Librettot ansågs ha åldrats mycket och kändes oerhört dammigt och att musiken var intressant men oinspirerad. Den enda som fick lovord var Kristin Chenoweth som spelade den kvinnliga huvudrollen i alla tre minimusikaler.

En version av berättelsen om Passionella fanns också med i revyn The World Of Jules Feiffer en föreställning som The Apple Trees regissör regisserade 1962 som sommarteater. Den versionens sånger var skrivna av Stephen Sondheim.

Pressklipp:
The music, the story, the dance, the movement, the shape and the basis and manner of The Apple Tree hang, like so many apples, never forming a tree and, even separately never amount to much.
– Martin Gottfried, Woman’s Wear Daily

Let’s face it: three musicals – and such musicals – for the price of one is the greatest innovation in the musical theatre since plot, not to mention one of the best bargains.
– Norman Nadel, World Journal Tribune

The most gratifying revelation made by The Apple Tree is that Eve, the mother of us all, was Barbara Harris. It is also a little chastening, because with such a head start the human race should have done better with itself.
– Richard Watts, JR., Post

Videosar:
The Tony Awards – 1967
Here In Eden – Kristin Chenoweth
High Lights från revivaln
Kristin Chenoweth – What Makes Me Love Him
Kristin Chenoweth sjunger Gorgeous

Dag 321: Footloose

Footloose (1998), 709 föreställningar
Musik: Tom Snow m fl
Sångtexter: Dean Pitchford m fl
Libretto: Dean Pitchford &  Walter Bobbie baserad på filmen med samma namn från 1984.

Ren flyttar från Chicago till en liten håla i Iowa med sin mamma.
I den lilla staden har den lokale pastorns fått stadens fullmäktige att förbjuda stadens ungdomar att lyssna på, spela eller dansa till rockmusik. Detta pga en olycka i vilken 4 ungdomar dog, bland annat pastorns son.
Ren, som själv älskar att sjunga och dansa bestämmer sig för att försöka ändra på beslutet, först genom att övertyga stadens fullmäktige att dra tillbaka förbudet.
Det misslyckas.
Då vänder han sig direkt till pastorn. Han förklarar för pastorn att han inte har rätt att ta ut sin sorg och saknad efter sin son på hela stadens ungdomar. När pastorn förstår att även Ren bär på en stor sorg (hans far har nämligen lämnat honom) så inser han sitt felaktiga beslut och han låter ungdomarna åter få lyssna på musik och även ordna en stor studentfest.

Den här musikalen hör till kategorin lättglömda shower. Visst, här finns ett par bra låtar och det svänger skönt ibland men musiken har man glömt i samma ögonblick som ridån går ner.
Ja, inte all musik för hitsångerna som fanns med i originalfilmen kommer man gnola på men dem har man å andra sidan hört i decennier på radio och på olika discon. Det är de nya som är anonyma, de låter mest som medioker radiopop av det slag som man kan höra i bakgrunden på stora varuhus. Och ska jag vara helt ärlig så är inte de gamla hitsen så där otroligt bra heller i de kareokeliknade versioner som de framförs i på den här plattan. Faktum är att versionen av Let’s Hear It For The Boy (en av mina gamla favvisar) framförs i en så hemsk version att den mer eller mindre dödar mina glada gamla minnen av denna sång.
Kan väl ge plattan betyget knappt OK men inte mer och den kommer inte att få besöka min cd-spelare allt för ofta.

Rekommenderade sånger:
Footloose, Holding Out For A Hero, Somebody’s Eyes, I’m Free/Heaven Helps The Man, Mama says

Pressklipp:
In Footloose, the flavorless marshmallow of a musical that opened last night at the Richard Rodgers Theater, this righteous minister of a small-town church spends most of the show fretting over the dangerous consequences of rock-and-roll, something he describes as ”an endless chant of pornography.”
Yet if only, early on, he could have shared the audience’s perspective on the way his town’s teen-agers dance to such music. Why, it’s less erotic, and considerably less involving, than an introductory aerobics class. Of course, if the Reverend had realized this in the production’s first scene instead of its last, then there wouldn’t be a show. That is not necessarily a bad thing.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
High Lights UK Tour 2011
Footloose London Cast preforming for Children in Need
Let’s Hear It For The Boy
Mama Says
Holding Out For A Hero
Footloose Nederländska casten
I Can’t Stand Still

Dag 320: As Thousands Cheer

As Thousands Cheer (1933), revy, 400 föreställningar
Jag har lyssnat på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Sketcher: Moss Hart

Eftersom det här är en revy så finns det ingen handling att återge. Men själva showen presenterades som en slags levande dagstidning. Man hade underavdelningar som inrikesnyheter, utrikes, serier, nöjesavdelningen, skvaller, väderleken etc. Varje sketch eller sång föregicks av en löpsedel, ex väderdelen som hade löpsedeln ”Heat Wave Hits New York City” och som ledde till sången Heat Wave.
Det här var också en revy som vågade sticka ut hakan som i numret Supper Time där en svart kvinna håller på att duka fram för middagen och inte vet hur hon ska berätta för sina barn att pappa inte kommer att komma hem igen. Till en början kan det verka som att det är en typisk torch song om förlorad kärlek tills löpsedeln dyker upp: ”Unknown Negro Lynched by Angry Mob in Mississippi”.
Sketcherna ska ha varit ovanligt vassa och aktuella och showen kryllar av Irving Berlin standards som Easter Parade, Harlem On My Mind och de ovan nämnda Heat Wave och Supper Time.
Att det var en revy fylld med osedvanligt bra material bevisades av det faktum att den spelades 400 gånger mitt under den värsta delen av den stora depressionen.

Så hur håller sångerna idag?
Fantastiskt väl. Här finns ett par nummer som känns krystade och där åldern både märks och hörs men till största delen så är det makalöst bra sånger.
Jag har redan nämnt fyra av de mest kända ovan men det finns flera mindre kända pärlor att hämta här med. Min personliga favorit är nog Man Bites Dog, en underbar liten sång om hur man skapar säljande löpsedlar.
På denna platta så är det endast ett piano som ackompanjerar sångarna men det räcker, deras vokala talanger och materialet i sig är så bra att det inte behövs mer.
Av nån anledning så har man också lagt med Let’s Have Another Cup Of Coffee från musikalen Face The Music från 1932 (se dag 30) men eftersom det är en bra låt så inte mig emot.

Rekommenderade sånger:
Man Bites Dog, Supper Time, Harlem On My Mind, Through A Keyhole, Let’s Have Another Cup Of Coffee

Kuriosa:
As Thousands Cheer var den första show där en svart artists namn stod i lika stora bokstäver på affischen som hennes vita kollegers. Artisten i fråga hette Ethel Waters.
Det är lätt att glömma bort att rasismen var betydlig mer utspridd och självklar på den tiden än vad den är idag och det gällde även på Broadway. Svarta artister fick se sina namn i mindre bokstäver på affischerna även om de var stjärnor och på try out turnéer var det vanligt att de fick bo på betydligt sämre hotell (och i sämre delar av stan) än sina vita kolleger. Detta berodde delvis på att många fina hotell inte tog emot svarta gäster. Låter osannolikt men så var det.
Irving Berlin var dock en man som inte accepterade rasism. När de övriga ensemblemedlemmarna till en början inte villa ta emot applådtacket tillsammans med Ethel så sa Irving att antingen så tog alla emot applåderna samtidigt och på lika villkor eller så hade man inget applådtack alls. Detta ultimatum fick de andra att snabbt ändra inställning. Ett litet men viktigt steg som ledde mot det betydligt mera färgblinda samhälle vi lever i idag.

Pressklipp om revivaln:
A 1933 topical revue that’s still funny? Yes. One of the marvelous things about intelligently written, skillfully performed revue material is that the humor can shine through in front of audiences for whom the original associations have grown dim or, perhaps, never existed at all.
…
The wonder here is that you can delight in both the content and the rhythm of As Thousands Cheer, which is presented with nutty enthusiasm, and sometimes vitriol, as it sends up the American scene at one of the darkest moments in the country’s history.
– Vincent Canby, The New York Times

The Off-Broadway revival of As Thousands Cheer has the critics buzzing, and with good reason – its nothing short of sensational. I am a devoted fan of Irving Berlin and Moss Hart, and I marvelled at how well their 65 year old satire still works.
…
So if you haven’t seen this dee-licious bit of fun, you may have another chance soon. Three thousand cheers for The Drama Department and this glorious production! Now if only someone will take the hint and write a new topical revue with the same sense of fun – hey, in a world where Victor Hugo musicals run for more than a decade, anything can happen!
– John Kenricks, Broadway101.com

Videosar:
Marilyn Monroe sjunger Heat Wave
Ethel Waters framför Suppertime
Fred Astaire och Judy Garland framför Easter Parade

Dag 319: Two by Two

Two by Two (1970), 343 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Peter Stone, baserad på Clifford Odets pjäs The Flowering Peach (1954)

På sin 600-årsdag får Noah ett budskap från Gud. Han får reda på att det kommer att regna i 40 dagar och 40 nätter och att det kommer att leda till en syndaflod som kommer att utrota alla levande varelser.
Noah får i uppdrag att bygga en enorm ark och att samla ihop en hane och en hona av varje djurart.
Till att börja med så hånar hans fru och hans familj honom men i takt med att det börja regna hårdare och hårdare så hjälper de honom att färdigställa arken så att de alla kan rädda sig från att drunkna.
Efter pausen så får publiken vara med om vad som hände på arken efter att det slutat regna och vad de gjorde tills de så småningom fann land.

Det här är en äkta Rodgers musikal, det hör man direkt. Svepande melodier, ljuva ballader och härliga up temponummer. Det låter till stora delar som om den var skriven under kompositörens glansdagar på 40- och 50-talen. Det finns inte mycket här som avslöjar att den är från 1970. Så lite mossig måste den nog ha känts för en yngre publik medan en medelålders måste ha känt sig trygg och hemma.
Så här drygt 40 år senare så kan man bara luta sig tillbaka och lyssna på en av Rodgers minst kända kompositioner, spelar ingen roll när den är ifrån för det här är gammaldags Broadway och bitvis väldigt njutbart.
Sångtexterna pendlar mellan riktigt roliga och bra och lite småtöntiga men de fungerar i sammanhanget.
Ingen stor musikal kanske men definitivt värd att upptäckas.

Rekommenderade sånger:
I Do Not Know A Day I Did Not Love You, You Have Got to Have a Rudder on the Ark, Ninety Again!, When It Dries, As Far as I’m Concerned

Kuriosa:
Danny Kaye gjorde sin Broadway comeback med den här showen. Han hade inte stått på en Broadwayscen sen 1941.
Det var till största delen hans namn som drog den stora publiken och när han under en föreställning slet av ett ligament och blev sjukskriven så sjönk biljettförsäljningen drastiskt. Så drastiskt faktiskt att Danny bestämde sig för att spela showen sittande i rullstol. Han tröttnade också ganska snabbt på att spela sin roll som den var skriven och började istället improvisera och ad libba hysteriskt. Richard Rodgers beskrev situationen så här i sin självbiografi Musical Stages: He appeared with his leg in a cast and either rode around the stage in a wheelchair — in which he sometimes would try to run down the other actors — or hobbled around the stage on a crutch — which he used to goose the girls. In addition, he began improvising his own lines and singing in the wrong tempos. He even made a curtain speech after the performances in which he said, ‘I’m glad you’re here, but I’m glad the authors aren’t.’ Apparently there was a certain curiosity value to all this, because people actually went to see Two by Two because of Danny’s one-by-one vaudeville act. Others, of course, were appalled and expressed their irritation in letters to the Times.

Danny Kaye var inte uppskattad av varken sina medspelare eller nån i produktionsteamet. Madeline Kahn som hade en liten roll i denna show tyckte så illa om Mr Kaye att när man föreslog att han skulle spela mot henne i musikalen On the Twentieth Century 8 år senare så la hon in sitt veto, hon vägrade att ha med honom att göra.

Showen vann Theatre World Awards till två av de manliga birollsinnehavarna, det är allt.

Pressklipp:
Who really wants to hear about Noah? Who hasn’t heard already? We had even guessed he was Jewish; we just didn’t know he was half-brother to Sholem Aleichem’s Tevje. Finally, I was distressed to find that Odet’s original use of the word ”Manure!” has been replaced with something more modish and shorter by two letters. This is the second time a major family musical has used a four-letter word. While it may be fashionable, in the view of many perfectly ordinary people it removes the musical from the realm of family entertainment. Let us keep abscenity for legitimate plays, or musicals with an exclusively adult appeal. But for Danny Kaye – it is only a matter of taste but surely no!
– Clive Barnes, The New York Times

And getting down to specifics, Rodgers’ score is so unmemorable it’s a wonder the pit musicians didn’t forget the tunes between looking at the sheet music and turning to their instruments.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Two By Two om en college uppsättning
Reklam för York Theatres uppsättning
The Golden Ram
I Do Not Know a Day I Did Not Love You