Nr 398: The King and I

The King and I (1951)
Uppsättningar i urval:
Broadway 1951, 1 246 föreställningar
West End 1953, 946 föreställningar
Malmö Stadsteater 1958
Broadway Revival 1977, 696 föreställningar
Malmö Stadsteater 1982
Broadway Revival 1985, 191 föreställningar
Broadway Revival 1996, 780 föreställningar
Slagthuset, Malmö, 1999
Broadway Revival 2015, 538 föreställningar

Music: Richard Rodgers
Book & Lyrics: Oscar Hammerstein II baserad på boken Anna and the King of Siam (1944) av Margaret Landon i sin tur baserad på Anna Leonowens (1831- 1915) memoarer. Hon var guvernant till Kung Mongkut av Siams barn på det tidiga 1860-talet. 

It is 1862 in Siam when an English widow, Anna Leonowens, and her young son arrive at the Royal Palace in Bangkok, having been summoned by the King to serve as tutor to his many children and wives. 
The King is largely considered to be a barbarian by those in the West, and he seeks Anna’s assistance in changing his image, if not his ways. 
Though Anna enjoys an instant connection to the students, she struggles with cultural differences and with the headstrong King. 
Through her kindness and persistence, she eventually connects with the King. With both keeping a firm grip on their respective traditions and values, Anna and the King grow to understand and respect one another.
The relationship between the King and Anna is marked by conflict through much of the piece, as well as by a love that neither can admit.  This leads to plot turns both tragic and comic.

En av de mest klassiska bland klassiska musikaler.
Musiken är storslagen, magnifik och helt fantastisk. Och sångtexterna! Lyriska, roliga och fyllda med en humanism, genuin ”wit” och förståelse för människans alla svagheter och rädslor.

Det finns flera olika inspelningar av denna show att välja bland på Spotify. Själv valde jag den senaste, inspelningen från 2015 års Lincoln Center revival, dels för att jag tycker om Kelli O’Hare som Anna och dels för att den är en av de få inspelningar där man får med musiken och berättelsen till baletten The Little House of Uncle Thomas. Den finns också med på en komplett inspelning av showen från 1994 med Christopher Lee som Kungen men jag tycker att just den versionen är ganska så trist.
Kan också vara kul att lyssna på originalinspelningen från 1951 med Gertrude Lawrence och den då ännu okända Yul Brynner.
Sen finns filmversionen där Marni Nixon dubbade Deborah Kerrs sångröst.
Även Julie Andrews har gjort en studioinspelning av musikalen.
Det finns en uppsjö av inspelningar till och det, om något, visar väl på vilken otroligt älskad klassiker denna musikal är.

En sån här gammaldags musikal trodde jag, lite fördomsfullt, skulle kännas ålderstigen och mossig men den gör inte det. Tvärtom. Den känns både modern och dessutom väldigt ”i tiden” (intrigmässigt, för musiken är mer åt det storslagna och lite operettiska hållet) för den tar upp saker som kulturkollisioner av just den typen som vi upplever idag. Fast tvärtom liksom.
Här får vi följa med på Annas resa som går från att hon tror sig vara en överlägsen ”civiliserad” västerlänning som kommer till ett främmande land för att där civilisera en ”barbarisk, despotisk” kung och lära honom västerländsk (d v s korrekt) ”vett och etikett”, till att hon kommer till insikt och förståelse om en annan, för henne, främmande kultur och lär sig att respektera deras regler och lagar även om hon inte alltid håller med. Typ.
Blev en extremt lång mening det här men jag hoppas ni hängde med.

Musikalen handlar helt enkelt om respekt för andra kulturer och deras sätt att leva och att våga vara öppen för dem och att mötas över gränserna. Att värna om humanism och medmänsklighet alltså. Och det kan vi inte bli påminda för mycket om – speciellt inte i dessa dagar.
Och att sen få ett sånt budskap förpackat i så vacker musik och med så bra texter… Bliss!

Man har inte rätt att kalla sig för en riktig musikalbörd utan att ha hört, eller ännu hellre sett, denna show. Så enkelt är det.
Det överflöd av magnefika melodier, den välskrivna intrigen och dialogen, de underbara sångtexterna och de fullödiga orkesterarrangemangen gör det här till en riktig pärla. Och att det sen i 2015-års version är en stor ensemble och en stoooor orkester som kompar blir liksom grädde på moset.
I’m in musical heaven!

Kuriosa:
Originaluppsättningen på Broadway vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, scenografi och kostym.
1996 år revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, scenografi och kostym.
2015 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och kostym.
Filmversionen från 1956 vann 5 Oscars: Bästa manliga huvudroll, scenografi, kostym, Music – Scoring of a Musical Picture och bästa ljud.

Denna musikal var det 5:e samarbetet, av 9, mellan Rodgers och Hammerstein.

Det var Gertrude Lawrences business manager och jurist, Fanny Holtzmann, som föreslog att Landons bok skulle kunna bli en bra musikal för Gertrude att spela huvudrollen i. Hon var nämligen rädd för att Gertrudes karriär var i dalande eftersom hon inte spelat i nån musikal sen 1943  (Lady in the Dark).
Från början ville man att Rex Harrison skulle spela kungen, han hade nämligen gjort det i 1946-års filmversion av Landons bok, men han var upptagen. Sen frågade de Noël Coward men inte heller han hade möjlighet.
Tanken var att Cole Porter skulle skriva musiken men han avböjde.

Yul Brynner är nog den man mest förknippar med denna musikal. Han gjorde rollen som Kungen till sin och spelade den i flera revivals förutom originaluppsättningen och filmversionen.
Han fick Tony Awarden för Bästa Manliga biroll i originaluppsättningen trots att han spelade den manliga huvudrollen. Anledningen till det var att han var så gott som helt okänd innan denna föreställning och att hans namn stod under titeln när showen hade sin premiär. På den tiden hade the American Theatre Wing (som är dem som står bakom priset)  regeln att bara namn som stod ovanför föreställningens titel när den hade premiär kunde nomineras för huvudrollspriserna. Den regeln har tagits bort sen dess och efter att recensionerna kom ut så hamnade Yuls namn ovanför titeln men då var det för sent…
Han fick en Oscar som bästa manliga huvudroll för sin insats i filmen.
1985 fick han en heders Tony Award för sin insats som Kungen, han hade då spelat rollen 4 525 gånger och skulle hinna med att spela den 100 gånger till innan sin död 10 oktober 1985.
Så här beskrev Richard Rodgers Yuls audition: ”They told us the name of the first man and out he came with a bald head and sat cross-legged on the stage. He had a guitar and he hit his guitar one whack and gave out with this unearthly yell and sang some heathenish sort of thing, and Oscar and I looked at each other and said, ”Well, that’s it.”

Sången Getting to Know You hette från början Suddenly Lucky och ströks från Rodgers & Hammersteins musikal South Pacific, men med ny text så blev den perfekt för Anna att sjunga tillsammans med kungens barn.

Regissör till originaluppsättningen var John van Druten som också var en framgångsrik pjäsförfattare, hans pjäs I Am a Camera (1951) bildade tillsammans med  Christopher Isherwoods novellsamling Goodbye to Berlin (1939) underlaget för Joe Masteroffs manus till Kander och Ebbs musikal Cabaret (1966). När I Am a Camera hade premiär på Broadway 1951 skrev The New York Times teaterkritiker Walter Kerr en berömd 3-ords recension: ”Me no Leica.”

Anna Leonowens sa att hon var från den engelska överklassen men sanningen var att hon var halv-indisk och dotter till en indisk soldat. Sin mörka hudton förklarade hon med att hon var född i Wales.  Hon sa också att hon var änka efter en Brittsik officer men hennes döde man, Thomas Owens, var egentligen kontorist.
Allt det här har framkommit på senare tid och var inte känt när musikalen skrevs.

*SPOILERVARNING* I musikalen är Anna närvarande när kungen dör men det var hon inte i verklighet. När han dog hade hon tagit tjänstledigt ett halvår och rest till England för att bl a besöka sin dotter som gick på internat där. Hon återvände aldrig till Siam.

1999 gjordes det en tecknad långfilmsversion av musikalen som är alldeles förfärlig.

Press:
Om uruppsättningen:
This time Messrs. Rodgers and Hammerstein are not breaking any fresh trails, but they are accomplished artists of song and words in the theater; and The King and I is a beautiful and lovable musical play.
–  Brooks Atkinson, The New York Times

Even those of us who find (the Rodgers and Hammerstein musicals) a little too unremittingly wholesome are bound to take pleasure in the high spirits and technical skill that their authors, and producers, have put into them.
– John Lardner, The New Yorker

Musicals and leading men will never be the same after last night … Brynner set an example that will be hard to follow … Probably the best show of the decade.
-Otis Guernsey, The New York Herald Tribune

Om 2015-års revival:
Besides, what makes The King and I a five-handkerchief masterpiece isn’t its quaint portrait of mores at odds, but its portrayal of the varied forms and content of love, an abiding theme of Rodgers and Hammerstein. This score, given the full velvet touch by a sublime orchestra, contains some of their lushest ballads.
– Ben Brantley, The New York Times

So daring in its day 65 years ago, as it tackled slavery, tyranny, sexism, racism, feminism and anti-intellectualism, The King and I feels all too fresh returning to us now just as the world seems to be regressing.
…
Seductive performances, timeless music and timely themes make Sher’s production of The King and I as compelling and important today as it ever was.
– Deborah Wilker, The Hollywood Reporter

If Sher has a fine sense of humour, he keeps it well concealed. What jokes there are in the script fall flat, and Western People Funny isn’t, nor is it especially scathing. This certainly isn’t a version that interrogates or alleviates the Orientalism of the original. And The Little House of Uncle Thomas is still very, very long. But the music is so entrancing, the lyrics so enchanting, the characterisations so rich, that it’s no puzzlement why The King and I endures.
– Alexis Soloski, The Guardian

Videosar:
2015 års Tony’s
Montage
Shall We Dance från 1956 års filmversion
March of the Siamese Children
Trailer för den tecknade versionen
Shall We Dance tecknade versionen

 

Dag 354: Camelot

Camelot (1960), 873 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av 1964 års Londonversion (518 föreställningar)
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner baserad på romanen The Once and Future King (1958) av T.H. White i sin tur inspirerad av den tidigast kända versionen av Arthur legenden Le Morte d’Arthur (1485) av Sir Thomas Malory

Kung Arthur har lyckats förena det förut så splittrade England.
Han gifter sig med den vackra Guenevere.
Han vill skapa en ordern för riddare som ska ändra deras inställning från att röva och slåss till att bli hedersmän, detta leder till att ordern Riddarna av Runda Bordet skapas.
Fem år efter att ordern skapats har ryktet om dessa riddares förträfflighet spritt sig över hela landet och även till Frankrike där en ung, mycket religiös och självgod riddare vid namn Lancelot Du Lac bor. Han bestämmer sig för att söka medlemskap och blir antagen.
Till en början så får hans självgodhet folket att ogilla honom men genom att på olika sätt visa upp sitt mod och sin medmänsklighet så vinner han allas hjärtan inklusive Arthur och Gueneveres.
Tyvärr så blir Guenevere förälskad i Lancelot och han i henne.
Arthurs oäkta son Mordred dyker upp vid hovet. Han är fylld av hat och hämndbegär mot sin far men han döljer det och gör sitt bästa för att få sin fars förtroende. När han väl fått det så börjar han sin hämnd genom att avslöja Lancelots och Gueneveres förhållande vilket leder till att Lancelot tvingas fly och Guennevere döms till döden. I sista sekund räddas hon dock av Lancelot. Detta leder till att Arthur tvingas att förklara Frankrike krig.
Samtidigt har Mordred i hemlighet skapat en egen armé som han använder för att anfalla Camelot, hans högsta önskan är att förstöra allt det som Arthur har skapat…

Lerner & Loewe måste ha känt en enorm press på sig när de skapade detta verk. Deras föregående Broadway show hette My Fair Lady (1956) och efter den hade de skrivit den oerhört framgångsrika, kritikerrosade och Oscarvinnande musikalfilmen Gigi (1958).
Förväntningarna från både folk och press var inte stora utan de var gigantiska! Så förhandsbokningen av biljetter till showen var stark.
Men både kritikerna och publiken skulle dock snabbt upptäcka att det här inte var en ny Lady. Librettot är mörkare och pratigare och huvudrollerna betydligt mindre charmiga. Ska jag vara ärlig så tycker jag att det är en ganska så tråkig musikal – fast musiken är otroligt bra. Loewes svepande melodier och Lerners ljuvliga texter gör att jag gärna sätter på original castskivan med Richard Burton och Julie Andrews i de ledande rollerna.
Att lyssna på Londoncasten var inte så kul som jag hoppats. Det beror mest på att den nästan låter identisk med Broadwayskivan. Det finns bara små, små variationer i det musikaliska urvalet (nån låt är i en lite kortare version, nån i en lite längre) och Laurence Harvey och Elisabeth Larner i de ledande rollerna låter förvillande lika sina Broadwaykolleger – fast Burton och Andrews är mer levande och underfundigt humoristiska i sina tolkningar.
Det här är en musikaliskt mycket bra musikal som dock är lite av ett sömnpiller på scen tyvärr. Så gå genast till Spotify och lyssna på Broadwayversionen (som är den version jag rekommenderar) och njut!

Favvisar:
I Wonder What the King Is Doing Tonight?, C’est moi, The Lusty Month of May, If Ever I Would Leave You, The Simple Joys of Maidenhood

Kuriosa:
Man gjorde en gräslig filmversion av showen 1967 med Richard Harris och Vanessa Redgrave i huvudrollerna.

Föreställningen vann 4 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll, kostym, scenografi och musikalisk ledning.
Den vann också en Theatre World Award till Robert Goulet för hans roll som Lancelot

Det här var President John F. Kennedys favorit musikal.

LP:n med inspelningengen av Broadwayversionen låg 60 veckor på Billboards topp 100 lista och 7 av dem var på 1:a plats.

Boken som musikalen är baserad på The Once and Future King (1958) består egentligen av fyra böcker. Tre var publicerade sen tidigare och en var ny till denna sammanslagna volym:
The Sword in the Stone (1938)
The Queen of Air and Darkness (1939) (även publicerad som The Witch in the Wood)
The Ill-Made Knight (1940)
The Candle in the Wind (1958)
En sista bok i sviten The Book of Merlyn (skriven 1941, publicerad 1977) gavs ut efter Whites död.

Titeln The Once and Future King kommer från vad det enligt legenden stod på Arthurs gravsten: Hic iacet Arthurus, rex quondam, rexque futurus – ”Here lies Arthur, king once, and king to be”.

Pressklipp:
Why should Camelot have given Moss Hart (regissören) a heart attack and Alan Jay Lerner serious ulcer trouble when it made me feel so well?
– John Chapman, Daily News

Lerner, Loewe, and Hart spent so much to mount Camelot that the wisecrackers have been calling it Costallot.
…
If it’s pageantry and spectacle you’re willing to settle for, Camelot offers a lot. But in our book, it’s no My Fair Lady.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Camelot is weighed down by the burden of its book. The style of story-telling is inconsistent. It shifts uneasily between light-hearted fancy and uninflected reality. Graceful and sumptuous though it is, Camelot leans dangerously in the direction of old-hat operetta.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
What do the Simple Folk do? med Julie Andrews och Richard Burton
If Ever I Would Leave You med Robert Goulet
High Lights
Camelot 0ch How To Handle A Woman från filmversionen
The Lusty Month of May från filmen

Dag 297: Oh, Kay

Oh, Kay (1926), 256 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1994
Musik: George Gershwin
Sånhgtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & P. G. Wodehouse, baserad på pjäsen La Presidente av Maurice Hanniquin & Pierre Veber

1927, förbudstiden i USA, en period då amerikanarna törstade och bootleggers (spritsmugglare) blev förmögna.
Jimmy Winters, en millionär, anländer till sitt sommarresidens på Long Island med sin nya fru. Där finner han att Shorty McGee har installerat sig.
Jimmy tar för givet att Shorty är den nya tillfälliga butlern och lägger ingen större vikt vid honom.
Men Shorty vaktar egentligen 500 lådor fyllda med smuggelsprit som han och hans två kompanjoner har gömt i vad de trodde var ett övergivet hus. För att inte avslöjas så måste Shorty nu ikläda sig rollen som butler.
Samtidigt får Jimmy ett telegram där han får reda på att hans skilsmässa från sin första fru aldrig trätt i laga kraft så hans nya äktenskap måste annulleras. Den nya frun blir sur och tar in på ett hotell i stan.
Då dyker Lady Kay upp. Hon är en av smugglarna och dessutom kvinnan som året innan räddade Jimmy från att drunkna.
Hon har aldrig kunnat glömma honom och han har aldrig kunnat glömma henne.
Men för att försöka smuggla ut smuggelspriten ur huset så låtsas hon nu vara den nya husan.
Sen finns det också ett par tvillingar i huset och tillsammans så ser detta gäng till att farskarusellen snart är i full gång med förväxlade identiteter, missuppfattningar, förvirring, skurkar, poliser, sprit, sexantydningar och självklart ett lyckligt slut där Kay och Jimmy får varandra.

Jag säger bara Gershwin.
Det räcker.
Musiken är såååååå bra.
Texterna är ljuvliga.
Hitsen är många och av det odödliga slaget.
Allt är bara perfekt.
Artisterna på denna studiorekonstruktion är synnerligen väl valda.
Arren är original arren så det låter ljuvligt skönt svängande 20-tal om allt.
Jag älskar det.
Mannen var ett musikaliskt geni. Punkt slut. Han var bäst.
För mig finns det inget bättre än att sätta på lite Gershwin. Om jag nån dag känner mig lite nere så vet jag att bästa botemedlet är en dos av George, gärna i kombination med hans bror Ira, vars texter fortfarande kan locka fram ett leende på mina läppar.
Behöver jag säga att jag rekommenderar detta? Tror inte det, va.
Om intrigen känns igen så är det inte så konstigt för man gjorde en Gershwin jukebox musikal version av storyn för nått år sedan. Den showen hette Nice Work If You Can Get it (se Dag 59).

Favvisar:
Someone To Watch Over Me, Dear Little Girl, Don’t Ask, Clap Yo’ Hands, Fidgety Feet

Ljudisar:
Oh Kay – Gershwin Broadway Musical Roll
Gertrude Lawrence sings Gershwin ”DO-DO-DO” (1926)

Videosar:
Clap Yo´Hands den här versionen av sången är från filmen Funny Face med Fred Astaire & Kay Thompson
Someone to Watch Over Me – Julie Andrews från filmen Star

 

Dag 296: Bells Are Ringing

Bells Are Ringing (1956), 924 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av 2001 års Broadwayrevival, 68 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green

Ella Peterson jobbar på Susanswerphone, en telefonsvarar service.
Där engagerar hon sig i de olika klienternas liv, hon antar olika röster och identiteter för olika kunder allt för att hjälpa dem och samtidigt få lite innehåll i sitt ganska så trista liv.
Bland hennes kunder finns en ”method” skådis, en tandläkare som vill bli kompositör trots att han är fullständigt musikalisk talanglös och så har vi Jeff Moss en dramatiker som plötsligt drabbats av ”writer’s block”.
Jeff och Ella träffas i ”verkligheten”, hon inspirerar honom och de blir förälskade.
Hon känner dock att hon inte passar in bland hans fina och snobbiga vänner.
Lägg till detta att polisen plötsligt får för sig att telefonsvararservicen bara är täckmantel för en escortservice och att ägarinnans pojkvän dessutom använder sig av servicen för att ta emot vad för illegala spel på hästar.

Det här är en härlig, rolig musikal med skön musik och kvicka texter.
Den har visserligen åldrats ganska så rejält innehållsmässigt (jag menar, vet folk ens vad en telefonsvararservice var för nått) men musiken är fortfarande väldigt bra. Fast det förstår man nog redan när man ser att det är Jule Styne som ligger bakom den.
Faith Prince är en skicklig komedien och en härlig sångerska och hon jobbar hårt på denna platta och når nästan fram men när man jämför hennes insats mot den makalösa Judy Holliday som gjorde originalet så är det bara att inse att den nivån kan ingen inte komma upp till. Men det är ett gott försök och gör att plattan är väl värd en genomlyssning eller två.
Som alltid när det gäller en revivalinspelning från de senaste decennierna så finns det mycket musik här som inte fick plats på originalcastplattan.

Favvisar:
Independent, I Met a Girl, Mu-Cha-Cha, I’m Going Back

Kuriosa:
Original showen vann 2 Tony Awards: bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll.
Sidney Chaplin vann en Theatre World Award.

Sidney Chaplin var son till Charlie Chaplin.

Pressklipp:
Faith Prince doesn’t have an arch bone in her body, God bless her. Planted at the center of the mothball-scented revival of Bells Are Ringing, which creaked open last night at the Plymouth Theater, she exhales the hopeful freshness of a newly sprung tulip.
There’s not an ounce of self-protective distance, no knowing winks as she scrambles through an obstacle course of shtick and kitsch that was considered dated even in 1956. Actually, antiquated was the word Brooks Atkinson used in his opening night review. The great comic actress Judy Holliday made Bells worth seeing, Atkinson wrote in The New York Times, but it was a mighty big burden to place on one woman’s shoulders.
…
Everything in the production, its leading lady aside, feels second- or thirdhand. The tone isn’t nostalgic; it’s not even ironic. It’s simply affectless.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Perfect Relationship med Judie Holliday från filmversionen
I’m Going Back från Tony Awards med Faith Prince
Bells Are Ringing at Encores!
Just In Time med Julie Andrews och Gene Kelly

Dag 240: I do! I do!

I do! I do! (1966), 560 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen från 1996 års Off-Broadway revival
Musik: Harvey Schmidt
Sångtexter & libretto: Tom Jones, baserad på pjäsen The Fourposter (1951) av Jan de Hartog

Det här är en intim liten två-mans musikal.
Vi får följa paret Agnes och Michael Snow under 50 år, från 1895 till 1945.
Allt utspelar sig i deras sovrum och scenen domineras av en stor himmelsäng.
Vi får följa dem från bröllopsnatten fram till den dag de bestämmer sig för att flytta till en mindre bostad.
Bland de händelser vi får vara med om finns födseln av deras barn, Michaels framgångar som författare, ett utomäktenskapligt förhållande, ett gräl som nästan leder till skillsmässa och dotterns bröllop.

Det här är en liten charmig historia. Och en härlig utmaning för två skådespelare.
I den version jag lyssnat på så är det bara ett piano som ackompanjerar paret och det känns otroligt passande.
Sångerna är inte tidstypiska och de använder inte olika musikstilar för att markera tidens gång utan det är en samling Broadwaymelodier av det mer generella slaget. Det är en ganska så trevlig samling sånger utan att innehålla nått nummer som riktigt sticker ut.
Både Karen Ziemba och David Garrison levererar otroligt bra sånginsatser vilket gör den här plattan väldigt njutbar.

Favvisar:
All The Dearly Beloved/Together Forever/I Do I Do (The Wedding) (Medley), Love Isn’t Everything, Nobody’s Perfect, The Honeymoon Is Over, When The Kids Get Married

Kuriosa:
Robert Preston vann en Tony 1967 som bästa manliga skådespelare i en musikal.

En tv-version av föreställningen gjordes 1982 med Lee Remick och Hal Linden i de två rollerna.

Filmstjärnan Rock Hudson spelade mot Carol Burnett i en nationell turnéversion som gick 1973/74.

Det fanns planer på att göra en filmversion 1969. I den skulle stjärnorna från filmen Mary Poppins, Julie Andrews och Dick Van Dyke, återförenas. Men på grund av att klimatet för filmmusikaler inte var det bästa just då så la man ner projektet.

Pressklipp:
A varm and very original musical that has the handsome, if glossy, looks of an expensive greeting card and occasionally the sentiments of a cheaper one.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

The stars, they’re great. What about the material? It’s in the whole barely passable, a sort of carefully condensed time capsule of all the clichés that have ever been spawned by poeple married and/or single. Not that the familiarity would matter so much if the lines were fresh from the mint and the lyrics gleaming with new wit.
…
Generally you can do the rhyming right along with the folks on stage. But, of course, there are those folks on stage to reckon with. They make a handsome couple. I even see what he sees in her.
– Walter Kerr, Times

First, praise must go to Jan de Hartog. About 80 per cent of the success of I Do! I Do! is his, and the sentimental marital comedy which was a hit some years ago simply had become a hit all over again. … Everything that has been added, in the way of music, lyrics and scenic devises, is bonus, but the source and the substance are de Hartog’s.
…
What makes I Do! I Do! unique is the fact that you are always watching two of the most talented and entertaining performers in the American musical theatre. There is no distraction; the stage is theirs all evening. It is a happy show, generous, with charm and lavish with love.
– Norman Nadel, World Journal Tribune

Videosar:
Från the Tony Awards med Robert Preston & Mary Martin
High lights från en produktion från 2011
Good Night
When The Kids Get Married

Dag 232: A Chorus Line

A Chorus Line (1975), 6137 föreställningar
Baserar mitt omdöme på castinspelningen av 2006 års Broadwayrevival.
Musik: Marvin Hamlisch
Sångtexter: Edward Kleben
Libretto: James Kirkwood & Nicholas Dante baserad på timmar av inspelade intervjuer med Broadwaydansare.

Regissören Zach och hans koreografiassistent Larry sitter i juryn under en audition för dansare till en kommande Broadwayproduktion.
Efter ett flertal uttagningen så återstår 17 dansare.
Zach berättar för dem att han är ute efter en stark dansensemble på fyra killar och fyra tjejer. Han vill veta mer om de kvarstående och ber dem presentera sig. Motvilligt delar de sökande med sig av sitt förflutna, sina drömmar och sina intimaste hemligheter.
Föreställningen som (i original) var i en akt består av dessa berättelser som delvis dramatiseras genom sång.
Till sist får vi se vilka som valts ut och får de eftertraktade jobben.
De olika personligheterna som vi fått följa och lärt oss hata eller älska under hela kvällen förvandlas i finalen till en samling helt anonyma dansare i identiska kläder…

Eftersom jag tog upp en musikal som handlade om textförfattaren till denna musikal igår så kändes det helt rätt att ta upp själva musikalen idag.
Den här musikalen har allt: fantastisk dans, äkta drama, stort hjärta, genuin smärta och ett makalöst bra partitur.
Hamlisch musik och Klebens texter är perfekta ihop, de glider samman helt sömlöst till en samling av underbara, komiska, dramatiska och gripande nummer.
Original inspelningen från 1975 har jag älskat ända sedan jag hörde den första gången och den sätter jag på med jämna mellanrum men av nån anledning så har jag inte ens lyssnat igenom hela revivalplattan.
Den här inspelningen är drygt 10 minuter längre än originalet så man får lite längre versioner av de flesta sångerna och det betyder att det även finns en del kul saker att upptäcka här speciellt i de 4 montagespåren. De bitarna gör den här versionen värd att äga.
Den här versionen har en reducerad orkester där man använder sig en hel del av syntar. Det är synd, tycker jag.
Det är en helt ok inspelning men den når inte upp till originalet.
Just nu väntar jag i stället med spänning på castalbumet från den pågående Londonreviveln som enligt rykten ska ha med en massa strukna låtar som bonus.

Favvisar:
At The Ballet, Nothing, Dance: Ten; Looks: Three, One, What I Did For Love

Kuriosa:
Basen för denna musikal är ett antal gruppdiskusioner som spelades in. Det var dansare som möttes och berättade om sina liv och sina erfarenheter och om varför de blev dansare. Tanken var från början att det skulle leda till bildandet av ett nytt danskompani.
Den första inspelningen skedde 26 januari 1974 på The Nickolaus Exercise Center i New York.
Koreografen Michael Bennet blev inbjuden som observatör men blev snart aktiv och började ta över kontrollen av både samtalen och varthän projektet barkade.
Bennet har ofta sagt att både uppslaget och konceptet för A Chorus Line var hans idé från början men det har ifrågasatts och faktum är att han blev stämd av flera olika parter för sina påståenden.

Från början hette showen bara Chorus Line. Regissören/koreografen Michael Bennet la till A för på så sätt så skulle showen hamna först på utbud- och musikallistor eftersom de oftast låter showerna stå i bokstavsordning.

Under workshopperiodens föreställningar så var valet av vilka av dansarna som får jobbet i slutet av musikalen helt slumpmässigt, detta för att skapa en genuin känsla av spänning, glädje och förvåning inom ensemblen.
 Så småningom valde man dock att låta samma 8 dansare få jobbet varje kväll.

Under de första offentliga repen så märkte man att publiken älskade showen medan den pågick men var missnöjda när de lämnade teatern. Ingen kunde förstå varför, men nått i showen fick dem att mot slutet bli fientligt inställda.
Problemet, skulle det visa sig, låg i Cassie-rollen. Hon är Zacks f d flickvän och den enda av dansarna som haft en större karriär än att bara vara en i ensemblen.
Under de inledande föreställningarna så fick hon aldrig jobbet i ensemblen som hon så desperat ville ha och det ogillades av publiken. De ansåg att hon om någon hade gjort sig förtjänt av jobbet. Så fort man insåg detta och ändrade i manuset så att hon fick en av platserna i slutet så funkade musikalen perfekt och publiken jublade och gav den stående ovationer.
Ett bevis på varför publika rep är så viktiga.
Vem vet, utan denna ändring så hade kanske showen inte blivit den klassiker som den är idag.

Föreställningen hade sin premiär Off-Broadway på The Public Theatre den 15:e april 1975. ”Djungeltrumman” för showen var så stark att alla biljetter såldes slut i ett nafs. Detta ledde till att showen flyttades till Broadway där den fick sin premiär på The Shubert Theatre den 25 juli samma år.

I sin original inkarnation på Broadway så sågs A Chorus Line av närmare 6 500 000 besökare och drog in över 277 miljoner dollar (obs. i den tidens valuta, vilket blir betydligt högre omräknat till dagens).

Föreställningen blev överöst av priser:
Den fick det årets Pulitzer Prize for Drama
9 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (Donna McKenchnie som Cassie), manliga biroll, kvinnliga biroll (Kelly Bishop som Sheila), partitur, regi, koreografi och ljusdesign.
7 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (priset delades mellan ”Cassie” och ”Sheila”), regi, koreografi, musik och sångtexter.
Den vann New York Drama Critics’ Circle pris för bästa musikal
Den fick även en Theatre World Award
Och en Obie Award
En Outer Critics Circle Award gick till Michael Bennett
Cast albumet fick en Guldskiva
Och 1984 fick showen en special Tony för att den då blev den musikal som spelats längst på Broadway – ett rekord som ju slagits av bl a Cats, Les Misérables och The Phantom Of The Opera sen dess.

Det finns en dokumentärfilm som handlar om castingen av revivalen. Den heter Every Little Step och kom 2008. En fascinerande och spännande film där man får en chans att följa en riktigt audition och utgallring. Otroligt bra film.
Tyce Diorio som är ”Broadway” koreografen på tv-serien So You Think You Can Dance finns med bland de sökande…

Filmversionen av showen kom 1989 och den regisserades av Richard Attenborough. Den är ett riktigt stolpskott – tyvärr.
När Attenborough intervjuades i en talkshow så sa han om filmen att: ”this is a story about kids trying to break into show business.”
Skådespelerskan Kelly Bishop som vann en Tony för sin tolkning av ”Sheila” har kommenterat den intervjun så här: ”I almost tossed my TV out the window; I mean what an idiot! It’s about veteran dancers looking for one last job before it’s too late for them to dance anymore. No wonder the film sucked!”

Den första svenska versionen av A Chorus Line hade sin premiär på OscarsTeatern 1979. Bland de medverkande kunde man hitta My Holmsten och Krister St. Hill.
Jag hade turen att få se denna uppsättning.

Pressklipp för originalet:
The conservative word for A Chorus Line might be tremendous, or perhaps terrific. Michael Bennett’s new-style musical opened last night. and the reception was so shattering that it is surprising if, by the time you read this, the New York Shakespeare Festival has got a Newman Theatre still standing in its Public Theatre complex. It was that kind of reception, and it is that kind of a show.
– Clive Barnes, Times

At a time when producers are taking choruses out of their musicals for the sake of economy, director Michael Bennett has taken everything else out. For in the dance chorus he has found the very heart of the Broadway musical. A Chorus Line is a dazzling show: driving, compassionate and finally thrilling. It is a major event in the development of the American musical theatre.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
2006 års cast at The Tony Awards
A Chorus Line at The 1976 Tony Awards
A Chorus Line – The Olivier Awards 2013
Hela At the Ballet inklusive Sheilas underbara dialog, från Off-Broadway perioden på The Public Theater, original cast – dålig kvalité på videon men det är ett mirakel att den finns.
Dance: 10; Looks: 3 – från Off-Broadway
I can do that från filmversionen
The Music and the Mirror fr revivaln
Julie Andrews framför At The Ballet och sjunger alla tre rollerna själv!

Dag 199: Lady In The Dark

Lady In The Dark (1941), 467 föreställningar
baserar mitt omdöme på inspelningen av engelska National Theatres uppsättning från 1997
Musik: Kurt Weill
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Moss Hart

Chefredaktören för det glamorösa modemagazinet Allure, Liza Elliot, har på sistone fått svårt att fatta beslut både vad gäller tidningen och i sitt privatliv, dessutom har hon börjat drabbas av panikångestattacker.
Därför börjar hon gå i terapi för Dr Brooks.
Terapin lösgör minnen ur hennes undermedvetna och de tar sin form i tre olika symboliska drömmar:
Den glamorösa drömmen:
Liza är världens vackraste kvinna, hyllad och uppvaktad av alla. Hennes porträtt målas av en stor konstnär men när täckelsen faller från tavlan så visar den till allas fasa upp en högst ordinär och vardaglig och definitivt oglamorös version av Liza.
Bröllopsdrömmen:
I vilken hon drömmer sig tillbaka till precis efter att hon slutat high school. Hon ska gifta sig med sin käresta men ringen förvandlas till en dolk och när prästen frågar om det finns en anledning till att de två inte ska förenas så utropar alla bröllopsgästerna att hon inte älskar mannen hon ska gifta sig med.
Cirkusdrömmen:
I vilken ceremonimästare presenterar världens största show: Lizas neuroser. Cirkusen förvandlas till en rättegångssal där Liza anklagas för att aldrig kunna bestämma sig. Liza försvarar sig själv genom att berätta sagan om Jenny, en flicka som bestämde sig för mycket. Liza tycker själv att hennes försvar är briljant men då börjar juryn plötsligt nynna på en barnsång som man hört fragment av i alla de tidigare drömmarna. Detta nynnande gör Liza alldeles skräckslagen och hon vaknar upp ur sin dröm.
Plötsligt inser hon att alla hennes ångestar härstammar från hennes barndom: hur hennes pappa sa att han var glad att hon var vardaglig och inte vacker som sin mor; när en pojke vägrade att spela prinsen i skolpjäsen om Liza skulle spela prinsessan; då pojken som bjudit henne på en dans väljer att gå med en annan flicka i stället och till sist hur hon som tioåring inte inte kunde sörja sin moders död.
I och med att hon kommer ihåg dessa olika trauman så kommer hon plötsligt ihåg hela den där barnsången som hemsökt henne genom hela föreställningen. Och i och med det så kan hon komma vidare i sitt liv och det viosar sig att kärleken väntar runt hörnet.
Så gott som alla sångnummer ligger i drömsekvenserna och endast ”barnsången” My ship sjungs i ”verkligheten”.

Vad kan man säga: Kurt Weill, Ira Gershwin och Moss Hart, kan det bli annat än makalöst bra?
Inte den lättaste musikal att ta till sig på en första genomlyssning men redan andra gången så är man fast. Eller jag var det i alla fall. Och den avslöjar nya nyanser och lager varje gång den spelas.
Weills musik är spännande och rymmer allt från ”klassiska” toner (och små ”lån” från både Tjajkovskij och Gilbert & Sullivan), via hans Weimartid till snygga och spännande jazztoner. Ypperlig musik, spännande, omväxlande och konstant överraskande – som det faktum att ouvertyren kommer som inledning till andra akten istället för till första.
Iras texter är grymt bra och av det slag som gör att de låter självklara, naturliga och faktiskt känns helt perfekta.
Det här är inte bara bra, detta är mästerligt och bör inte missas av nån musikaldiggare.

Favvisar:
Oh Fabulous One, Huxley, One Life to Live, Dance of the Tumblers, My Ship

Kuriosa:
Det fanns en tid då en endaste sång i en Broadway show kunde starta och skapa en skådespelares hela karriär.
Mary Martins framförande av My Heart Belongs To Daddy i Cole Porters Leave It to Me! (1938) var en sån* och Danny Kayes Tschaikowsky (And Other Russians) från denna show var ett annan.
*Gene Kelly hade fortfarande nått år kvar till sitt eget genombrott när han var en av dansarna bakom Mary i detta nummer.

Showen filmades 1944 med Ginger Rogers i Liza rollen, men som man ofta gjorde på denna tid så strök man större delen av sångerna. Bara tre låtar fick vara med.

Pressklipp:
The American stage may as well take a bow this morning. For Lady in the Dark uses the resources of the theatre magnificently and tells a compassionate story triumphantly.
– Brooks Atkinson, New York Times

Lady in the Dark demonstrates with fine conclusiveness that Miss Gertrude Lawrence is the greatest feminine performer in the theater.
– Richard Watts, Jr., New York Herald Tribune

For both as an example of stagecraft at its most breath-taking, and as an invitation to a performance by Gertrude Lawrence which is incredible in its virtuosity, Lady in the Dark is little short of miraculous.
– John Mason Brown, New York Post

…with its unique blend of serious drama, musical comedy and pageantry, Lady in the Dark is a grand-scale smash hit.
– Life Magazine

Videosar:
Huxley
One Life to Live
Saga of Jenny med Julie Andrews
Girl Of The Year från en tysk Kurt Weill revy
Snuttar från en fransk uppsättning
En drömsekvens från filmversionen 1944 med Ginger Rogers
My Ship – Julie Andrews
Danny Kaye – Tschaikowsky (And Other Russians)
My Heart Belongs To Daddy med Mary Martin

Dag 168: The Boy Friend

The Boy Friend (1953), 2078 föreställningar i Londons West End
Fick sin Broadwaypremiär 1954, 485 föreställningar.
Jag baserar mitt omdöme på Broadwayinspelningen.
Musik, sångtexter & libretto: Sandy Wilson

Föreställningen utspelar sig på Madame Dubonnets skola för ”fina och välartade flickor” på den franska Rivieran.
Polly, en engelsk arvtagerska, förälskar sig i Tony, en springpojke.
Eftersom Polly blivit varnad av sin far för pojkar som bara är ute efter hennes förmögenhet, låtsas hon vara en sekreterare på skolan.
Komplikationer uppstår när hennes föräldrar plötslig anländer i Nice tillsammans med Lord och Lady Brockhurst. Det visar sig så småningom att Lord och Lady Brockhurst faktiskt är Tonys föräldrar.
Polly och Tony har alltså bägge hållit hemligt att de egentligen kommer från förmögna familjer.
Nu vet de att deras kärlek är sann och äkta och de kan leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar.

Vilken underbar, lätt och ljuvlig liten sufflé det här är.
Och precis som en sufflé så består den mest av fluff och luft men är samtidigt också oerhört njutbart medan man avnjuter den.
Denna kärleksfulla pastisch på 20-tals musikaler känns mer 20-tal än 20-talsmusikalerna själva gör.
Musiken svänger, är otroligt optimistisk, starkt medryckande och får, åtminstone mig, att vilja kasta mig ut och testa att dansa en hysteriskt vild charleston.
Det är fult av ”boop-boop-e-doop”, ”razz-a-ma-tazz”, ”vo-de-o-do”, Betty Boop röster, charleston, ragtime, gla’jazz och härligt komiska och ljuvligt naivistiska sångtexter.
Allt är så oskuldsfullt och samtidigt både medvetet och fyllt av småfräcka insinuationer.
Den här cd:n kan man inte lyssna på utan att få ett fånigt grin på läpparna.
Jag bara älskar det.
Missa inte!!!!!

Favvisar:
Perfect Young Ladies, Won’t You Charleston with Me?, I Could Be Happy with You, A Room in Bloomsbury, It’s Never Too Late to Fall in Love

Kuriosa:
Broadwayversionen av musikalen är kanske mest känd för att det var i den en 19-årig Julie Andrews gjorde sin Broadwaydebut som Polly.
Hon fick en Theatre World Award för sin insats.
Uppmärksamheten kring hennes debut gjorde att hon fick chansen att kreera rollen som Eliza Doolittle i My Fair Lady två år senare.
2003 debuterade Julie som regissör, passande nog så var det en revival av The Boy Friend som hon regisserade då.

Det är stora skillnader mellan London och Broadwayversionerna av stycket.
I London så hade man bara piano och trummor medan man på Broadway hade en ordentlig orkester.
I London så spelades föreställningen ”på riktigt” utan att överdriva karaktärerna eller spelstilen allt för mycket. Man litade mer på charmen musikalen hade i sig.
På Broadway tog man istället fasta på det galna och satiriska i stycket och spelade betydligt mer överdrivet, rollerna blev ”larger than life” och man burleskade till hela stycket.
Upphovsmannen Sandy Wilson och den engelska originalregissören, Vida Hope, tyckte inte alls om det. Deras protester tystades dock effektivt när producenterna såg till att de bägge blev portade från repetitionerna.
Förmodligen så var bägge versionerna de rätta för respektive land för showen slog även i New York och den blev  faktiskt den första framgångsrika engelska musikalexporten sen 1929!

Föreställningen har haft otaliga revivals sen sin debut både på Broadway och på West End i London.

Musikalen filmades 1971 av Ken Russel.
Supermodellen Twiggy gjorde där sin filmdebut i rollen som Polly.

Pressklipp:
It isn’t really a parody at all. It’s a romatic adolescent’s loveletter to a girl in a cloche hat.
…
Miss Andrews is perfect. With trembling upper lip, a blonde marcel, the largest amount of blue eye-shadow I have ever seen anywhere, and hands clasped winsomely just above her right knee, she breathes lunatic sincerity into the romance.
– Walter Kerr, Herald Tribune

From the first note of the overture, rendered by a band replete with banjo and wood block, you are transplanted to the hilarious days of John Held, Jr., the Charleston, and flat-front dresses. You are aware that your leg is being pulled, at the same time you feel a tug at your heart strings. What keeps it better than just an enlarged sketch is that you really get carried away by the romance of the boy and the girl. Julie Andrews, The Girl, looks lika all the musical comedy heroines you’ve ever seen, only more so.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
I Could Be Happy With You med Twiggy & Christopher Gable
Ett längre avsnitt ur filmen med bl a All I Do Is Dream Of You (ej av Sandy Wilson) plus It’s Never Too Late to Fall in Love
Won’t You Charleston with Me?

Dag 94 : Cinderella

Cinderella (1957), tv-musikal
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein 2nd inspirerad av Cendrillon, ou la Petite Pantoufle de Vair av Charles Perrault

Helt enkelt en musikalversion av sagan om Askungen.

Det här är otroligt charmigt. Julie Andrews är i vokal toppform. Rodgers musik är superb och Hammersteins sångtexter är osedvanligt poetiska och humoristiska.
Det här är inte bara bra det är både tv och musikal-historia också!
Skaffa!!!!!

Favvisar:
In my own little corner, Impossible; It’s possible, Ten minutes ago, Stepsisters’ lament

Kuriosa:
På femtiotalet var det väldigt vanligt att man gjorde tv-versioner av Broadwaymusikaler. Cinderella var dock skriven speciellt för tv och för Julie Andrews som just då var som störst på Broadway tacka vare musikalen My Fair Lady.
Föreställningen sändes live, för det var så man gjorde tv på den tiden. Den sändes dessutom både i svart/vit och i färg.
Videoband hade börjat användas 1956 men 1957 var det fortfarande väldigt ovanligt och därför finns inget finns bevarat av färgversionen. Guskelov så finns det en svart/vit kinescope version, som även getts ut på DVD, så  man kan fortfarande njuta av Julie och de andras insatser.

Tv-sändningen var en megasuccé och sågs av drygt 107 millioner tittare, det är lika med 60% av befolkningen.

I sändningen medverkade 56 personer i själva musikalen, en 33-mannaorkester satt i ett rum bredvid studion och spelade.
80 personer hjälpte till med kostym, rekvisita och annat bakom scenen.
De använde 6 olika stora scenografier och över 100 olika kostymer.
Och som sagt alla kläd- och scenbyten skedde under en livesändning så man fick anpassa väldigt mycket till de olika reklampauserna. Bara det logistiska arbetet med denna sändning är grymt imponerande.

Man har gjort två tv-versioner till av denna musikal:
Den första kom 1965 och hade Ginger Rogers som den goda fén och Lesley Ann Warren som Askungen.
Den andra versionen kom 1997 med Whitney Houston som fén, Whoopi Goldberg som drottningen, Bernadette Peters som styvmodern och Brandy som Askungen.

En scenversion av musikalen hade premiär på Broadway i februari 2013.

Videosar:
Julie Andrews: In My Own Little Corner
Lesley Ann Warren: Ten Minutes Ago
Whitney Houston & Brandy: Impossible
Stepsisters’ lament
Snuttar fr Broadway versionen